Kommande svenska litteraturtraditioner

Slaget är förlorat, påsken är deckarnas högtid. Men vi kan ju förekomma när det gäller andra helgdagar som liksom blivit lite blassé. Hela listan finns på LitteraturMagazinet. Varsågod Norge!

Böckerna vi vill leva och karaktärerna vi låtsas vara

Har du en Jane Austen-garderob? Eller drömmer du som jag om ett liv på öde ö med en skön snubbe som heter Fredag?

Nytt inlägg på LitteraturMagazinet om vilka böcker vi skulle vilja kliva in i och leva.

Säg något man inte kan skriva om. Säg vad livet vore utan fantasi.

Vinterns baciller håller mig i sitt grepp och har nu inte bara angripit öron-näsa-hals utan även min hjärna. Därav temat på det senaste inlägget på Litteraturmagazinet. Sniglar. Och vikingar.  

Om detta jag inget visste

"Jag är här för att skriva kärleksbrev"

Så skrev jag en gång angående mitt nya liv på LitteraturMagazinet. Ja men då kör vi:

"Älskade Jonas..."

Nytt inlägg på LitteraturMagazinet.se om Torka akdrig tårar utan handskar. Och väldigt mycket annat.

Man fångar inte dagen genom att skriva det på väggen

Alla känner till min inställning till ord. Jag älskar dom. Punkt.

Många, sammansatta, synonymer, gammeldags och nyförvärv från over there. Jo, alla förtjänar tonvis av kärlek och uppmärksamhet, för vad vore vi utan dem?

Men. Det finns alltid ett men. Eller ska jag säga stopp. Det finns faktiskt ett stopp. Även för mig. Och det är någonstans i karusellen där inredningen med ord har gått för långt som jag säger stopp. Jag vill hoppa av, annars kommer jag att kräkas.

Jag vet inte hur det började, kanske var det burkarna i köket med Mjöl och Kryddnejlikor som lade grunden, lyckligt ovetandes om vad de dragit igång. Och även jag förstår att det är bra om det står Tvättmedel och Soda på vissa burkar så att man inte blandar ihop dem med vaniljsocker eller något annat smarrigt.

Men som husletare har jag scrollat mig igenom otaliga stylade hembilder och även bläddrat i glättiga magasin då och då och jag blir inte klok på detta orderi. Stora bastanta träbokstäver är skitsnyggt, de i metall ännu läckrare. Och jag skulle gärna använda dem till att stava mina barns namn för att riktigt basunera ut deras viktighet ovanpå vitrinskåpet. Men varför, varför ska det överallt stå saker som Peace och Love och Fånga dagen? När hände detta och varför?

HOME står det på vardagsrumsväggen. För att personen som bor där inte är riktigt säker på var han eller hon befinner sig de första sekunderna efter uppvaknandet på soffan efter en intensiv natt på stan? Resten av dagen får man samma hjälp med att hitta rätt och göra rätt i sitt eget hem: på duschdraperiet står det water, H2O, shower och annat tvagningsrelaterat och tvålen är så klart märkt SOAP. I soffan ligger kudden med den snirkliga texten Pillow, grytunderlägget varnar för att grytan är HOT! och veden ligger i vedkorgen som det står Wood på. För att man inte ska blanda ihop det med innehållet i tvättkorgen TVÄTT och slänga den lilla svarta i kaminen kanske?

Vi skrattar åt att Ikeas möbler får egennamn som Benno och Ivar men det här är ta mig tusan snäppet värre. Och medan Ikeas tanke verkar vara att det gör dem lite folkliga så är detta med företrädesvis engelska ord på de mest uppenbara prylar något som nog ska signalera att man är lite förmer än folklig. Har en stil, tänker inredning. Men det blir ju bara... ja jag vet inte vad faktiskt. Jag hittar inte ordet, jag bara rynkar ögonbrynen ömsom bekymmersamt, ömsom skeptiskt.

Hemmavid blev vi lite gemensamt bananas över detta en kväll och föreställde oss hur vi i vårt framtida hem skulle kunna driva denna trend in absurdum. Med schablonmåleri skulle vi skriva med gigantiska bokstäver på vardagsrumsgolvet. FLOOR så klart. Så att man inte tror att det är taket man knallar runt på i strumplästen. I toaletten ska det med vattenfast färg stå Poop och på katten ska vi med elektrisk rakapparat skriva CAT. Goldfish skriver vi på akvariet så att katten CAT hittar rätt. På söderväggen ska det käckt stå "The sunny side!", och upp till sovrummet behöver vi en trappa med det exakta antalet trappsteg för att "stairway to heaven" ska få plats.

Nej, nu har det som sagt tagit stopp. Inte ett hem till som verkar bebos av någon som har drabbats av en allvarlig hjärnskada, eller tror att träna engelska är en extremsport.

Och förresten. Man fångar inte dagen genom att skriva det på väggen. Och det brukar ge bättre resultat att verkligen ÄLSKA MER än att bokstavera det på spiselkransen med sina designbokstäver. Se där, nya visdomsord. Som man skulle kunna skriva någonstans...

En av många underbara posters hos kokosbutiken.
För det finns faktiskt ord med substans och mening som är väl värda en talelkrok.

Litteratur i världsklass kan alltid bli så mycket bättre

Vad händer om man korsar ett underhållningsprogram i tv4 med ett gäng bästsäljande författare och ett gäng kända klassiker? Nytt inlägg på LitteraturMagazinet för dig som vill veta!

"Öh, läser du snusk eller?"

Snart dags att utse årets julklapp och det firar jag inte med att dras med i spekulerandet. Istället funderar jag lite kring snusk, kollektivtrafik och boktryckarkonsten överlevnad. Allt är som vanligt med andra ord, nytt inlägg på LitteraturMagazinet

Jag har en skicklig krigare på min sida

Försöker mig på den fina konsten att recensera. Men det blev mer känsla än objektiv analys. Som vanligt. Läses med fördel på LitteraturMagazinet

Skrattsalvorna och kaksmulorna flög ur munnen

Dags för lite kärlek så här på kvällskvisten. Kort och koncist blir det också (för att vara jag) för snart ska böcker läsas ut och tankarna släntra över till drömmarna.

Kärlek nummer ett: Kafka på jobbet. Nytt inlägg. Läs.

Kärlek nummer två: Katastrofala omslag. Nytt inlägg. Läs.

Och kommer du inte på vad som är minsta gemensamma nämnare (eller vad vet jag, det kanske finns massor!) så kommer svaret här:

Att skriva roligt är svårt. Att skriva roligt så att andra fattar är nästintill omöjligt. De flesta lyckas bara roa de närmast sörjande och man liksom hör hur de skrattar förnöjt åt sig själv vid tangenterna: Håhå, nu var jag fyndig. Lagom distansierat hördu.

Eller så försöker man skriva om något roligt som man varit med om men glömmer att resten av bloggsverige inte var där och därför fattar nada. Ungefär som när min fantastiska morfar berättade roliga anekdoter på dialekt och skrattsalvorna och kaksmulorna flög ur munnen. Man hade liksom ingen aning om vad man skrattade med åt men som närmast sörjande funkade det. I en offentlig blogg? Not so much.

Meddela mig om ni upptäcker någon bloggare, eller "riktig" författare för den delen, som är bättre än Åsa och Herr Dryck på att skriva humor. Jag tror inte ni lyckas. Och allt som heter något i stil med "Bengans humorblogg" eller "Valters värsta vitsar" är direktdiskvalificerat eftersom man inte själv får bestämma huruvuda det man skriver är humor. Ungefär som när någon skriver "fantastiskt vacker vas" på Tradera. Det avgör väl för fan jag!



trevlig, fantastisk, mycket söt, rolig & glad och kanonfin




Läs även andra bloggares åsikter om humor, Kafka på jobbet, Katastrofala omslag

Säger att hon vill ligga med det för att förklara hur infernaliskt bra något är

Sådärja, nu har Åsa gjort det igen. Fått mig att vilja slösa pengar på en bok om sånt som jag egentligen inte orkar läsa om just nu. Kattungar, barn, jävulskap, svek och misär.

Underbart att det finns en till som jag, som säger att hon vill ligga med det för att förklara hur infernaliskt bra något är. För att det är den bästa beskrivningen helt enkelt, oavsett vad alla analytiker och akademiker och kritiker och allmänt trassliga ordvrängare säger.

Och kallar man sig själv en vanlig jävla Doris då är jag såld, så såld man kan bli.

Läs även andra bloggares åsikter om Kafka på jobbet, Carl-Johan Vallgren, Havsmannen, böcker, läsning

Loud & Proud: Det skaver, det spricker, det känns i tunnaste huden

Dear Whitney.

Jag tycker att det är på tiden att jag skriver till dig och berättar lite om hur det fungerar här i landet som heter Sverige (you know Globen maybe?). Ifall du inte har koll på det därifrån din himmel.

När du gick bort så blev många väldigt ledsna. Vi trodde och hoppades att du mådde bättre nu, utan den där killen Bobby och allt det där knarket. Några som däremot blev lite upprymda var de svenska kvällstidningarna (you know Expressen maybe, de har nog skrivit ett och annat om dig förr?). De trodde nämligen att de skulle sälja en massa lösnummer med smaskiga detaljer om dig, precis som när Michael Jackson dog (you know him maybe, han hade what we call tubsockar?). Men vet du vad, det ebbade ut ganska snabbt. Det blev liksom bara att vi pratade om att du sjunger fint och skrev R.I.P. på Facebook och sånt. Varför? Why? undrar du kanske lite bittert, Whitney.

För det första, när någon i Sverige har dött pratar vi väldigt länge om dem och firar dem titt som tätt. Ingmar Bergman pratar vi om då och då. Astrid Lindgren likaså. Och nu ska vi vända ut och in på en kille som heter August Strindberg i ett helt år, trots att det var hela hundra år sedan han dog. So you see, man måste ha vassa armbågar när man är avliden superstar i Sverige.

En annan sak du måste förstå om Sverige, Whitney, är att vi gillar när man sjunger bra, men vi är framför allt svaga för folk som sjunger good enough men vågar sjunga ändå och med grym feeling (you know Håkan Hellström maybe, he is like a happy sailor som spräcker fönsterrutor?). I Sverige behöver man inte heller vara så där hollywoodsnygg för att lyckas, karriären brukar faktiskt vara längre om du är mer åt det fulsnygga hållet. Du kan till och med bli what we call folkkär om du uppfyller dessa kriterier och några till. Du måste till exempel framstå som en hygglig typ, no diva. Mer rock n' roll i musiken än i verkliga livet alltså.

Här i Sverige har vi en kille som heter Timo Räisänen. Han sjunger good enough men vågar sjunga ändå och med grym feeling. Snygg är han inte heller, men lite trendy tror jag. Han kan också spela gitarr (i Sverige är det viktigt att kunna spela ett instrument för att få kallas riktig musiker).

Jag vet allt detta för att jag en gång råkade hamna på en överfull svettig spelning med honom (i Sverige fattar vi inte alltid hur många fans en fulsnygg falsksjungande finne kan ha, och så bokar vi inte Globen). Jag minns att han klädde av sig alla sina kläder och att det inte verkade vara något ovanligt (hälften av publiken verkade vara där av den anledningen) och att synthkillen såg ut som en magister men betedde sig helt bananas. Och så minns jag att han sjöng en av dina låtar och att jag tänkte jävlar! detta är något av det vackraste som någonsin gjorts.

No offens, Whitney, men när du sjunger så tror jag liksom inte på att du är olycklig eller ledsen eller överväldigande kär eller sprittande glad. För du sjunger så... fint. Allt man tänker är oj, vilken lång ton hon kan hålla. Timo sjunger som det känns. Det skaver, det spricker, det känns i tunnaste huden och djupt in i hjärtat. Det kommer en massa snor snarare än en ensam vacker tår. Det är lite svettigt och smutsigt men det spelar ingen roll. Man vill dansa, man vill ligga, man vill skrika och go bananas.

Du kan lyssna på låten här Whitney, så kanske du förstår vad jag menar för det här försöket att förklara med ord känner jag går sådär. Och don't worry, det är inte fel på länken. Jag valde klippet som bara är svart för att jag vill att du ska lägga dig ner och blunda. Inte bli distraherad av synintryck för det här är som sagt något av det vackraste som någonsin gjort. Åtta och en halv minut av total inspiration, Whitney.






ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.



Läs även andra bloggares åsikter om Whitney Houston, Timo Räisänen, Håkan Hellström, Ingmar Bergman, Astrid Lindgren, August Strindberg

Den som inte läser ska döden dö

Jag har sagt det förut (fast i finare ordalag) men nu tål det att upprepas eftersom det åter är liv i luckan på favoritbloggen: Kafka på jobbet är i en klass för sig och den som inte läser ska döden dö.

Det var mitt mogna jag som fick tala idag, men allvarligt: läs!



Ernest har dödat en fisk.





Läs även andra bloggares åsikter om Ernest Hemingway, Kafka på jobbet, bokblogg

Sparkboxning, häftlapp och släppfest

Språkrådet är en fantastisk källa till kunskap om hur svenska språket mår och bör behandlas. De publicerar varje år den roliga nyordlistan och man kan prenumerera på månadens ord eller nyord (mars månad är det drapa och överklass- respektive underklassafari, visst blir man nyfiken?).

En av mina favoriter är avdelningen Onödig engelska eller engelska i onödan? Så många enkla och perfekta svenska ord och uttryck det finns som vi bara har ratat eller fasat ut utan eftertanke. Krockkudde. Vad är det för fel på krockkudde? Och skräddarsydd, formgivning, upphovsrätt och erkännande är ju rasande vackra ord egentligen. När man jämför med de engelska. Sen vet jag förstås inte om sparkboxning, häftlapp och släppfest går någon glamourös framtid till mötes, men det är väldigt roligt att diskutera dessa ord - och försöka komma med något bättre förslag. För så enkelt är det minsann inte.

Fejsbus är ju en klar favorit. Fejsbus! Låter som något man ägnade sig på åt på 1930-talet med kepan på sned och slangbellan i bakfickan. Man måste älska Språkrådet.

Läs även andra bloggares åsikter om språkrådet, nyordlista, nyord, svenska språket, onödig engelska, facerape

Sen spetsade jag en kille utanför Seven Eleven

Måste bara visa denna fantastiska uppfinning!

...tyckte någon typ 1994. The ergonomic lindo hip office wearable laptop stand. Undrar om den blev någon hit på Wall Street.

Föreställ dig själv springandes med en sån på magen, bloggandes och joggandes.

Och vilket säljargument sen när du ska lansera din första roman!

- Jag skrev min roman på Twitter!

- Jaha, vådårå, jag skrev min under Stockholm Maraton. Och sen spetsade jag en kille utanför Seven Eleven.

Score.