150 ord: Espresso

När vi ändå är inne på starkt kaffe i fjuttiga koppar så passar jag på att slänga in en gammal text i ämnet. För det var ju sanslöst länge sedan jag publicerade något annat än tankar om skrivande, ibland måste man ju faktiskt bevisa att man skriver också, om än alltför sällan. Hittepå-saker alltså.

Detta var från början tänkt att bli en 150-ordare (också längesen sist) och hade den av äldre bekant givna titeln Espressons historia. Men ni vet hur det är. Personerna i berättelsen får, som klyschan säger, eget liv. Plötsligt står man där med ett livs levande självupptaget as till boyfriend och vill veta hur det ska gå för honom (illa helst, fast han lutar åt styckmördarhållet). Då kan man ju inte bara sluta vid 150 ord.
Okej, nu är den här historien inte klar och jag lovar inte att den kommer att bli det heller. Se det som en liten glimt av ett personporträtt, eller som en påminnelse inför helgen om att alla flådiga pojkar på krogen inte nödvändigtvis är nåt att ha.

150 ord: Kambodja

Hur man inleder en text är ett ständigt bryderi. Det ska fängslas och förföras från första stund. Man ska mejsla fram meningen som får så många som möjligt att vilja läsa de följande 638 sidorna också.

Som av en händelse resoneras det kring inledningar i senaste numret av Skriva också. Jätteintressant, läs! Fundera samtidigt på vilken som är din favoritinledning och varför (och skriv och berätta för mig vetja!).

Inledningsjobbet kan ta musten ur en, till och med förta lusten att sätta den där fantastiska idén på pränt. För det är sällan som inledningsmeningen kommer flygande som en stekt sparv, och det är än mer sällan som man tar tillvara på den, medan den fortfarande besitter sin magi. Och ändå var det precis vad som hände mig just idag, just nu. Från ingenstans dök en mening upp, om än en mindre tilltalande sådan, och inom loppet av åtta minuter (rekord gott folk!) hade jag startat datorn och knappat in en fulländad 150-ordare som jag så klart måste publicera med samma hastighet.

Meningen? Avföringen hade perfekt konsistens. Ja, vad säger man. Det är ingen Anna Karenina eller första Mosebok men that's life.

150 ord: Odysseus

Hatar när det händer:

Efter lite research och kaffe och med ett halvfärdigt synopsis i bakhuvudet tror jag mig vara redo. Skriver, raderar, skriver, raderar, flyttar om, ångrar. Så kommer tankarna. Varför gör jag det här? Det är ju inte det minsta lustfyllt. Får svart på vitt i Times New Roman att jag är värdelös. Byter till ett creddigare typsnitt men det var inte där skon klämde trots allt. En hel kväll har gått åt utan att jag skrivit ett enda ord jag är nöjd med, än mindre en hel mening som är värd att bygga vidare på. Fyra timmar som jag lika gärna hade kunnat ägna åt att skumma trista Facebook-inlägg. Som jag borde ha ägnat åt att svara på platsannonser. Byta till en helt annan bransch, skaffa mig ett hederligt jobb och sluta plita ner sån här smörja.

"Vill du spara ändringarna i 'namnlös-1'?"

Nej. 

Älskar när det händer:

Har loggat ut, stängt ner, gett upp. Börjat planera morgondagens matinköp och funderar på om det redan finns semlor i butikerna. Borstar tänderna och förbannar mina rynkor när den plötsligt dimper ner och bubblar ur mig. Meningen! Som bara ska inleda en ny 150-ordare men som jag genast vill göra någonting mycket större av. Som är en sådan Darling att jag borde döda den direkt men jag vet att jag kommer att hålla den kär för resten av livet. Det är något magiskt och det känns i magen och man vet återigen precis varför man håller på. Jag kallar mig Utis och jag har ingen resväska längre.

PS: Jag vill varna känsliga läsare, alltså historienördar och homeroskännare, eftersom det förekommer grova övertramp vad gäller platser, personer och händelseförlopp i den här texten. Det är en frihet jag helt skamlöst tar mig (ni tar säkert ut svängarna på annat håll, så då är vi kvitt).   

150 ord: Ignaz Semmelweiss

Jag är mångordare i både tal och skrift. Antagligen en kombination av att jag älskar ord och samtidigt vill vara säker på att bli förstådd. Övertydlig, kaka på kaka, tautologi. Det är jag.

Mitt mål är alltid att skriva tillräckligt. Inte kort. Tillräckligt. För att det jag vill visa ska synas medan läsaren får fylla i resten. Själv uttråkas jag av detaljer, framför allt miljöskildringar eftersom de aldrig gör naturen rättvisa. Människor beskrivs bäst genom sina tankar och handlingar, hur de ser ut är oftast mindre intressant. Och det spelar ju faktiskt ingen roll om en författare ägnar tre sidor åt att beskriva hur det gamla gula trähuset och den rödhåriga kvinnan med uppnäsan ser ut, passar det mig bättre så är huset byggt av mexitegel på 80-talet och kvinnan är blond. Åt vilket håll hennes näsa pekar har jag inte ägnat en tanke eftersom det antagligen inte är den som för berättelsen framåt. Varför accepterar vi inte bara författarens beskrivningar? Jag tror att det förutom våra olika erfarenheter beror på språket: tonen i berättelsen påverkar vad vi ser när vi läser.

Jag ska fundera vidare på det där, men först ska jag presentera en annan rent ut sagt skitrolig skrivövning: 150 ord. Man väljer eller tilldelas ett givet ord. Eller som i det här fallet, en person. Gärna av sådan karaktär att man får rådfråga lilla Google eftersom man inte har en susning om vad det betyder. Därefter skriver man en berättelse om detta på max 150 ord. Det kan handla direkt eller indirekt (eller väldigt indirekt) om ämnet. Personligen föredrar jag det senare eftersom det annars finns risk att det blir lite wikipedia över det hela.

Jag har nyligen fått en hel lista med ord att skriva om från mannen som kläckte idén. Men först, den första jag skrev: