Allt är Jan Guillous fel

Jag är i stort behov av tid och har kommit fram till att det är Jan Guillou som har tagit den. Eller någon annan. Mer begripligt blir det om man läser krönikan på LitteraturMagazinet som även lanserat den nya avdelningen Skriv! idag. För oss som skriver - eller skulle vilja om vi hade tid.

Läs även andra bloggares åsikter om blogga, skriva, tid, Jan Guillou

Får lov att inse att min själ är brunmurrig.

Nytt år, ny design. Fortfarande murrigt brun (tänk bibliotekarie med manchesterbyxor anno 1975) trots alla försök att ha det så där vitt och fint som alla andra. Får lov att inse att min själ är brunmurrig.

Det beror faktiskt inte på nyåret att jag sitter och byter färg på små detaljer. Det är inte bloggens motsvarighet till ogenomtänkta nyårslöften om hälsosam livsföring du ser framför dig. Det är helt enkelt så att jag är stressad och när jag är stressad störs jag av vad som i vanliga fall är struntsaker. Ljud. Osorterade papper. Gamla kläder. Ologisk mappstruktur. Lösningen är alltid att sortera, strukturera och kasta saker (inte alltid populärt eftersom jag har en tendens att kasta och gömma andras saker också). Därav vissa förändringar på bloggen.

Annars är allt som vanligt; traven med böcker som ska läsas växer, drömmen om mer tid att skriva lever och jag trivs inte alls med vare sig den växande skrivkrampen eller kroppskrämporna som uppstår av för mycket skrivande. Och till råga på allt så finns jag på Twitter nu också.

Jag kommer att jobba förbaskat mycket framöver och plantera syndigt många bärbuskar, men i övrigt har jag inga andra planer än att leverera texter för er att älska. Här och på diverse mindre murriga ställen.

Som trivsamma parhus i ett prydligt kvarter kan man säga.

Hej kära du. Har du hittat hit via litteraturmagazinet.se? I så fall är du extra välkommen och du ska härmed få en snabbgenomgång av tingens beskaffenhet.

Det här är min gamla blogg, eller min första blogg rättare sagt, den jag hade innan jag började skriva på litteraturmagazinet. De båda bloggarna lever nu sida vid sida, med lite olika men ändå besläktat innehåll. Som trivsamma parhus i ett prydligt kvarter kan man säga, med alldeles lagom hög häck emellan.

Jag började blogga för att jag älskar att skriva och ville göra något vettigt av det. Vettigt kan diskuteras, men ge det lite mål och mening i alla fall. Och för att få tyst på en envis syster. Det allra första inlägget När du skriver stannar tiden förklarar ett och annat.

När jag arbetar strävar jag efter att skriva texter som är språkligt korrekta, målgruppsanpassade och informativa. När jag skriver skönlitterärt (vilket tyvärr blir alltför sällan nu för tiden) har jag dramaturgi och persongalleri som håller mig inom vissa ramar. Så bloggandet är ett sätt att få utlopp för allt det där som inte platsar i de andra sammanhangen. Det röriga, långsökta, personliga. Inte sällan svengelska, svordomar och talspråk, på tok för få skiljetecken och på tok för långt och mödosamt för den som inte läser annat än twitter. Det handlar om svårigheter, inspiration, tidsbrist, motgångar, avundsjuka, drömmar, vackra ord, fina typsnitt och halvbra böcker. Om varför man skriver, hur man mår av att skriva (eller av att inte skriva), min och andras bild av den skrivande människan. Och mycket mer.

Andra ser på bloggar som tidsdokument, där inläggen blir utropstecken i stunden. Jag ser det inte så. Mina inlägg är mina kärleksbarn och min stora rädsla är att de bästa inläggen ligger bakom mig. Tanken på att de försvinner ner i ett djupt arkiv och aldrig mer får visa sig i all sin prakt för nya läsare som inte orkar gräva så djupt gör mig förtvivlad. Det är ju bloggens dilemma om man jämför med boken som läses från början till slut för att sedan med varm hand lämnas vidare eller inta en hedersplats i hyllan.

Därför erbjuder jag dig, kom ta min hand så ska jag presentera dig för mina älsklingar. Du kommer att lära känna mig bättre genom dessa texter och kanske även få en spännande tanke eller ett skratt att ta med hem. Något att återkomma till en kulen kväll när det ändå inte finns något bra på tv.

Detta skriver jag om:

Om skrivade så klart:
Hjältar som lever loppan i nya världar bortom bergen
De förälskade kvinnorna kunde leva på luft allena

Om drömjobbet:
Och då talar jag inte om det sexuella

Om att låna och härma och ta det med ro:
Är det okej om jag plockar några från sidan 43 i din senaste för de var så top notch?

Om den skrivande människan:
Tänk vad många det finns. Som är som jag.

Om att inte orka skriva och var man inte finner inspirationen:
Svårare än att hitta sitt livs kärlek
Inspirationen har dragit med hastigt packad resväska
De dåligt genomarbetade romanfigurerna börjar längta efter en ond bråd död

Om läsning:
Ett halvt kilo ondska och lika mycket knäck
Bättre än så här blir inte gestaltningskonsten
Jag vet inte om det kommer att hålla mellan oss men jag ska kämpa för den här relationen

Om så kallade riktiga författare (i det här fallet Björn Ranelid):
När någon älskar språket och tror på sina ord

Om det snygga med böcker:
Då räcker inte salta mord och hattricks

Om en av mina kärlekar (i det här fallet Tomas Tranströmer):
För att jag behöver honom likt kaffe i ottan

Om genre och stil:
Lite lätt medeltida om du förstår vad jag menar

Om ensamvargar och grupparbeten:
Andetagen mellan fraserna, känslan mellan raderna

Om att våga, tillåta och ge sig hän:
Om man skulle hälla en dubbel espresso över den här gamla greken

Om favoritövningen givet ämne på max 150 ord:
150 ord: Odysseus
150 ord: Espresso

Om min dåliga humor:
Sen spetsade jag en kille utanför Seven Eleven

Om musik (i det här fallet det numera smått legendariska brevet till Whitney Houston):
Loud & Proud: Det skaver, det spricker, det känns i tunnaste huden

Om det som är jag och mitt och de mina:
Nu är det Kristi himmelsfärd barn, dags att koka knäck!
Hoppas på stordåd medan bandybollarna viner
Den analoga tvångströjan


Så här är det. Elakt och glatt, ordrikt och ibland alldeles obegripligt. Hoppas du inte blivit avskräckt. Hoppas du blivit lite smått betuttad i mig. Vill följa mig på vägen och höra vad jag har att säga, här eller på LitteraturMagazinet. Skriva några rader ibland och kanske skryta vitt och brett om din nya bekantskap (gilla mig på Facebook för att tala modern svenska). Okej kompis. Nu tar vi den berömda tjuren vid hornen och läser och skriver oss några mästerverk.

Jag ropar Äntligen! utan att syfta på nobelpriset

Tack alla ni trogna som tittar in här varje dag i hopp om livstecken. Ni förstår, det är så många och stora och spännande och galna saker på gång så jag har inte ens tid för tandtråd (förlåt tandläkar-Marie!). Till och med minsta facebookuppdatering har fått stryka på foten då jag bestämde mig för att ägna den lilla tid jag har över åt att hylla andra bloggares gärning. Stilla mitt bloggsamvete alltså. Och så har jag ett helt gäng fantastiska böcker och tidningar vingligt staplade vid min säng, som sig bör på hösten innan elementen gått igång för fullt.

En sak kan jag ju berätta, även om det inte har det minsta med skrivande att göra. Jag ropar Äntligen! utan att syfta på nobelpriset för vi har, just det, äntligen, köpt ett litet hus. Det är mexitegel och fönsterluckor, furutak och raka rabatter men vi ska fylla det med så mycket hjärta, charm och kaos det bara går. Och hallonbuskar.

En annan sak kan jag inte berätta även om det har allt med skrivande att göra. Det är i alla fall något som tagit mycket tid eftersom det behövde styras upp och planeras noga och jag vet inte hur bra tajming det var egentligen, att flytta upp min hobby ett pinnhål just nu. Samtidigt som jag som sagt köper hus och ska besiktiga varje planka, googlar allt från räntor till uppvärmningsalternativ och fönsterkitt, planerar flytt av allt från familjemedlemmar och möbler till elavtal, köper och säljer bilar, försöker få någon att laga min telefon och vårdar de febriga små. Till råga på allt ska jag kanske, när allt är i rullning, erbjuda mina tjänster gällande ett hemligt projekt. Så hemligt så jag knappt vet nåt själv. Det känns bara så rätt att mejla iväg ett Hej, jag kan hjälpa dig, jag är grym! För att jag kan. Vi får väl se.

Jag vill ju fortfarande veta vem som vinner,
men jag följer hellre andras spekulerande än ägnar mig åt det själv.

Man måste köpa en bok för att få komma riktigt nära

Först tänkte jag skriva ett brandtal mot detta att så många läser men inte ger sig tillkänna. Jag vill ju veta vad ni tycker, vad ni tänker, vad ni äter i sängen. Men sedan tänkte jag på de gånger jag själv kämpat för att få klassa mitt arbetsmaterial som just arbetsmaterial och därmed lite privat, och min e-post som min e-post och därmed lite privat, och mitt sätt att skriva och tala som just mitt sätt att skriva och tala och därmed lite personligt så gjorde jag idag en kovändning. Jag vill inte vara sån. En sån som måste veta.

Den som skriver en bok eller artikel eller något annat som går i tryck vet ju inte heller vilka alla läsare är, varför måste man som bloggare nödvändigtvis veta det? Jag kanske bryter mot något slags budord här eftersom jag inte är så insatt i bloggetiken utan bara gillar skrivandet och formen, men då får det väl vara så. "Du skola icke acceptera anonyma läsare i din statistik. Du skola hedra dina läsares facebooksidor och livsstilsbloggar så att de vilja återgälda dig med rikligt med länkningar. Du skola icke läsa utan att även kommentera på det att du må bli borttagen från någons topplista." Bah!

Det är klart att man med en blogg får möjligheten till direkt respons, något som säkert en del författare är avundsjuka på. För när får de egentligen veta vad folk tycker? När det kommer brev via omvägen om förlaget? När det är författarträffar och signering i julhandeln? Alltså när folk har gjort sig fina och övat på sin kärleksförklaring till den tredje romanen om kommissarie Claesson framför spegeln. När man måste köpa en bok för att få komma riktigt nära, så att man kan säga att den ska dedikeras till Anneli utan e på slutet samtidigt som man sniffar lite diskret på tweedkavajen.

Fan, om någon tycker att det känns mer värt så är inte jag den som är den. Jag kan ordna en bloggförfattarafton. Jag kan göra snittar med små räkor och dillvippor och ni kan få ringla i kö genom tvättstugan och hallen för att få köpa blogginlägg som jag har printat ut och sitter vid köksbordet och signerar sirligt i min långa trippelvirade halsduk. Kan till och med ställa upp på bild med alla som vill hålla mig om axlarna och låtsas att vi är bundis. Välkomna!

Sen är det raka tangovägen till Let's dance där jag ska flämta
 upphetsat och kindpussas med främlingar så det står härliga till

För att visa god ton, det vill säga inte sitta och vara hemlig och klaga på alla andra som är det, så tänker jag snart komma ut med besked. Filar på den där texten som ska säga lagom mycket om vem jag är och utelämna lagom mycket av det där som inte är så smickrande eller säljande, men som ändå bör skina igenom för att göra mig mänsklig. En svår konst.

Det är bara lite mycket nu. Kropp och själ har lite att stå i.

Tyst som i mörkaste skogen. Knappt ett sus. Den inbitne kikar envist in som vanligt varje morgon i hopp om livstecken. För visst kändes det som om det skulle följa en magnifik fortsättning efter det där firandet av det hundrade inlägget? Istället beter jag mig som ett gammalt sekel; når respektingivande hundra och går sedan i graven.

Lugn bara lugn (förresten en utomordentlig bok som pockar på omläsning snart). Det är bara lite mycket nu. Kropp och själ har lite att stå i. Ni vet att jag ogillar onödig engelska, även om jag ibland hänfaller åt att använda det av humoristiska skäl, men ett ord har de som vi borde göra till vårt och som passar så väl på min situation just nu.

Preoccupied.

Det finns ingen bra variant på svenska, "upptagen" är nämligen alldeles för mesigt i sammanhanget. Jag vill att det, likt det engelska uttrycket, ska få en att tänka på krig. För det är så det känns. Jag är inte bara upptagen för tillfället, jag är ockuperad. Belägrad. Det är flerfrontskrig och de anfaller från luften också, alla tankar, idéer, frågor, viljor, måsten och planer och jag vet inte vilken anfallare jag ska ta mig an först. Jag är ingen Aragorn, jag kan inte hugga ihjäl femti orcher i ett svep och sen är arbetsdagen över. Jag måste producera utav bara helvete på ren svenska och samtidigt fundera, lära nytt, smaka på ord och väga för och emot. Sova någon timme. Helst leva lite också. Andas den där småbitiga höstluften som jag älskar, innan den blivit för kall.

Det är alltså därför det är så tyst just nu. Inte för att luften gått ur mig utan för att jag jobbar på som sjutton på annat håll och tids nog ska ni förstå. Och då blir det nog en napoleon till.

Läs även andra bloggares åsikter om Aragorn, Kristina Lugn, skrivande, höstluft, napoleonbakelse

Överkörd grävling nummer hundra

Inlägg nummer hundra! Hör ni det? Hundra. Jag tror aldrig att jag har gjort något till hundra förut. Och haft koll på det menar jag. Mens nummer hundra, misslyckat bullbak nummer hundra, överkörd grävling nummer hundra. Hmm... nej, jag tror faktiskt inte det.

Ställer därför den klassiska sportfrågan till mig själv: hur känns det?

Det känns bra. Jättebra. Jag trodde inte att jag skulle kunna komma på så många olika saker att skriva om eller att jag skulle fortsätta att tycka så mycket om det; att utveckla idéer, hitta vinklar, våga publicera, vilja synas. Tänk att man kan sitta och ha så apkul alldeles ensam på sin kammare. Jag är ju störd någonstans (bättre att säga det själv innan någon annan gör det).

Har jag firat då? Jo men visst. Klappat mig lite på axeln, köpt en bakelse och hängett mig åt en djuplodande utvärdering, det har jag faktiskt. Och den låter ungefär så här:

Värt det? Oja.

Säg hej till Napoleon som var min kavaljer när det
skulle firas. Nu är Napoleon ett minne blott.

Roligt? Så förbaskat.

Fortsättning? Givetvis.

Färdig!

Eller jaha, ska man kanske vara lite mer nyanserad? Okej:

Saknas? Tid.
Önskas? Fler läsare och kommentarer.
Lovar? Inget.

Färdig!

Och om framtiden kan jag bara säga att jag fortsätter skriva. I min takt, på mitt sätt. Hoppas du gillar det. Jag varken hinner eller orkar skriva så mycket annat men det löser sig, tids nog. För jag tror att det här skrivandet har gjort mig bättre på att skriva över lag och då kan det ju inte vara fel. Det måste ju bara betyda att den där generationsromanen som jag lovat ett gäng gamla vänner att jag ska skriva, den kommer att slå ner som en fulländad litterär atombomb när den väl är klar. Lagom till pensionen.

Hemlighetsfulla barn som åberopar behovet av konstnärlig frihet

Idag har min mor, som sedan hon blev med laptop är en ivrig bloggläsare med många åsikter, informerat mig om en blogg som hon tycker är fantastiskt bra. Hon har läst den i flera månader och det är alltid något utöver det vanliga, det som "hon Brödtext" skriver. Då trillade poletten ner hos mig, att hon faktiskt inte vet att det är jag som skriver. Sekunden efter trillade poletten ner på andra sidan trädgårdsbordet, att det är jag som skriver. Så nu vet hon.

Hemlighetsfulla barn som åberopar behovet av konstnärlig frihet. Önskan att få vara anonym för att våga uttrycka sig som man vill och behöver, utan att det slår tillbaka på någon oskyldig. Kanske inte alltid så kul men tanken bakom är god. Jag bävar inför tanken att någon bekant hugger tag i mamma på torget för att prata om dotterns förfärliga språkbruk, föraktfulla ton och obehagliga fantasi. Nej, de får vara lyckligt ovetande här i småstan tills någon av de stora drakarna ringer och vill göra en helsida om mig. Tills dess säger vi "schhh!" och låter det, på lagom överklassmanér, "stanna inom Familjen".

Nu sitter kära mamma och läser alla inlägg igen, fast i ett nytt ljus. Tur att det enda hon vill se av OS är Usain Bolt och han är ju inte den som drar benen efter sig på jobbet, så det finns mycket tid till omläsning i sommar. Att hon trodde att bloggaren var en kvinna på 45+ som rest mycket och "varit med om en del i livet" får jag dock analysera ett varv till, jag som är en hemmasittande halvmesig trettinånting som fortfarande minns helgen i London 2003 med viss fasa... Är jag verkligen så falsk och överdramatisk i mitt språk? Låter jag så gammal och erfaren, jag som oroat mig för att jag lät som en svenglishspråkig tjugonånting som pratar om saker jag inte begriper och inte har förstått min plats, tingens ordning och att vissa drömmar är förgäves?

Allt jag vet är att mitt språklekande är ett sätt att få utlopp för allt möjligt och att jag har ett språk som bland annat syns här, ett annat i texter som inte visas här och ett tredje, fjärde och femte för andra sammanhang i livet. Bara som upplysning för den som tror sig känna mig. Och för att mamma med lugn röst ska kunna svara tanterna på stan att nej, hon berättar inte såna historier som godnattsagor och hon tycker inte så illa om Petter Stordalen egentligen, det är bara hennes bloggspråk. Fast jag svär lika mycket i alla sammanhang, det kan vi inte slingra oss ur mamma.


Läs även andra bloggares åsikter om Usain Bolt, Petter Stordalen, bloggare, skrivande,

Som reservdelar samlas de i mitt historieförråd

Har tänkt vidare på mitt kamerainlägg och insett att jag glömde en kamera. Bloggkameran. Den som man nästan alltid har med sig om man bloggar eftersom man ständigt är på jakt efter nya saker att skriva inlägg om. Som gör att man stannar upp och försöker formulera livet medan livet sker.

Nu skriver jag ju inte om vad som helst här, jag försöker - tro det eller ej - att hålla mig inom vissa ramar. Hade jag skrivit om det så populära "mina tankar och funderingar" eller "min vardag" så hade jag antagligen sett världen ännu mer genom en imaginär lins. Nu måste det jag skriver åtminstone med någon liten tunn tråd kunna knytas till skrivande, läsande, skrivkramp, skrivklåda. Allt det där andra som jag ser genom linsen stoppar jag undan för senare användning. Ögonblicksbilder, tonlägen, inbillade intriger. Som reservdelar samlas de i mitt historieförråd.

Ett exempel från idag är mannen vid bordet bredvid som plötsligt och på underbar norrländska utbrister "Jomen komage! Det åt jag en gång i Normandie och det var inte alls tokigt. Lite småseg så där men visst gav den efter". Varpå han tar ett stort bett på sitt salladshuvud. Ett helt salladshuvud. Inte strimlat. Sedan fortsätter han småpratandet med "jo, jag föredrar ju att döda min mat själv ja".

Det är sånt där som jag bara vill kasta mig iväg och sprida över världen. Men så hejdar jag mig. Plockar försiktigt upp annekdoten, stoppar undan den som när jag stoppar en upphittad tjuga innanför jackan. Ser mig omkring för att försäkra mig om att ingen har sett att jag la beslag på den och promenerar till synes oberörd vidare utan att kunna sluta le belåtet. Trots att jag på ett sätt har stulit något.

Skrattsalvorna och kaksmulorna flög ur munnen

Dags för lite kärlek så här på kvällskvisten. Kort och koncist blir det också (för att vara jag) för snart ska böcker läsas ut och tankarna släntra över till drömmarna.

Kärlek nummer ett: Kafka på jobbet. Nytt inlägg. Läs.

Kärlek nummer två: Katastrofala omslag. Nytt inlägg. Läs.

Och kommer du inte på vad som är minsta gemensamma nämnare (eller vad vet jag, det kanske finns massor!) så kommer svaret här:

Att skriva roligt är svårt. Att skriva roligt så att andra fattar är nästintill omöjligt. De flesta lyckas bara roa de närmast sörjande och man liksom hör hur de skrattar förnöjt åt sig själv vid tangenterna: Håhå, nu var jag fyndig. Lagom distansierat hördu.

Eller så försöker man skriva om något roligt som man varit med om men glömmer att resten av bloggsverige inte var där och därför fattar nada. Ungefär som när min fantastiska morfar berättade roliga anekdoter på dialekt och skrattsalvorna och kaksmulorna flög ur munnen. Man hade liksom ingen aning om vad man skrattade med åt men som närmast sörjande funkade det. I en offentlig blogg? Not so much.

Meddela mig om ni upptäcker någon bloggare, eller "riktig" författare för den delen, som är bättre än Åsa och Herr Dryck på att skriva humor. Jag tror inte ni lyckas. Och allt som heter något i stil med "Bengans humorblogg" eller "Valters värsta vitsar" är direktdiskvalificerat eftersom man inte själv får bestämma huruvuda det man skriver är humor. Ungefär som när någon skriver "fantastiskt vacker vas" på Tradera. Det avgör väl för fan jag!



trevlig, fantastisk, mycket söt, rolig & glad och kanonfin




Läs även andra bloggares åsikter om humor, Kafka på jobbet, Katastrofala omslag

Säger att hon vill ligga med det för att förklara hur infernaliskt bra något är

Sådärja, nu har Åsa gjort det igen. Fått mig att vilja slösa pengar på en bok om sånt som jag egentligen inte orkar läsa om just nu. Kattungar, barn, jävulskap, svek och misär.

Underbart att det finns en till som jag, som säger att hon vill ligga med det för att förklara hur infernaliskt bra något är. För att det är den bästa beskrivningen helt enkelt, oavsett vad alla analytiker och akademiker och kritiker och allmänt trassliga ordvrängare säger.

Och kallar man sig själv en vanlig jävla Doris då är jag såld, så såld man kan bli.

Läs även andra bloggares åsikter om Kafka på jobbet, Carl-Johan Vallgren, Havsmannen, böcker, läsning

Ligga hemma på sametsdivanen och käka små påskägg med foliepapper

Livat på Facebook vill jag lova. Just nu fantiserar jag om dinosaurier: http://www.facebook.com/Brodtext

Tids nog ska jag också få ork att lära mig hur man direktuppdaterar på bloggen när man skrivit på Facebook och viseversa. Så att jag kan ligga hemma på sametsdivanen och käka små påskägg med foliepapper istället medan jag funderar ut storverk som jag faktiskt hinner skriva också. Just nu är det bara bloggande och facebookande och... om man skulle börja Twittra kanske... eller videoblogga... hmmm....

De alldeles för snabba tankarna

Som sig bör har din favoritblogg nu även en facebook-sida: http://www.facebook.com/Brodtext

Hälsa på och gilla vetja så kan vi slå följe i statusuppdateringarnas tidevarv. Hoppas att du dessutom har några fantastiska tankar om vad jag ska fylla denna nytillkomna publiceringsplattform med (jag som har svårt för att hinna med den första, puh!). Tveka inte att dela med dig.

Själv leker jag med tanken att jag på Facebook kan få utlopp för de alldeles för snabba tankarna och de sanslösa uppslagen som kommer över mig dagligen. Varvat med några fina citat och tankar om skrivandet och livet så klart.

Kärlek och vässad penna!

Smicker i cyberrymden

Om du tycker att det blev lite för mycket skryt och offentlig egoboosting i förra inlägget så kan du klicka vidare nu för här kommer lite till:



Läs vidare här



Det är min kära storasyster som vet hur man övertalar sin lilla dito att anta supersvåra skrivuppdrag. Som jag dessutom egentligen inte har tid med. Smicker i cyberrymden. Går alltid hem.

Snart annonserar vi också tillsammans med syster nummer ett i en papperstidning nära dig (om du är något av en kulturkofta i sydöstra Skåne vill säga). Ska bli spännande att se vad det ger.

Verkligheten är välkommen tillbaka imorgon

Jag har inte funnits här i mer än ett halvår. Vet inte om jag är på rätt spår men trevar vidare ändå eftersom det är så rasande kul. Ni är ju många som läser, även om få ger sig till känna, så någonting gör jag väl rätt. Och idag fick jag det ultimata beviset på hur stor och berömd jag är (jag skulle vilja skriva rich and famous men eftersom jag inte är det minsta rik och mitt kändisskap består av att ett antal anonyma strösurfare och bloggläsare råkat hitta mig genom diverse mer eller mindre relevanta sökord så vore det att ta i, ja rent av ljuga).

Idag har jag nämligen googlat mig själv. Ordet brödtext alltså. Förra gången jag gjorde det var efter mitt andra eller tredje inlägg och jag fanns inte att finna någonstans. Ingen sökmotor i världen ville kännas vid min existens. Men nu! Ja ni ser ju själva nedan. På tredje plats, jag är till och med större än Nationalencyklopedin. Nej, jag tänker inte analysera detta närmare och du som har några invändningar eller kan någonting alls om hur det här med sökmotoroptimering och taggning och sociodemografiska zoner fungerar behöver inte komma med inlägg. Jag är nämligen inte intresserad av den sidan av sanningen. Jag tänker skärmdumpa, skriva ut, rama in och hänga på väggen tillsammans med alla andra fan-vad-jag-är-bra-bilder och jag-är-inte-så-tokig-ändå-klipp. Det här är min rosa bubbla och i den gör jag som jag vill. Verkligheten är välkommen tillbaka imorgon.



Läs även andra bloggares åsikter om seo, googla, brödtext, nationalencyklopedin, bloggar

Det klingar rätt falskt när man klagar

Att tvingas traska fram och tillbaka längs havet för att få en unge att somna så att man kan gå hem och skriva. Värre problem har man ju skådat i vitögat och då är jag ändå hyfsat skonad om man jämför. Fast det gör man ju så sällan. För det är så jobbigt att tvingas inse att man bara har smärre i-landsproblem och att det klingar rätt falskt när man klagar. Skönare då att inte lyfta blicken för högt och riskera att se hur andra har det. Barnen i Afrika till exempel (detta slitna, generaliserande uttryck som jag måste använda för att med få ord få alla att fatta). Låt dem förbli små notiser i gratistidningen. Om man inte kan göra ett youtube-klipp om dem alltså.

Men det är ju skillnad på folk och folk och en del folk gör skillnad nästan i smyg. Emma & co till exempel som tar hand om ett helt gäng före detta gatubarn i Uganda med allt vad det innebär. De har en blogg också. Inte så stylad som gemene världsvan bloggläsare önskar för att inte klicka vidare. Inte så många inredningstips eller kaloriberäknade laxpannor heller. Men ack så värdefullt för jämvikten här i världen.

Snälla, läs Emmas blogg. Vill du göra något riktigt vettigt så avstår du nästa chipspåse eller H&M-top också och skänker dem en värdefull slant då mycket av verksamheten drivs med medel ur egen ficka.

Sen kan du försöka återgå till vardagen som om ingenting har hänt.

Bild från http://skitungarna2011.blogspot.com/

 
 

Läs även andra bloggares åsikter om Våra skitungar, bloggar, i-landsproblem, Uganda, Kony 2012, välgörenhet

Den som inte läser ska döden dö

Jag har sagt det förut (fast i finare ordalag) men nu tål det att upprepas eftersom det åter är liv i luckan på favoritbloggen: Kafka på jobbet är i en klass för sig och den som inte läser ska döden dö.

Det var mitt mogna jag som fick tala idag, men allvarligt: läs!



Ernest har dödat en fisk.





Läs även andra bloggares åsikter om Ernest Hemingway, Kafka på jobbet, bokblogg

Loud and Proud: Skrämma ner dem i brygga totalt

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men imorgon ska lilla jag spendera hela dagen och kvällen och natten med närmare 200 troligtvis galna kvinnor i Malmö. Människor i klänningar vars namn jag inte kan uttala, som kan en massa om stylingprodukter och gillar lyxiga påslakansfabrikat och har varit på lokal med främmande människor mer än tre gånger de senaste tio åren.

Jag tror att det kommer att bli förbaskat kul och ufo har jag känt mig som förr. Och har jag tur så får jag klämma lite på Björn Ranelid för han ska minsann också dit. Fast han är lite mer av ett dragplåster än vad jag är. Jag är mer ett vanligt plåster. På min syster.

Håller tummarna för att vinterstormarna ska höra mina böner och lägga sig platta på åkern under de fyra timmarna som jag ska racerköra genom landet. Och för att skrämma ner dem i brygga totalt så ska jag spela något riktigt ösigt och somrigt för dem. Vi drar till Malmö baby!




ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.



Läs även andra bloggares åsikter om bloggeventet, att vara någons fru, Björn Ranelid, Timbuktu, musik

Förstapris: Ett exemplar av boken

Sedan jag skrev om boken Jag ska egentligen inte jobba här så har det rasslat till ordentligt i besöksstatistiken.

Hurra!

Att ni har hittar till min blogg och förhoppningsvis läser lite också gör mig så enormt glad. Jag åsidosätter ju faktiskt nästan allt annat skrivande numera och om jag blir läst så känns det inte helt fel satsat.

Nog med självömkan. Nu ska vi fira min besöksstatistik och vi gör det med en liten men naggande god Tävling. Eftersom detta är sent och spontant påkommet och jag inte är någon oljemagnat så besitter förstapriset inget stort ekonomiskt värde. Men eftersom det är ett ack så trevligt pris och tävlingsreglerna ack så roliga så tror jag att du kommer att vilja vinna ändå. Några andra priser finns inte men jag kommer att vara generös med hedersomnämnande och lovord.

Förstapris!

Ett exemplar av boken Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer.

Om du vill så får du gärna recensera boken här på bloggen när du läst den.

Dessutom!

Du vinner också en hemlig sak som jag tycker att du ska skriva 150 ord om.

Om du vill så skickar du mästerverket till mig och blir publicerad här på bloggen. Klart du vill!

(Obekant med 150-ordarna? Läs mer om fenomenet här och se ett par exempel till här).

Alternativt kan du skriva en dikt istället om det funkar bättre för dig

(dvs du har inget ordbehandlingsprogram som räknar orden åt dig, jag är väl ingen sadist heller). 

Tävlingsregler

För att få vara med och tävla ska du göra

ett av följande fyra alternativ

senast den 14 februari 

(eller gör alla för att du älskar mig eller verkligen vill vinna)

1. Tala om vilket av mina inlägg här på Brödtext som är ditt favoritinlägg och motivera gärna varför.
2. Ge ett förslag på titel till min nästa 150-ordare. Här får du veta vad en 150-ordare är.
3. Du tycker att fler borde hitta hit och gör därför ett inlägg med en länk hit på din egen blogg (japp, alternativ 3 kräver att du har en blogg). Sedan talar du om för mig att du länkat. Klart!
4. Ställ en fråga! Eller flera! Om mig, om mitt skrivande, läsande, ätande, drömmande, favoritord, hatbok, skämslåt, vad jag tycker att du ska köpa till mosters 75-årsdag. Kör!

Ditt svar (alltså favoritinlägg, titel på 150-ordare, att du länkat eller din fråga) skriver du i kommentarsfältet tilll detta inlägg. Svaren kommer inte att publiceras.
Nu lutar jag mig tillbaka ett tag och försöker ägna mig åt mitt dayjob och några skrivaridéer som legat och pockat på uppmärksamhet ett tag. Kom ihåg, på Alla hjärtans dag stänger vi slussen och kort därefter blåses fanfar! Lycka till!

Inspiration eller ångest?
Snygg är den i alla fall, tapeten från Mr Perswall 

Läs även andra bloggares åsikter om tävling, skrivande, Jag ska egentligen inte jobba här, Sara Beischer,

Vars språk man vill äga

Hävdade länge att jag inte läser bloggar men nu börjar det bli svårt att värja sig. De ramlar ju över en i klasar så fort man skrivit två bokstäver i Googles lilla sökremsa. Och så fastnar man. Har man tur så står man ut med både ämnet och språket. Sen finns det ju bloggare i vars hjärna man vill gå en guidad tur. Vars språk man vill äga. Skit i att fjanta runt på internet! vill man skrika. Skriv en bok! Nu! Eller kom hem till mig så vi kan baka muffins och garva.

Det är ytterst subjektivt vad man föredrar men för mig uppfyller Kafka på jobbet de flesta kriterier för en fantastisk blogg. Liksom Att vara någons fru med sina många varma inlägg och eller språkpolisen Lotten med sina långa, omständliga inlägg. Det finns säkert tusen andra som är både smartare, bättre, roligare och snyggare, som jag inte vet om. Men som sagt, jag läser ju inte bloggar.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, litteratur, att vara någons fru, kafka på jobbet, Lotten