Jag är med Krister nu så vad du än vill mig så får det vänta till september

Trött på OS och brölande kulstötare? Har barnen kolik och mannen snarkproblem?

Ge dina öron lite kärlek.
Ge dem lite Krister.

Lite Hjalmar.

Lite romans anno 1912.



Krister, Krister, Krister...

 Nu sänder nämligen P1 önskereprisen Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, uppläst av Krister Henriksson. Alla avsnitt finns redan på Sveriges Radio så det är bara att krångla på sig hörlurarna, lägga sig raklång på golvet och vägra allt annat. "Jag är med Krister nu så vad du än vill mig så får det vänta till september, okej?".

Och nästa år ska visst Pernilla August filma historien igen. Anar jag ett Söderberg-år i Strindbergs kölvatten?

Ständigt dessa små hemliga paket. Älska P1!

Det känns inte lika klockrent att skrika Investering! som det känns att skrika Kanonkula! i vissa lägen

Det är sällan jag lyckas pricka in Sommar i P1 men igår föll det sig så att stekpannor behövde diskas och runt mig rådde tystnad samtidigt som signaturmelodin rullade igång. Det räcker faktiskt att jag hör den för att börja längta efter havskyld gåshud, tappad grillkorv med barr och ryggsäck med mosig nektarin på botten. Men igår hörde jag alltså lite av programmet också och det råkade vara Petter Stordalens tur.

Nu orkade jag dock inte höra hela programmet. Främst för att jag inte tycker att storföretagande är så jävla exiting (inte att lyssna på i alla fall, om de har lika kul på styrelsemötena som på Skara Sommarland vet jag inget om men det känns inte lika klockrent att skrika Investering! som det känns att skrika Kanonkula! i vissa lägen).

Dessutom var musiken till stora delar så himla trist, inget nytt värt att kolla upp presenterades mig. Men det är klart, han har väl inte haft tid att byta skiva i cd-spelaren medan han gjort karriär så det är fortfarande Absolut Music 11 som snurrar sedan tonåren.

Och slutligen blir jag så vansinnigt ointresserad av så kallade spännande människor, vare sig det är de själva eller omgivningen som utnämnt dem till det.

Men i alla fall, bland alla floskler (ja, ja, spela ut jantekortet nu, don't care), så sa han, eller egentligen hans far, en ganska rolig grej:

Sälj de jordgubbar du har för det är de enda jordgubbar du kan sälja.

Ja, det är väl så det är, om jag nu ska försöka knyta ihop Stordalens storsvulstiga sommarsnack med min lilla värld av ordvrängande, känslosnurr och vardagslunk. Att allt jag har är mina egna jordgubbar. Mitt språk, mina ord, mina erfarenheter. Som jag kan förklä och förvränga och spinna vidare på, visst. Men jag kan inte skriva någon annans hisnande äventyr eller tragiska barndom.

Framför allt kan jag inte ägna min tid åt att tänka på andras framgångar, vare sig de bygger på trollkarlspojkar eller hotellrum. Då blir det inte så många ord skrivna och de blir definitivt inte mina.

Läs även andra bloggares åsikter om Sommar i P1, Stordalen, Absolute Music, jordgubbar, företagande, skrivande, Skara Sommarland

Loud and proud: Mellan två långtradare i Halland

För lite mer än ett år sedan satt vi med två småbarn och två arbetslösheter i en solkig lägenhet utan fläkt. Jag hade en examen som jag inte visste om den gick att använda på arbetsmarknaden, framför allt inte i kombination sjuka barn och stigande ålder. Inte så hett i stockholmsregionen om man så säger. Mannen satt med svikna löften från arbetsgivaren och utanför hade någon bränt ner vår bil. Hur gick det här till och ska det någonsin bli bättre? undrade vi.

Jo, det blev det. Måhända skriver jag dystra påhittade historier, men när jag skriver om mig och mitt då skriver jag ljust. Att "skriva av sig" har inte varit min grej på länge.

För exakt ett år sedan kom samtalet som fick oss att packa bananlådan och installera oss på okänd ort i andra änden av landet. Ja, på okänd ort. Jag hade aldrig satt min fot här och visst är det för mycket granskog men hej vad jag är lycklig.

Sedan trettonhelgen för ett år sedan har det bara gått uppåt och framåt. Det krävdes mer slit än jag trodde man kunde krama ur ett par trettipluskroppar, men nu är vi där. Med jobb där man skrattar och blir sedd, med rosenkindade barn och en katt som bara blir fetare. Nästan så man vågar titta i en solsemesterkatalog och fundera på en veckas ledighet.

Ett slags bokslut över 2011 infann sig redan den 22 december. Vi, som knappt hunnit ses och än mindre umgås det senaste halvåret, satt inklämda i en bil full av klappar, overaller och förväntan. I fyra timmar. Vi försökte förstå oss på den nya ljudanläggningen i bilen och till familjens glädje och min förtret fick vi inte in P1. Däremot fick vi igång musiken och mellan två långtradare i Halland blev vi alla tysta (tack och lov att ingen försökte sjunga med).

Så gled vi i maklig takt genom ett landskap som blev allt plattare, tänkte på året som gått och på nästa och suckade så där som bara Askungen kan. Tack Kate Bush.





ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.


Läs även andra bloggares åsikter om 2011, jobb, musik, Kate Bush

Är det okej om jag plockar några från sidan 43 i din senaste för de var så top notch?

Eftersom Tomas Tranströmer får sitt nobelpris imorgon så har det som sig bör varit en del ståhej i radio och tv. Jag försökte lyssna på ett av de mer intressanta programmen på P1 för några kvällar sedan. Jag skriver försökte eftersom någon samtidigt lekte brandbil under köksbordet. Jag uppfattade i alla fall att det handlade om Tranströmers inflytande på svensk poesi. Poet efter poet medgav (mer eller mindre frivilligt) att jo, visst hade de (mer eller mindre medvetet) plagierat Tranströmer upprepade gånger sedan 1960-talet.

Hoppla.

Någon yttrade något i stil med att där satt man och trodde att man höll på med något ytterst personligt, men nu när man tittar på det så visst är det Tranströmer  jag har härmat. Där satt jag och yxade till metaforer för att göra dem till mina.

Hoppla hoppla.

Sedan dess har jag grunnat på detta. Att härmas och vilja vara som någon annan. Skriva som någon annan. Varför? Hur går tankarna och hur funkar samvetet i sådana sammanhang? Och om man ser det från det andra perspektivet; hur känns det att bli efterapad? Känns det som i skolan när någon försökte rita en likadan teckning som en själv, det vill säga att man blev både arg och smickrad? Rid inte på min framgång din jävel men tack för att du gillar mig liksom.

Det sociala spelet kräver att den som härmas skäms och förnekar, kallar det en tillfällighet eller på sin höjd inspiration. Den som blir härmad ska så klart rasa, att känna sig smickrad är inte okej. Vi är helt enkelt inte så generösa när det kommer till texter och det beror så klart på det digra arbete som ligger bakom varje stavelse. Vi vill ju inte att någon annan ska kunna ta emot lön för vår möda.

Tänk om det var tvärtom. Tänk om jag kunde ringa till Björn Ranelid och säga att jag orkar verkligen inte hålla på med de där jäkla metaforerna mer, är det okej om jag plockar några från sidan 43 i din senaste för de var så top notch? Varpå Björn svarar nåt i stil med mina berättelser är flyttfåglar som söker värmen... och jag ger mig inte förrän de hittat bo i ditt hjärta. Vilket jag tolkar som ett rungande ja.

Sen skickar jag iväg ett mail till Dear Mr. Dan Brown. I really envy your success with that Da Vinci-book of yours. I would really really like to become a millionaire just like you but I don't have the time to write with the kids and the aerobics and what not. May I change a few names and let the story take place in the holy city of Jönköping and then publish it in my name? PLEASE? It wolud really help me out A LOT!

Och vi vet ju alla att Danne inte är den som är den, han skulle säkert ge mig en genväg till den amerikanska drömmen utan att blinka.

Fast det finns ju en liten detalj som inte går att kringgå. Den att vi är människor. Och som sådana vill vi inte ha några härmapor efter oss, vi vill sitta ensamma på tronen, byggd av vår succédebut, generationsroman, framgångssaga och kioskvältare. Och tack och lov så vill de flesta också skriva sina egna texter, vara alldeles unika i sin fantasi och sitt ordval. Oavsett om historierna blir bästsäljare eller bara halvfärdiga.

Det är bara ibland, när någon gör något riktigt bra, som man liksom bara. Rycks med.




av David Sipress, 2005 - från The New Yorker.

 

Läs även andra bloggares åsikter om nobelpriset, plagiat, poeter, radio, skrivande, Tranströmer, Ranelid, Dan Brown, Da Vinci koden

De stora romanerna svävar som mörka skuggor över tvätthögen

Äntligen stod prästen i predikstolen. Alla vet att det är inledningen på Gösta Berglings saga och en klassisk skrivövning på gymnasiet är att hitta på en fortsättning. Längre än så kom jag aldrig med denna klassiker, det ska motvilligt erkännas. De stora romanerna svävar som mörka skuggor över tvätthögen och allt annat jag måste prioritera. De fnyser åt mina veckotidningar och tar varje chans att dyka upp som klurigheter i korsord, enbart för att påminna mig om hur obildad jag är. Mina bortförklaringar om vaknätter och att jag är en långsam läsare har de hört förut.

Idag börjar Bokcirkeln i P1 där Klas Östergren, Unni Drougge och Aino Trosell ska läsa just Gösta Berglings saga. Jag funderar allvarligt på att hänga med så att jag kan bocka av denna titel på klassikernas måstelista. Även om jag inte hinner läsa så ska jag i alla fall lyssna. Redaktionen är så attans bra på att bunta ihop deltagare att bokdiskussionerna blir en njutning i sig. Olika infallsvinklar och alltid massor av humor. Jag minns hur jag för ett par år sedan satt och sorterade muttrar i en fabrik medan det samtalades om Anna Karenina på ett sådant sätt att jag senare inbillade mig att jag läst boken själv. Jag är som sagt svag för genvägar till litteraturen.


Läs även andra bloggares åsikter om författare, litteratur, läsning, radio, bokcirkeln i P1

Följa med en bit på en ny väg

Jag hörde Louise Epstein i P1 berätta att hon gärna klär sig lite extra fint dagen då nobelpriset i litteratur ska tillkännages. Kände igen mig lite i känslan, och det tror jag att fler gör. Varför är detta pris så mycket mer intressant än andra händelser i världen och framför allt jämfört med de andra nobelprisen, eventuellt undantaget fredspriset? Det är nog ganska enkelt. Litteratur är något som berör många och läsa kan de flesta (jag talar om ett svenskt genomsnitt här). Information om ett långt författarskap är enklare att ta till sig än de olika upptäckterna i fysik eller de ekonomiska teorierna. Och hur många är det egentligen som satsar pengar på vem som ska vinna kemipriset?

Förväntningarna inför tillkännagivandet är stora. I och med litteraturpriset hoppas man få lära sig något nytt, lära känna en ny berättare, följa med en bit på en ny väg. Fast man kanske inte läser ett enda verk av den prisade författaren - jag erkänner att jag inte är en av dem som står i bokhandeln klockan tretton och väntar med plånboken i högsta hugg. Däremot njuter jag av de ovanligt högkvalitativa diskussionerna och fina levnadsteckningarna i media som följer i utmärkelsens kölvatten. Helt enkelt därför att jag ibland föredrar att läsa om och fundera på litteraturen framför att verkligen läsa den. Och i och med detta mediafokus etsar sig författarnamnet och boktitlarna fast så att jag vid ett senare tillfälle, när jag är mogen och allmänintresset har svalnat, hittar fram till guldkornen på biblioteket. Det är anledningen till att jag alls har läst Kenzaburo Oe, Wislava Szymborska och J.M. Coetzee. En fördel med årets pristagare är att han redan finns i min bokhylla i väntan på närmare bekantskapande. Grattis Tomas Tranströmer.  

Läs även andra bloggares åsikter om författare, litteratur, läsning, poesi, radio, Tomas Tranströmer, nobelpriset