Loud & Proud: med perfekt avvägning mellan bestämdhet och tillbakalutning

Jag har ingen omvälvande teori.

Det kommer inte att växa fram en ny religion ur det här inlägget.

Det blir inget paradigmskifte what so ever.

Bara så ni vet och inte blir besvikna, ni som trodde att jag skulle förändra världen här och nu (tålamod, det kommer i sinom tid).

Så trots brist på finurlig tankegång, fantastiska formuleringar och bakomliggande ideologi tänker jag här ägna både tid och plats åt ett helt ovetenskapligt och totalt känslomässigt ställningstagande:
Vissa saker bara är på ett visst sätt och vissa saker bara är så jävla snygga.
Och det här är världens snyggaste video och världens snyggaste låt.

Den får mig att tänka på någon som är viktig för mig. Det är galoscher och 1800-talsmekanik i härlig symbios och snygga typsnitt vart man än vänder sig i skivhyllan, vad mer kan man begära? (Tja, inspelad i Malmö och svenskregisserad för er som klamrar er fast vid sådant).

Och med risk för att låta som om  jag duellerar med en finnig Iron Maiden-fanatiker på fyllan: Det här är världens snyggaste riff.

Detta är också det snyggaste sättet att spela elgitarr på som någonsin fångats på film. Det vill säga man gör inga förbannade poser med gitarrstackarn. Man låtsas inte att det är en brud, ett gevär, en häst, en bil eller en penisförlängare som man kan smeka hur som haver inför publik. Man slår inte sönder den (ingen har lyckats göra det bra sedan Joe Strummer så bara lägg av). Man spelar på den utan krusiduller, precis som man skriver utan krusiduller. Då blir det oslagbart.

Vidare: Detta är den snyggaste stampa takten-beaten någonsin och därtill det snyggaste sättet att stampa takten på, alltså med perfekt avvägning mellan bestämdhet och tillbakalutning.

Det här är den snyggaste titta upp under luggen-blicken. Mörk stämma, lagom skottsk dialekt och så prydlig frisyr och välstruken skjorta att det skulle kunna lura den mest överbeskyddande modern att släppa iväg sina giftasvuxna töser om kvällen. Anar jag pressveck?

Jag är gammal i gemet men det här sipprar in i porerna och knycklar ihop mina vitala organ likt pappersbollar. Varje gång.

Syftet en gång i tiden var att göra musik som flickor kunde dansa till, läser jag på totalt tillförlitliga Wikipedia. Och gudarna ska veta att flickor som sitter och skriver hela dagarna, företrädesvis byråkratiska eller deprimerande texter, behöver dansa ibland.




Det går tyvärr inte att bädda in det här klippet så klicka på bilden männska
och sedan är det business as usual på Youtube!



ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.


Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Franz Ferdinand, Take me out, musikvideo,

Det faller vita flingor när jag läser

Ibland ser man inredningsdetaljer som man blir oförklarligt kär i. Det går heller inte att förklara varför en viss kattunge är hundra gånger sötare än sina femton identiska syskon.

För att dra ner detta resonemang på absolut nördnivå så ska jag nu övergå till typsnitt. Jag kan inte mycket om dem, men tack vare csn så kan jag något mer än gemene man. Därför vill jag gärna förklara varför vissa typsnitt är så mycket bättre än andra. Men det går inte. Jag kan bli handlöst förälskad - men vet inte varför. Jag har berättelser på gång som jag inte vet hur de ska sluta, men jag vet vilka typsnitt som skulle passa ypperligt till dem.

De imperfekta av Tom Rachman. Kärlek vid första ögonkastet trots att jag inte hade en aning om vare sig handling eller språk. Jag kan inte säga vad det är med typsnittet (Panhandler för den som är intresserad) men jag blev så egendomligt kär. Det var första gången jag övervägt att köpa ett typsnitt. Jag ville äga det, krama det, tatuera min kropp och skriva mina inköpslistor med det. Det är som pepparkakskristyr, det faller vita flingor när jag läser, det luktar julkryddor och gran.

Nu har den första förälskelsen lagt sig och snart ska jag ge mig i kast med innehållet bakom den snirkliga titeln. Läs gärna mer om boken De imperfekta och om Panhandlers upphovsman David Buck. Han har minsann mejslat fram en hel del fina men framför allt roliga typsnitt genom åren.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker, författare, Tom Rachman, De imperfekta, typsnitt, Panhandler, David Buck