Ett Kalle Anka-barn med magiska nycklar

Ny krönika på LitteraturMagazinet om det där konstiga som kallas livet som man aldrig vet vart det ska ta vägen.

Om detta jag inget visste

"Jag är här för att skriva kärleksbrev"

Så skrev jag en gång angående mitt nya liv på LitteraturMagazinet. Ja men då kör vi:

"Älskade Jonas..."

Nytt inlägg på LitteraturMagazinet.se om Torka akdrig tårar utan handskar. Och väldigt mycket annat.

Nog för att jag alltid misstänkt att Dan Brown är osunt konspiratoriskt lagd

Vari ligger en boks värde egentligen nu för tiden?

Den frågan och en rad följdfrågor ställer jag mig idag på LitteraturMagazinet med tanke på Dan Browns nya bok Inferno.

Det är just de där odödliga orden som bekymrar mig

Olästa klassiker. Detta otyg som står och petar en på axeln hela tiden. Ntt inlägg på LitteraturMagazinet!

Ett sätt att få en klassiker läst är kanske att hänga den på väggen.
På toaletten kanske? Postertext gör fenomenal konst av de stora.

Litteratur i världsklass kan alltid bli så mycket bättre

Vad händer om man korsar ett underhållningsprogram i tv4 med ett gäng bästsäljande författare och ett gäng kända klassiker? Nytt inlägg på LitteraturMagazinet för dig som vill veta!

Gungerd. Om du läser detta.

Nu är tid att gå stilla genom natt och gräs, tid att älska det man har...

Detta korta citat, saxat ur en tidning, fick mig att börja känna vittring. Fick mig att vilja gå ut på jakt. Slå mig fram med machete. Så svag är jag för meningar som innehåller formuleringen "nu är tid...". Jag anade att här dolde sig en skatt, något jag kommer att älska i sin helhet.

Måste. Ha. Hela. Boken.

Meningen ovan är ryckt ur en dikt av Gungerd Wikholm. Jag vet inte vilken dikt och jag vet inte vilken bok. Eller snarare; jag vet att den inte finns i den enda bok av Gungerd Wikholm som jag fått tag på; Anhalter, svarta och röda, tack vare förträffliga Bokbörsen. Men det gör faktiskt inget för det är helt fantastisk poesi jag har fått tag på, även utan ovannämnda "nu är tid". Redan läst samlingen tre gånger och fortsätter enträget min jakt på fina exemplar av övriga alster.

Gungerd. Om du läser detta. Många författare berättar om den låda de har på vinden med ett antal exemplar av sina böcker. Sådana de fått direkt från tryckpressen för allmän utdelning till vänner och bekanta och stolta mormor i Åsele. Böcker som tyvärr blivit liggandes i decennier för att man inte hade så många vänner eller tyckte det var pinsamt att pracka på dem sin egen bok (man ska ju inte tro att man är nån liksom).

Gungerd, om detta också gäller dig, om det har legat exemplar av till exempel Aria på din vind sedan 1980-talet, kan du inte sälja ett ex till mig? Och sen tar du lådan och åker runt i Sverige och delar ut resten till till synes behövande. Synd och skam i sin rätta bemärkelse att inte fler får upptäcka din poesi. För att den är så klok och målande och naken, utan att göra anspråk på att vara det. För att finlandssvenska författare inte slarvar med språket utan ofta lyckas välja helt rätt ord och ordmängd. För att du likt ingen annan kan lägga sådan kraft i ordet kön att man trillar baklänges. För att jag, som helst inte lämnar hemmet och högst ogärna landet, nästan kan tänka mig att åka till Portugal nu. Så bra är det.

Läs även andra bloggares åsikter om Gungerd Wikholm, poesi, Bokbörsen

Jag är med Krister nu så vad du än vill mig så får det vänta till september

Trött på OS och brölande kulstötare? Har barnen kolik och mannen snarkproblem?

Ge dina öron lite kärlek.
Ge dem lite Krister.

Lite Hjalmar.

Lite romans anno 1912.



Krister, Krister, Krister...

 Nu sänder nämligen P1 önskereprisen Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, uppläst av Krister Henriksson. Alla avsnitt finns redan på Sveriges Radio så det är bara att krångla på sig hörlurarna, lägga sig raklång på golvet och vägra allt annat. "Jag är med Krister nu så vad du än vill mig så får det vänta till september, okej?".

Och nästa år ska visst Pernilla August filma historien igen. Anar jag ett Söderberg-år i Strindbergs kölvatten?

Ständigt dessa små hemliga paket. Älska P1!

Att kunna skanna av femtiotvå dammiga jättehyllor och tretton trådbackar snabbare än alla andra

Jag har lyckats hyfsat väl med att bli av med mitt beroende av tidningar. Tills nu. Sommaren är tidningstid och jag faller dit direkt. Besöker systrar med två år gamla inredningstidningar på toaletten. Som anordnar loppisar där man kan köpa Allers julspecial från 2009 mitt i sommaren (japp, den är min nu). Lånar sängplats hos tonåriga släktingar som strör modemagasin kring sig och när ett halvfärdigt korsord på cafébordet bredvid tigger om min uppmärksamhet så förbarmar jag mig så klart. Allt hugger jag och ingen stoppar mig. Ingen intervention här inte, tack så mycket.

När allt är utläst och jag själv är lite proppmätt på smakfulla sutterängvillor och relationspaneler och chartermåsten så går jag för att inhandla något matigare i form av ViLäser. Ack, som jag hade glömt vilken förträfflig tidning och njutbar läsning det är! Listan över vill-läsa-böcker blir bara längre och längre medan jag förgäves försöker kämpa mig upp ur tidningsträsket så jag får tid och ork för hårda pärmar igen. Snart får jag nog lägga några klick på Adlibris, men inte förrän jag har finkammat antikvariaten och loppisarna som kommer att korsa mina vägar i sommar. Det är liksom lite sport att kunna skanna av femtiotvå dammiga jättehyllor och tretton trådbackar snabbare än alla andra och i ljudlig triumf drämma sin digra skörd i disken framför försäljaren. Dessutom utan att bli ruinerad på kuppen. Känner att jag börjar få lite OS-feeling nu...

Apropå ViLäser så innehöll nummer 3 ett riktigt fint reportage om en ny bok om Strindberg; Strindbergs världar av Björn Meidal (text) och Bengt Wanselius (bildarbete). Jag vet! Man är lite trött på gamle August och hans frissa vid det här laget, det är ju hans år och allt ska spelas och läsas och tolkas på längden och på tvären. Men den här boken handlar i första hand om miljöer som var viktiga i Strindbergs liv och det är ruggigt talande gamla foton de har hittat för att visa dessa platser, deras betydelse och vilka känslor de kan rymma. Och då har jag bara sett ett fåtal av alla de som ryms i denna den mest bildrika biografin om karln som gjorts.

Dessutom är det så roligt att se i vilken stor utsträckning Strindberg själv och mycket medvetet bidrog till att skapa bilden av och myten om sig själv. Före Instagram! OMG! Vilken varumärkeskille, hade platsat på vilken minimalistisk pr-byrå i innerstan som helst och frissan och alla oneliners sitter ju redan som en smäck.

Ska jag på ett enda sätt engagera mig i nåt som har med Strindberg att göra i år så skulle det vara att läsa den här boken. Upp på den långa önskelistan bara.

Klippa bort sina ex från gamla bilder. Sorry teens, även där var han först.

Kanske sista bilden på Strindberg. Ödesmättat och rysningsframkallande.

Ett semestertips om du är i Stockholm och har tröttnat på mjukglass och

gatumusikanter är att besöka Strindbergmuseet (i hans sista bostad där bilden är

tagen) och kosta på dig en guidning. De är jätteduktiga på berätta och de ääälskar

August ut i tåspetsarna. Väl värt!

Läs även andra bloggares åsikter om tidningar, loppis, antikvariat, ViLäser, Strindberg, Strindbergs världar, Strindbergmuseet, varumärkesbyggande,

Det måste vara kommateringen, den är utsökt.

Såja, liten bok utläst efter en herrans tid eftersom jag sög på alla karamelliga meningar lite extra. Och nu ska ni få er en dos av det bästa i brödtextväg. Ni vet så där bra meningar att man kan lyfta dem ur sitt sammanhang för att de är så perfekta in i minsta skrymsle, ja nästan måla dem på väggen eller tatuera dem på låret. Ligger bra i munnen gör de också, kan med fördel läsas högt. Det måste vara kommateringen, den är utsökt.

Ur Anders Paulruds Som vi älskade varandra:

All sorg kan bäras om du berättar en historia om den, säger Karen Blixen.

Det är inte sant. Inte all sorg...

Det finns ju så många historier, och ibland är det så att de vackra och uppsluppna berättelserna kan skänka tröst och skratt, så att man orkar med sorgen.

Men leendet och sorgen transporterar alltid sorg. Så som socker och grädde framhäver smak.

Och så kom vintern. Som den alltid, förr eller senare, gör.

Vi gled åt olika håll.

Vi umgicks sällan.

Som det är under den svenska mörkertiden, folk sluter sig, flyttar inomhus med sina själar.

Harry som var yngst i syskonskaran var väl inte planlagd direkt, han var ett det-bara-blev-så-barn. Lördag kväll, sent. Tillkommen i kärlek ändå. (...) En sak som du bör veta, pojk, och som du alltid ska tänka på. Det kortvariga nöje man hade när du blev till, det har man, så sant som det är sagt, Ta Mig Djävulen fått betala.

Fadern kom underifrån och han förstod sitt inre tryck. Och han hade precis som alla andra människor sina drömmar om frihet. Han ägde jaktkanot, och havet det var gratis. Längst nere hos sig själv, bland bottenströmmarna av fattigdom och ovilja, kunde han ändå förstå sonens önskan att bli konstnär.

Så, sakta, med ett årtag, gled vi ut på vattnet. I plåtslagarens jaktkanot. Det var en mjuk natt. Slutet av maj, det fina och bråkiga året nittonhundrasextioåtta.

I sönderfallet, det första lilla sönderfallet som har att göra med att balansen mellan avstånd och närhet upphör att fungera.

En gemensam metod för att hitta utrymme för andning. Och ensamhet. En liten frihet, kanske. Någonting som skulle läka den mentala förslitningsskada som uppstått ur alla upprepningar. 

Vi hade ingen vana, ingen rutin på att vara isär. Jag minns den ensamheten som chockerande i sin tomhet. Jag tog mina promenader på den vilda sidan; sprit och andra kvinnor, men det berörde mig inte. Det låg utanför mitt egentliga jag. Och alla de förtroenden, hemligheter, jag gav till människor jag inte kände. Som inte hade med mitt liv att göra.  

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Paulrud, böcker, läsning

Det flyter som på film i mitt huvud

Så där ja, ett mindre gäng böcker utlästa och det bör ju kommenteras, om än i all hast. Jag kan nämligen tänka på en bok länge, ibland i flera år, men jag talar sällan om dem i mer än en minut. Själv finner jag det lika tråkigt att höra någon återberätta en bok som att titta på deras semesterbilder eller ultraljudsbilder. The moment has passed och var man inte ens med när det hände, där det hände, så är storyn/bilderna plattare än en gravt misslyckad sufflé.


Tony och Susan av Austin Wright.

Tror den är grym skrev jag blåögt en gång i tiden men åhhh, vilken besvikelse. Okej, en helt enastående inledning på berättelsen om Tony, alltså själva händelsen på motorvägen och kort därefter när han är ensam och inte vet vad som har hänt eller var han är. Jag vågade inte andas när jag läste dessa delar av boken, jag kunde inte släppa den men jag kunde inte fortsätta för länge utan paus heller (det är ganska farligt att inte andas har jag hört).

Tyvärr suckade och gäspade jag stort och besviket genom resten av boken. För att den är så ofantligt tråkig. Alla karaktärer är så tråkiga och så illa gestaltade att man inte tror på dem, inte ser dem framför sig, inte bryr sig. Folk dyker upp utan att förankras, som en löjlig fars där det springs in och ut ur dörrar, och när man läser om den stenhårda polisen blir man bara generad.

Det är sant att man inte ska skriva för mycket, läsaren ska få fylla i luckor och vara medskapare. Men här måste man nästa hitta på personerna från scratch för att det antyds så vagt vad de är för ena typer, vad de gjort och vill och varför. Usch. Man får bara inte schabbla bort ett klockrent koncept på det här viset.


Niceville av Kathryn Stockett.

Inbillar mig att Oprah gillar den här boken skrev jag och det står jag för fortfarande. Jag tror att Oprah älskar den här boken. Feelgood och politik i skön symbios. Bra språk utan att vara för mycket åt något håll. När någon är väldigt skicklig på att hitta exakt rätt ord för en viss företeelse, person eller situation så märks det på ett visst sätt: nämligen inte alls. Man bara läser och ser allting tydligt framför sig och undrar aldrig någonsin över ordval och irriterar sig inte på långa skildringar av den ena ointressanta landskapsbilden efter den andra. De bästa vännerna pratar inte stolpigt med varandra som om de aldrig träffats förr. Det flyter som på film i mitt huvud och då kan det handla om i princip vad som helst.

Och jag får ju hålla med alla andra om att det är hyfsat fantastiska kvinnoporträtt som Stockett lyckats skapa med exakt rätt ordval och ordmängd, och det är fängslande med relationerna till barnen och viktigt med inblick i historien och så vidare. Men en sak ska jag framhålla nu som mig veterligen ingen har tagit upp än: det är riktigt bra mansporträtt också. Männen är i bakgrunden i den här historien, de träder bara fram i korta stunder och ibland blir de bara omnämnda. Men de är viktiga för boken och de är grymt bra gestaltade. Oavhängt storyn och alla oprahvibbar, detta är en bok av en berättare.




Böcker att själv fylla med spännande innehåll, köpes företrädesvis här

Läs även andra bloggares åsikter om Austin Wright, Tony och Susan, Niceville, Kathryn Stockett, läsning, böcker, Oprah

Lite lätt medeltida om du förstår vad jag menar

Det är ju populärt att hitta på sin egen genre nu för tiden. Jens Lapidus hittade på Stockholm Noir, Denise Rudberg skriver Elegant Crime och så finns det visst något som heter Wine Crime. Ja, nånting ska man ju göra för att vara unik, men om trenden håller i sig så riskerar det att bli lite som med snygga vinflaskor; de distraherar oss så att vi ska glömma det mediokra innehållet.

Funderar på vad min genre skulle heta om jag hade någon och om jag var någon. Nu pendlar jag ju mellan så olika stilar och innehåll så jag kan nog inte stadga mig i en enda genre riktigt än. Men jag har så klart mina specialiteter. Till exempel så skildrar jag gärna och med värme vita medelålders män  när jag skriver, vad skulle en sådan genre kallas för? Könsföräderilitteratur kanske? Fast det låter ju inte så säljande.

Långa dialoger, gärna enbart dialoger, är en annan sak som kan uppehålla och underhålla mig i timmar. Pratprosa?

Dessutom hittar jag gärna på absurda historier om tragiska livsöden som kännetecknas av att människor, miljöer och handlingar är smutsiga, förvridna, groteska. Lite lätt medeltida om du förstår vad jag menar. Man ska vilja duscha och titta på en förutsägbar sitcom med pålagda skratt när man läst färdigt. Denna genre hade jag tänkt kalla Filthy Fiction men det var visst några snusklitteratur-författare i London som hade annekterat det uttrycket, förutom att det i första hand verkar vara namnet på någon dj-konstellation vars musik jag inte kunde bry mig mindre om.

Nå ja. Varför måste det vara på utrikiska? Skabrös Saga låter väl fint? Ett vansinnigt exempel på en sådan kommer imorgon.


Läs även andra bloggares åsikter om egna texter, litteraturgenrer, skrivande, Jens Lapidus, Denise Rudberg, Stockholm Noir, Elegant Crime, Wine Crime

Då räcker inte salta mord och hattricks

Ni vet ju att jag är svag för vackra ord och snygga typsnitt. Jag har också gått i spinn över Hilda Grahnats bokklockor. Inte så konstigt då att jag nu ska bre ut mig angående snygga bokomslag.

Det är väl ingen nynynyhet att Bonnier Pocket släppt årets hittills mest intressanta omslag av Tzenko Stoyanov (sinnessjukt snygg hemsida för övrigt, med betoning på sinnessjukt). Syftet är att skapa habegär och det kan ju behövas när det är tunga ångestfyllda klassiker som ska relanseras. Läckberg och Zlatan behöver ju knappast stylish omslag för att sälja, men vill man att aviga fransmän och trassliga ryssar ska få ny fräsch publik så får man ta till alla knep. Då räcker inte salta mord och hattricks. Vill man att Karin Boye ska bli läst på pendeltåget av någon annan än hennaröda Hedvig som vill fylla tonåren med lite djup och svärta, då får man göra boken till en accessoar. Tyvärr.

Jag som vanligtvis är tveksam och misstänksam till trender välkomnar denna, hoppas fler förlag hänger på. Dels för att fler ska läsa mer och mer varierat, dels för att upmärksamma riktigt bra illustratörer och bana väg för fler. Det behövs både litterär och visuell bredd i hyllorna.

När vi ändå är inne på ämnet omslag så kan jag passa på att påminna om den tidigare satsningen från Bonnier Pocket med romantiska klassiker. Alla böcker om kärlek som inte ser ut som ungdomsböcker eller har Harlequinomslag välkomnas med öppen famn. Att man dessutom valde att ge ut Den allvarsamma leken gjorde ju mig lite lättköpt. Denna fantastiska bok med sin fantastiska titel och meningar som "mig får du älska på hedniskt vis". Det ni, ungdomar, slår det mesta som kan kallas passion. Och att den skrevs av en överviktig herre med galoscher som hette Hjalmar för rätt så exakt hundra år sedan gör det hela bara bättre. Men kanske behövs det ett snyggt omslag för att ni ska våga tro mig.

Läs även andra bloggares åsikter om Bonnier pocket, bokomslag, Tzenko Stoyanov, Läckberg, Zlatan, Karin Boye, Den allvarsamma leken, illustratörer, Hjalmar Söderberg

Det faller vita flingor när jag läser

Ibland ser man inredningsdetaljer som man blir oförklarligt kär i. Det går heller inte att förklara varför en viss kattunge är hundra gånger sötare än sina femton identiska syskon.

För att dra ner detta resonemang på absolut nördnivå så ska jag nu övergå till typsnitt. Jag kan inte mycket om dem, men tack vare csn så kan jag något mer än gemene man. Därför vill jag gärna förklara varför vissa typsnitt är så mycket bättre än andra. Men det går inte. Jag kan bli handlöst förälskad - men vet inte varför. Jag har berättelser på gång som jag inte vet hur de ska sluta, men jag vet vilka typsnitt som skulle passa ypperligt till dem.

De imperfekta av Tom Rachman. Kärlek vid första ögonkastet trots att jag inte hade en aning om vare sig handling eller språk. Jag kan inte säga vad det är med typsnittet (Panhandler för den som är intresserad) men jag blev så egendomligt kär. Det var första gången jag övervägt att köpa ett typsnitt. Jag ville äga det, krama det, tatuera min kropp och skriva mina inköpslistor med det. Det är som pepparkakskristyr, det faller vita flingor när jag läser, det luktar julkryddor och gran.

Nu har den första förälskelsen lagt sig och snart ska jag ge mig i kast med innehållet bakom den snirkliga titeln. Läs gärna mer om boken De imperfekta och om Panhandlers upphovsman David Buck. Han har minsann mejslat fram en hel del fina men framför allt roliga typsnitt genom åren.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, författare, Tom Rachman, De imperfekta, typsnitt, Panhandler, David Buck

En given plats i drömhuset

Tjena vad dessa är fina!

Helgerån säger någon som anser att man inte får förstöra böcker medelst såg (en vild verktygsgissning). Men ser ni inte att det är de där rasande vackra böckerna som kostar noll på loppis för att ingen vill köpa dem, som äntligen har fått ett nytt användningsområde? Förhoppningsvis får de kärleksfulla hem nu också.

Äntligen ser man hur fantastiskt stilfulla dessa gamla böcker faktiskt är, framför allt om man jämför med dagens dussindeckaromslag. Tack Hilda Grahnat, du kommer att ha en given plats i drömhuset.

Det som pågår bredvid dig

Glöm för bövelen inte att vara med i tävlingen där du kan vinna ett exemplar av Sara Beischers debutroman Jag ska egentligen inte jobba här. Och en hemlig present att skriva 150 ord om (om du vill) som jag publicerar här (om du vill). Imorgon är sista dagen och tävlingsreglerna hittar du här.

Jag tänker inte yppa något om handlingen, men så här mycket kan jag säga: porträtten är på pricken och 19-åringens tankar och ord är klockrena. Sara Beischer har hittat detaljerna, kan beskriva de gamla ögonen, det tunna håret, den ansträngda andhämtningen, men också personalens olika egenskaper och egenheter, ibland vansinnigt roligt, ibland så jävla tragiskt. Man känner igen sig alltför väl, både som tonårig dramaqueen och som vikarierande vårdbiträde, inslängd i en ny verklighet med ansvar för mediciner och mat, liv och död. Gamlingar som blir personer, andra gamlingar som förblir anonyma arbetsmoment på en lång lista, och deras enda mänskliga närhet är dina händer, med plasthandskar så klart.

Som jag önskar att denna bok ska användas, inte bara läsas. Den är annorlunda men ändå i klass med Var det bra så? av Lena Andersson när det kommer till användbarhet. Språket är enkelt, det händer inte så mycket. Här finns inga mordgåtor som ska lösas av vare sig försupna kommissarier som lyssnar på opera eller charmiga professorer som har hemliga sällskap och symboler som specialitet. Men det är vansinnigt välgjorda skildringar av livet i Sverige. Det som pågår bredvid dig.

Tävla nu för bövelen!




Oj vad sugen jag blev på att läsa om den här pärlan nu då.

Läs även andra bloggares åsikter om Sara Beischer, Jag ska egentligen inte jobba här, Lena Andersson, Var det bra så?, tävling, böcker, äldreomsorgen,

När någon älskar språket och tror på sina ord

Du är en människa som jag utan betänketid skulle offra livet för


Så svarar Björn Ranelid när han ombeds formulera den finaste meningen man kan säga till någon.

Jo, jag kom fram till Malmö igår som planerat, snöslasket höll igen ända tills det var dags att fara hem igen.

Tyvärr tvingades jag dock lämna in handduken tidigare än planerat på grund av inbillad magsjuka (som visade sig vara vara vatten-, mat- och sömnbrist). Men jag fick se det jag ville, nämligen Björn Ranelid, eftersom jag ville bestämma mig en gång för alla vad jag tycker om den mannen.

Jag tycker om den mannen. Så är det bara.

Dessutom verkar vi älska svenska språket och Tomas Tranströmer ungefär lika mycket.

Sorgligt nog sålde boken som jag ville köpa och få signerad slut. Raneliska på favoritspråket tyska, inget kan väl slå det? Måste ha. Men jag är ju lite försynt och velig och har inte så vassa armbågar så jag fick bittert se på när kvinnan framför mig fick ta fram det sista exemplaret ur Björns portfölj.

Syster min var snabbare och köpte samma bok till sin son. Hon funderade på att ge den till mig istället men jag menar att om en 12-åring vill läsa dessa ord så ska minsann ingen gammal moster stå i vägen.

Samma 12-åring frågade senare vad Björn hade pratat om. Ja, vad säger man? Vad sa han. Han skulle tala om vänlighet enligt inbjudan och det gjorde han minsann. På sitt vis, via omvägar förbi barndomen, genom Sydafrika, runt böckerna, om kollegorna, stannade länge vid kvinnorna, ännu längre vid barnen, i en hisnade fart utan avbrott, utan manus.

När Björn talar om hur han åker på sin fars pakethållare om somrarna så känner jag en vind i mitt hår, inomhus och mitt i smällkallaste vintern. För så verkligt blir det. Skratt och gråt blandades, jag bet mig på insidan av kinden och fäste blicken på en punkt på väggen för att inte gråta rakt ut av de vackraste ord jag hört. För när någon älskar språket och tror på sina ord, då blir de starka, vacka och trovärdiga. Är inte det vad man som skrivande människa ständigt strävar efter?

Ordet uppstår från döden varje gång du läser det.
Ordet färdas med ljusets hastighet trettio tusen mil i sekunden.
Orden ligger som svarta lamm på vita ängar i våra böcker.
Ordet är mäktigare än allting annat på Jorden. Påven i Vatikanstaten, den amerikanske presidenten och konungar i alla världens länder klarar sig inte utan det.
Ingen har fått Nobelpris i tystnad.
Ordet uppstår från döden, när du läser det. Så lyder ett av människan mirakler.
Om du mister ordet, så definieras du i förhållande till det som du inte längre har.

Björn Ranelid

Läs även andra bloggares åsikter om Björn Ranelid, böcker, skrivande, Tomas Tranströmer, Ranelidska

Är jag gammal nog för att knäcka lårbenshalsen?

Bokpaket på posten jajamen. Få saker fyller mig med mer värme samtidigt som jag förbannar att tiden inte räcker till för mer läsning. Funderar på om jag kan bryta benet på mig själv. Är jag gammal nog för att knäcka lårbenshalsen utan att det ser arrangerat ut? Eller finns det något brott som jag kan tänka mig att sitta inne för en tid? Sängliggandes eller inburad alltså, då skulle jag få tid. Fast jag skulle nog passa på att skriva istället.

Trots bristen på tid så har nya böcker inhandlats. Huvudskälet är att jag vill lämna bokklubben som jag råkade gå med i (läs om fadäsen här) men då var jag tvungen att köpa tre böcker först. Efter mycket letande i deras skafferi med gammal dyr skåpmat så hittade jag till slut hela tre böcker som jag kan tänka mig att läsa alternativt ge bort.

Niceville. Mycket snack, förhoppningsvis mycket verkstad också. Inbillar mig att Oprah gillar den här boken, det ser ut som en bok som Oprah skulle kunna gilla. Om det betyder att jag gillar den återstår att se. Det står något om Borta med vinden på baksidan så jag förbehåller mig rätten att vara skeptisk. Oavsett vad jag tycker så kan jag alltid ge den till min mamma. Det känns som något som hon skulle kunna sluka, om jag bara kunde locka ut henne ur deckarbubblan för en stund.

Tony och Susan. Historien som Ian McEwan är avundsjuk för att han inte kom på själv. Detta får jag säkert äta upp men jag tror att den är grym.

Och Halvan är ju alltid grym. Tycker vissa. Nu även med ljudeffekter. Själv tycker jag inte att de detaljrika texterna är så kul att högläsa om och om igen ("en röd-gul Volvo, med en jättemotor på 490 hästkrafter..."). Tack och lov finns de som ljudböcker med fantastiska Jonas Karlsson som uppläsare. Nästan underhållande i det formatet. Fast det är klart. Jonas gör ju inga ljudeffekter.

 Går och lägger mig och läser dårå. Tuut-tuut.


Läs även andra bloggares åsikter om läsning, böcker, bokklubb, Niceville, Tony och Susan, Ian McEwan, Halvan, Jonas Karlsson, Oprah

Denna enda männsika

Dagen är snart till ända men idag var det i alla fall 10 år sedan Astrid Lindgren gick bort. Tillhör du dem som minns exakt vad du gjorde när du fick veta, ungefär som med Olof Palme eller 9/11?

Själv satt jag och åt lunch på en fiskfabrik i Norge och fylldes av vemod. Jag är inte en person som går ut på gatan och sörjer med stora gester tillsammans med främlingar utan satt väl mest och tänkte på alla dessa berättelser, personer, världar och sånger som vi fått av denna enda människa. Små, till synes enkla historier som har gett så många barn så mycket hopp och styrka.

Tänk vad en enda liten tant kan göra.



Besök gärna http://www.astridlindgren.se/ för att åter greppa vidden av hennes författarskap

Prylar till hästen, prylar till rymdskeppet...

Böcker jag aldrig kunnat skriva, del 1:

Alla böcker som kräver att jag hittar på en helt ny värld. De går bort. För det räcker ju inte att hitta på världen, jag måste dessutom skriva ner precis allting så detaljerat som möjligt, så att alla andra förstår, övertygas, gillar. Vi snackar regentlängder, språk, kartor, historia, galaxer, lagar, vapen, infrastruktur, militär strategi, arkitektur, topografi, kläder, folkslag (alternativt trollslag eller rymdvarelseslag), smidesteknik, mat, magi, prylar till hästen, prylar till rymdskeppet...

John Ronald Reuel, du var en galen man! Galen!

Själv är jag en lat natur så de där berättelserna som rör sig utanför den kända världen de aktar jag mig för. Jag skulle nog inte ens kunna skriva om något som utspelar sig i ett exotiskt land (dvs allt bortom Danmark) eller i en avlägsen tid (allt före 1980-talet). Vet redan med mig hur dåligt det skulle bli. Vilket slöseri med tid.

Nej, tacka vet jag småstadsskildringar och medelsvenssons, tonårsångest och ålderskrämpor. Där har ni de fyra väggarna i min lilla box och jag vägrar minsann att tänka utanför den just nu.

Bild från fantastiska Quality Junkyard

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, skrivande, fantasy, Tolkien

Förstapris: Ett exemplar av boken

Sedan jag skrev om boken Jag ska egentligen inte jobba här så har det rasslat till ordentligt i besöksstatistiken.

Hurra!

Att ni har hittar till min blogg och förhoppningsvis läser lite också gör mig så enormt glad. Jag åsidosätter ju faktiskt nästan allt annat skrivande numera och om jag blir läst så känns det inte helt fel satsat.

Nog med självömkan. Nu ska vi fira min besöksstatistik och vi gör det med en liten men naggande god Tävling. Eftersom detta är sent och spontant påkommet och jag inte är någon oljemagnat så besitter förstapriset inget stort ekonomiskt värde. Men eftersom det är ett ack så trevligt pris och tävlingsreglerna ack så roliga så tror jag att du kommer att vilja vinna ändå. Några andra priser finns inte men jag kommer att vara generös med hedersomnämnande och lovord.

Förstapris!

Ett exemplar av boken Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer.

Om du vill så får du gärna recensera boken här på bloggen när du läst den.

Dessutom!

Du vinner också en hemlig sak som jag tycker att du ska skriva 150 ord om.

Om du vill så skickar du mästerverket till mig och blir publicerad här på bloggen. Klart du vill!

(Obekant med 150-ordarna? Läs mer om fenomenet här och se ett par exempel till här).

Alternativt kan du skriva en dikt istället om det funkar bättre för dig

(dvs du har inget ordbehandlingsprogram som räknar orden åt dig, jag är väl ingen sadist heller). 

Tävlingsregler

För att få vara med och tävla ska du göra

ett av följande fyra alternativ

senast den 14 februari 

(eller gör alla för att du älskar mig eller verkligen vill vinna)

1. Tala om vilket av mina inlägg här på Brödtext som är ditt favoritinlägg och motivera gärna varför.
2. Ge ett förslag på titel till min nästa 150-ordare. Här får du veta vad en 150-ordare är.
3. Du tycker att fler borde hitta hit och gör därför ett inlägg med en länk hit på din egen blogg (japp, alternativ 3 kräver att du har en blogg). Sedan talar du om för mig att du länkat. Klart!
4. Ställ en fråga! Eller flera! Om mig, om mitt skrivande, läsande, ätande, drömmande, favoritord, hatbok, skämslåt, vad jag tycker att du ska köpa till mosters 75-årsdag. Kör!

Ditt svar (alltså favoritinlägg, titel på 150-ordare, att du länkat eller din fråga) skriver du i kommentarsfältet tilll detta inlägg. Svaren kommer inte att publiceras.
Nu lutar jag mig tillbaka ett tag och försöker ägna mig åt mitt dayjob och några skrivaridéer som legat och pockat på uppmärksamhet ett tag. Kom ihåg, på Alla hjärtans dag stänger vi slussen och kort därefter blåses fanfar! Lycka till!

Inspiration eller ångest?
Snygg är den i alla fall, tapeten från Mr Perswall 

Läs även andra bloggares åsikter om tävling, skrivande, Jag ska egentligen inte jobba här, Sara Beischer,