Ett Kalle Anka-barn med magiska nycklar

Ny krönika på LitteraturMagazinet om det där konstiga som kallas livet som man aldrig vet vart det ska ta vägen.

Texter måste inte alltid bli något

När allt ska slå igenom, synas och säljas - en liten hyllning till skrivprocessen på LitteraturMagazinet. Den som egentligen bara kräver dig, din tanke och en penna. Kärnan i det hela, som vi ofta glömmer.

Varje dag en ny fadäs att njuta av

Det finns de som är samlare av stora mått, det kan vara flotta bilar eller små risiga frimärken. Oavsett så har de ett begär och en passion, de ser objekt vart de än vänder sig. Och då får väl medges att även jag är en samlare. Förutom det lite mer årstidsberoende samlandet på pepparkaksformar och det tvångsmässiga köpandet av skrivböcker som aldrig används så sparar jag gärna på språkfel, fyndigheter och annat roligt. Jag kanske är ensam i världen om att tycka att det är roligt men vad gör det.

Här är ett par exempel på sådant jag inte kan låta bli att älska.

Är inte bidrag ett ganska vanligt förekommande ord, eller har jag missat något? Tydligen ska det numera ses som något förlegat. Vågar man misstänka att en hårdhänt politiker har hackat sig in i Office rättstavningsprogram?

***

Den här produkten går inte att motstå eftersom den är så... desperat.

Gjort i Skåne punkt. 

Jag förstår hur de tänker att man ska associera men det är väldigt roligt att tänka sig hur det låter för den som inte förstår tankebanan. Gjort i Dalsland. Gjort i Strängnäs. So what?

***

Följande är ett sånt där kontaktsökande mail som man får då och då (när man inte ärver eller vinner en miljard). Vanlig skräppost egentligen men jag har lärt mig att om man gillar språklekar och nyord så ska man inte ringakta Google Translate. Tänk att vara "en öppna hjärtan-flicka", det är ju rena Sound of Music-feelingen. Dessutom tror hon på vänskap, kärlek, tillit och... skyltar? Tja, det ska man väl kunna göra, vägskyltar och nödutgångsskyltar och så menar jag.

Det bästa med mitt samlande är den oändliga ström av samlarobjekt som finns där ute. Varje dag en ny fadäs att njuta av.

Ta hand.

Säg något man inte kan skriva om. Säg vad livet vore utan fantasi.

Vinterns baciller håller mig i sitt grepp och har nu inte bara angripit öron-näsa-hals utan även min hjärna. Därav temat på det senaste inlägget på Litteraturmagazinet. Sniglar. Och vikingar.  

Då Grappan flödade och bikini fortfarande var ett alternativ

"Ord flyger bort, det skrivna ordet består". Men på latin. Bara för att latin är så snyggt. Näst efter tyskan då. Andra gillar franska utan att fatta ett ord, en del kan inte släppa italienskan sedan sommaren -87 i Rimini då Grappan flödade och bikini fortfarande var ett alternativ.

Glöm allt jag sagt om ord-inredning! Om jag vore inredningsintresserad och någorlunda konstnärlig, samt utrustad med både tålamod och tid, då skulle kanske till och med jag stöppla fram fina citat på sovrums- eller vardagsrumsväggen. Men på tyska då. Varför förstår ingen det vackra med tyskan?

Sie können nicht an die Inspiration warten.
Sie müssen nachdem mit einem Knüppel gehen.

Ursäkta eventuella fel i översättningen, skoltyskan ligger djupt begraven bortom hjärnbarken, men det betyder alltså: "Du kan inte vänta på inspirationen. Du måste gå efter den med en knölpåk". Tror det var Jack London som beskrev det så träffande, fast på engelska så klart. Men det blir ju knappast sämre på tyska, vem vill inte ha en Knüppel liksom?

Vackert var ordet, sa Bill.
Vackrare på tyska, sa Bull.

Här följer ytterligare några fina tyska ord och ja, de måste högläsas. Detta är poesi!

Freude, schöner Götterfunken – "Glädje, sköna gudagnista" (Schiller)
Smaka på det. Götterfunken. Götterfunken. Ja, jag säger då det.

Einmal ist keinmal – "En gång är ingen gång"
För dig som inte bara gillar tyska utan vill att det ska rimma lite käckt också.

Putz weg – "puts väck", borta, försvunnen
Funderar på att brodera detta i korsstygn och hänga upp i hallen, precis på stället där man står varje morgon i sista minuten och klappar på fickorna och gräver i väskorna och undrar var tusan mobilen, nycklarna, ceratet, plånboken, vänstervanten, vigselringen och dvärgschnauzern har tagit vägen. Putz weg.


Läs även andra bloggares åsikter om citat, tyska, Jack London, Schiller, latin, inspiration, språk

Att ge böcker, ord och världar till varandra

Tillbaka från julledigheten. Och med ledighet menar jag att jag inte hunnit skriva, inte orkat läsa och inte haft internet på vad som känns som ett årtusende. Ytterligare lådor att packa upp och en del andra bestyr men snart ska vargen i mig nog få sitt lystmäte. Vi får väl se om denna litterära och sociala svält varit bra för inspirationen och lusten eller ej.

Går ut lite lugnt med att, som alla andra, blicka tillbaka på året som gick. Vi börjar med böckerna; vad är det egentligen jag kommer att minnas från 2012? Nytt inlägg på LitteraturMagazinet om vad som betydde mest, för det var inte innehållet.

Man fångar inte dagen genom att skriva det på väggen

Alla känner till min inställning till ord. Jag älskar dom. Punkt.

Många, sammansatta, synonymer, gammeldags och nyförvärv från over there. Jo, alla förtjänar tonvis av kärlek och uppmärksamhet, för vad vore vi utan dem?

Men. Det finns alltid ett men. Eller ska jag säga stopp. Det finns faktiskt ett stopp. Även för mig. Och det är någonstans i karusellen där inredningen med ord har gått för långt som jag säger stopp. Jag vill hoppa av, annars kommer jag att kräkas.

Jag vet inte hur det började, kanske var det burkarna i köket med Mjöl och Kryddnejlikor som lade grunden, lyckligt ovetandes om vad de dragit igång. Och även jag förstår att det är bra om det står Tvättmedel och Soda på vissa burkar så att man inte blandar ihop dem med vaniljsocker eller något annat smarrigt.

Men som husletare har jag scrollat mig igenom otaliga stylade hembilder och även bläddrat i glättiga magasin då och då och jag blir inte klok på detta orderi. Stora bastanta träbokstäver är skitsnyggt, de i metall ännu läckrare. Och jag skulle gärna använda dem till att stava mina barns namn för att riktigt basunera ut deras viktighet ovanpå vitrinskåpet. Men varför, varför ska det överallt stå saker som Peace och Love och Fånga dagen? När hände detta och varför?

HOME står det på vardagsrumsväggen. För att personen som bor där inte är riktigt säker på var han eller hon befinner sig de första sekunderna efter uppvaknandet på soffan efter en intensiv natt på stan? Resten av dagen får man samma hjälp med att hitta rätt och göra rätt i sitt eget hem: på duschdraperiet står det water, H2O, shower och annat tvagningsrelaterat och tvålen är så klart märkt SOAP. I soffan ligger kudden med den snirkliga texten Pillow, grytunderlägget varnar för att grytan är HOT! och veden ligger i vedkorgen som det står Wood på. För att man inte ska blanda ihop det med innehållet i tvättkorgen TVÄTT och slänga den lilla svarta i kaminen kanske?

Vi skrattar åt att Ikeas möbler får egennamn som Benno och Ivar men det här är ta mig tusan snäppet värre. Och medan Ikeas tanke verkar vara att det gör dem lite folkliga så är detta med företrädesvis engelska ord på de mest uppenbara prylar något som nog ska signalera att man är lite förmer än folklig. Har en stil, tänker inredning. Men det blir ju bara... ja jag vet inte vad faktiskt. Jag hittar inte ordet, jag bara rynkar ögonbrynen ömsom bekymmersamt, ömsom skeptiskt.

Hemmavid blev vi lite gemensamt bananas över detta en kväll och föreställde oss hur vi i vårt framtida hem skulle kunna driva denna trend in absurdum. Med schablonmåleri skulle vi skriva med gigantiska bokstäver på vardagsrumsgolvet. FLOOR så klart. Så att man inte tror att det är taket man knallar runt på i strumplästen. I toaletten ska det med vattenfast färg stå Poop och på katten ska vi med elektrisk rakapparat skriva CAT. Goldfish skriver vi på akvariet så att katten CAT hittar rätt. På söderväggen ska det käckt stå "The sunny side!", och upp till sovrummet behöver vi en trappa med det exakta antalet trappsteg för att "stairway to heaven" ska få plats.

Nej, nu har det som sagt tagit stopp. Inte ett hem till som verkar bebos av någon som har drabbats av en allvarlig hjärnskada, eller tror att träna engelska är en extremsport.

Och förresten. Man fångar inte dagen genom att skriva det på väggen. Och det brukar ge bättre resultat att verkligen ÄLSKA MER än att bokstavera det på spiselkransen med sina designbokstäver. Se där, nya visdomsord. Som man skulle kunna skriva någonstans...

En av många underbara posters hos kokosbutiken.
För det finns faktiskt ord med substans och mening som är väl värda en talelkrok.

Det är just de där odödliga orden som bekymrar mig

Olästa klassiker. Detta otyg som står och petar en på axeln hela tiden. Ntt inlägg på LitteraturMagazinet!

Ett sätt att få en klassiker läst är kanske att hänga den på väggen.
På toaletten kanske? Postertext gör fenomenal konst av de stora.

Det är bara lite mycket nu. Kropp och själ har lite att stå i.

Tyst som i mörkaste skogen. Knappt ett sus. Den inbitne kikar envist in som vanligt varje morgon i hopp om livstecken. För visst kändes det som om det skulle följa en magnifik fortsättning efter det där firandet av det hundrade inlägget? Istället beter jag mig som ett gammalt sekel; når respektingivande hundra och går sedan i graven.

Lugn bara lugn (förresten en utomordentlig bok som pockar på omläsning snart). Det är bara lite mycket nu. Kropp och själ har lite att stå i. Ni vet att jag ogillar onödig engelska, även om jag ibland hänfaller åt att använda det av humoristiska skäl, men ett ord har de som vi borde göra till vårt och som passar så väl på min situation just nu.

Preoccupied.

Det finns ingen bra variant på svenska, "upptagen" är nämligen alldeles för mesigt i sammanhanget. Jag vill att det, likt det engelska uttrycket, ska få en att tänka på krig. För det är så det känns. Jag är inte bara upptagen för tillfället, jag är ockuperad. Belägrad. Det är flerfrontskrig och de anfaller från luften också, alla tankar, idéer, frågor, viljor, måsten och planer och jag vet inte vilken anfallare jag ska ta mig an först. Jag är ingen Aragorn, jag kan inte hugga ihjäl femti orcher i ett svep och sen är arbetsdagen över. Jag måste producera utav bara helvete på ren svenska och samtidigt fundera, lära nytt, smaka på ord och väga för och emot. Sova någon timme. Helst leva lite också. Andas den där småbitiga höstluften som jag älskar, innan den blivit för kall.

Det är alltså därför det är så tyst just nu. Inte för att luften gått ur mig utan för att jag jobbar på som sjutton på annat håll och tids nog ska ni förstå. Och då blir det nog en napoleon till.

Läs även andra bloggares åsikter om Aragorn, Kristina Lugn, skrivande, höstluft, napoleonbakelse

Denna viktiga ingrediens för att man ska få både sommardiarré och en lycklig barndom

Idag har jag cyklat för första gången på åratal känns det som. Hade glömt hur underbart det är, trots värmen och den bristande konditionen. Allt blir så mycket vackrare när jag blåser förbi det i lagom takt. På en lånad dammig damhoj trampade jag mig fram till handelsträdgården och köpte världens nyttigaste och färggladaste lunch. Augustipäron, denna viktiga ingrediens för att man ska få både sommardiarré och en lycklig barndom, de går ju inte att få tag på längre så det kom nästan en tår när jag såg dem. Och ordet sen, augustipäron. Som vinteräpplen. De blir liksom ätbara bara för att de heter så snyggt.

På hemvägen cyklade jag längs med ett enormt dillfält och kunde knappt andas för att sommardoften framför andra var så stark. Och i kombination med min överhettade rödbrända kropp så var känslan av att vara en nykokt kräfta inte speciellt långt borta. Det där att förvandlas till en skalbagge, jag har full förståelse för dina tossiga infall nu Franz. Kanske är jag äntligen en prisvinnande supernovell på spåret här...

Läs även andra bloggares åsikter om Kafka, Förvandlingen, novelltävling, augustipäron, dill, kräftor, cykling

Om man skulle hälla en dubbel espresso över den här gamla greken

Jag tror att jag har kommit underfund med varför så många vill sitta på sin kammare och skriva alldeles ensamma, styra över livsöden och ord. Ja, förutom att man känner att man har en historia att berätta, vill utmana sig själv, gillar att leka med ord, hoppas bli snuskigt rik och åtråvärd eller helt enkelt behöver motivera varför man bär basker.

Jo. Man vill få bestämma. Inte jobba för någon annan för en gångs skull. Och framför allt inte jobba på någon annans sätt. Strunta i grammatiken, strunta i vördnadsfulla hälsningsfraser, vägra säkerhetskopiera och vägra skicka ditt och datt till hit och dit. Strunta i "så har vi alltid gjort", "så här ska du göra" och "så här gör jag, men du kan ju, om du verkligen vill, kanske göra lite annorlunda, kanske".

Fasen vad skönt, bara säga nähä, om man skulle hälla en dubbel espresso över den här gamla greken, slänga in honom i ett rymdskepp och se vad som händer. Och sen inte ens nudda vid tanken att det inte fanns espressobryggare samtidigt som det fanns gamla greker. Eller rymdskepp för den delen, som låter blipp-blipp-blipp-blipp-blipp större delar av romanen. Alltså utskrivna ljudeffekter istället för tråkiga meningar som "farkosten pep med jämna mellanrum med en klar ton som påminde honom om hans barndoms leksaksbil, vilket fick honom att brista ut i gråt över sin avlidne far". Klockrent störningsmoment i läsningen och ett av de största no-nos man kan tänka sig. Kör hårt säger jag, om du inte får göra ljudeffekter på jobbet.

Denna möjlighet att få bestämma kan också förklara alla bestialiska mord och avancerade sexlekar som frekventerar alltifrån tonårsnoveller till fantasyepos. Man blir helt enkelt lite bananas när man väl får ta ut svängarna utan att riskera månadslönen. Som i de gamla slitna visdomsorden att man inte vill ligga på sin dödsbädd och ångra alla världsomseglingar och bergsbestigningar man bangade, eller alla flottister man inte kysste. Den skrivande människan vill för allt i världen inte ligga på sin dödsbädd och ångra alla ord som aldrig skrevs, alla idéer som man var för pryd för att gestalta.

Och glöm inte.
Stööön! Åhhh! Aaaj! Duns, duns, duns. Svisch!
Blipp-blipp-blipp.
Ljud.
Bara så bra ibland.



För fler flottister och annat fint, besök och köp på seriesam



Att förlora sig i ord

Jag gillar ord. Jag gillar wordle. Jag gillar kärlek. Då kan det bli så här.

Synonymer är ett rackarns trevligt påfund. Kan leta i oändlighet efter det rätta ordet när jag känner att jag har fått ett mindre bra om bakfoten. Bläddrar och bläddrar och får nya uppslag, till slut vet man inte var man började. Som att äntligen hitta den första kantarellen och sedan vänja ögonen och hitta nästa, och nästa, och nästa tills korgen är full och hjärtat lyckligt men himlen mörk och bilen som bortblåst. Med den viktiga skillnaden att det sällan är lika farligt att förlora sig i ord som att gå vilse i skogen.

Det andas förtrolighet och småkakor

Med anledning av tidigare inlägg om nyord och engelska lånord så kom jag att tänka på ett vackert litet ord som jag gärna vill hjälpa till att sprida och etablera.

ömsevinst

Det myntades mig veterligen av Henrik Nilsson på Terminologicentrum, som jag hade förmånen att lyssna på en gång för länge sedan. En snabb sökning visar att ordet börjar bli känt och använt och det gläder mig. Jag involverar mig mer än gärna i olika projekt om det innebär en ömsevinst. Det andas förtrolighet och småkakor tycker jag. Är det däremot en win-win-situation så är jag måttligt intresserad. Jag misstänker nämligen att personer som uttrycker sig så även gillar att pinpointa och commita, ligga i framkant och fokusera brett och då ser jag tyvärr ingen vinst för mig. Att behöva lyssna på sånt dravel är en ren förlustaffär, inget win-win what so ever.



Läs även andra bloggares åsikter om nyord, terminologicentrum, win-win situation, floskler

Sparkboxning, häftlapp och släppfest

Språkrådet är en fantastisk källa till kunskap om hur svenska språket mår och bör behandlas. De publicerar varje år den roliga nyordlistan och man kan prenumerera på månadens ord eller nyord (mars månad är det drapa och överklass- respektive underklassafari, visst blir man nyfiken?).

En av mina favoriter är avdelningen Onödig engelska eller engelska i onödan? Så många enkla och perfekta svenska ord och uttryck det finns som vi bara har ratat eller fasat ut utan eftertanke. Krockkudde. Vad är det för fel på krockkudde? Och skräddarsydd, formgivning, upphovsrätt och erkännande är ju rasande vackra ord egentligen. När man jämför med de engelska. Sen vet jag förstås inte om sparkboxning, häftlapp och släppfest går någon glamourös framtid till mötes, men det är väldigt roligt att diskutera dessa ord - och försöka komma med något bättre förslag. För så enkelt är det minsann inte.

Fejsbus är ju en klar favorit. Fejsbus! Låter som något man ägnade sig på åt på 1930-talet med kepan på sned och slangbellan i bakfickan. Man måste älska Språkrådet.

Läs även andra bloggares åsikter om språkrådet, nyordlista, nyord, svenska språket, onödig engelska, facerape

När någon älskar språket och tror på sina ord

Du är en människa som jag utan betänketid skulle offra livet för


Så svarar Björn Ranelid när han ombeds formulera den finaste meningen man kan säga till någon.

Jo, jag kom fram till Malmö igår som planerat, snöslasket höll igen ända tills det var dags att fara hem igen.

Tyvärr tvingades jag dock lämna in handduken tidigare än planerat på grund av inbillad magsjuka (som visade sig vara vara vatten-, mat- och sömnbrist). Men jag fick se det jag ville, nämligen Björn Ranelid, eftersom jag ville bestämma mig en gång för alla vad jag tycker om den mannen.

Jag tycker om den mannen. Så är det bara.

Dessutom verkar vi älska svenska språket och Tomas Tranströmer ungefär lika mycket.

Sorgligt nog sålde boken som jag ville köpa och få signerad slut. Raneliska på favoritspråket tyska, inget kan väl slå det? Måste ha. Men jag är ju lite försynt och velig och har inte så vassa armbågar så jag fick bittert se på när kvinnan framför mig fick ta fram det sista exemplaret ur Björns portfölj.

Syster min var snabbare och köpte samma bok till sin son. Hon funderade på att ge den till mig istället men jag menar att om en 12-åring vill läsa dessa ord så ska minsann ingen gammal moster stå i vägen.

Samma 12-åring frågade senare vad Björn hade pratat om. Ja, vad säger man? Vad sa han. Han skulle tala om vänlighet enligt inbjudan och det gjorde han minsann. På sitt vis, via omvägar förbi barndomen, genom Sydafrika, runt böckerna, om kollegorna, stannade länge vid kvinnorna, ännu längre vid barnen, i en hisnade fart utan avbrott, utan manus.

När Björn talar om hur han åker på sin fars pakethållare om somrarna så känner jag en vind i mitt hår, inomhus och mitt i smällkallaste vintern. För så verkligt blir det. Skratt och gråt blandades, jag bet mig på insidan av kinden och fäste blicken på en punkt på väggen för att inte gråta rakt ut av de vackraste ord jag hört. För när någon älskar språket och tror på sina ord, då blir de starka, vacka och trovärdiga. Är inte det vad man som skrivande människa ständigt strävar efter?

Ordet uppstår från döden varje gång du läser det.
Ordet färdas med ljusets hastighet trettio tusen mil i sekunden.
Orden ligger som svarta lamm på vita ängar i våra böcker.
Ordet är mäktigare än allting annat på Jorden. Påven i Vatikanstaten, den amerikanske presidenten och konungar i alla världens länder klarar sig inte utan det.
Ingen har fått Nobelpris i tystnad.
Ordet uppstår från döden, när du läser det. Så lyder ett av människan mirakler.
Om du mister ordet, så definieras du i förhållande till det som du inte längre har.

Björn Ranelid

Läs även andra bloggares åsikter om Björn Ranelid, böcker, skrivande, Tomas Tranströmer, Ranelidska

Inga horder av arga poeter med basebollträn i min trädgård

Mannen har magont och kan varken sova eller äta och nu börjar jag bli riktigt orolig.

Han har nämligen börjat hitta på dikter.

Om dom är bra? Näpp.

I'm hungry but can not eat
I'm tired but can not sleep
I belong out in the street
Cooking meat
Feel the heat
Aching feet
have a seat
have a treat
The cat is not discrete

... deklamerar han halvsovande medan jag smygskriver eftersom jag inser att detta är ett potentiellt blogginlägg.

Det lustiga är nämligen att när man översätter skiten till svenska så finns det säkert en och annan kofta som skulle kalla det för ett lovande karriärval.

Jag är hungrig men kan inte äta
Jag är trött men kan inte sova
Jag hör hemma på gatan
Lagar kött
Känn värmen
Värkande fötter
Slå dig ner
Smaka
Katten är inte diskret

Nja, det krävs nog att man flyttar runt och sprider ut meningarna på pappret också så att det blir lite luftigt och ologiskt och tänkvärt (copy/paste, poetens bästa vän).

Kanske måste man också göra om meningsbyggnaden och grammatiken så att texten blir så där härligt "svår" och lite högtravande (eller "yodaisk" som jag kallar det, efter han den gröna killen i Star Wars).

            
            
             hunger
             kan inte äta

             jag är trött
                              (men)
                                                    (men)      
                                                                                    kan inte sova värkande fötter
                                                                                                         känner värmen
                                                                                                         känner värmen
                                                                                                         känner värmen                                                             jag
                                                      tillhör gatan

                                                          tillagar 
                                                        KÖTTET

                                                                                                      slå dig ner
                                                                                                           smaka

katten            är inte            diskret



Snälla ni, inget ramaskri nu, ingen nedsläckning av nätet, ingen bortplockning från Mina Favoriter, inga horder av arga poeter med basebollträn i min trädgård. Detta är inget påhopp på alla er, poeter eller prosaister, som är fantastiska språklirare. Jag gör bara så här för att jag tycker att det är humor, för att kanske provocera lite fast jag egentligen inte vågar och för att jag tycker att det är så kul att förvränga och röra om, se vad som händer med känslan man får av en text när man byter ord, flyttar stycken, ändrar rubrik.

Tänk vad många fler som skulle tycka att det var roligt med språk och att skriva och läsa om vi tummade lite mer på reglerna i vissa sammanhang.

Klipp och klistra.
I lustens namn.
Heja språk!

Nej vet ni, jag är faktiskt en snäll skit. Så på sin höjd är detta en knuff i sidan på någon recensent/skribent som tycker sig veta bättre än alla andra och helst slår knut på sig själv för att skriva så att ingen förstår. Tätt skrivna trespaltare, hela uppslag på kultursidan, långa meningar, svåra ord. Vi har alla sett det, någon som läst? Någon?

Alla ni andra. Nu kör vi.



Vill du skriva som Yoda talar kan du få hjälp med det här

Läs även andra bloggares åsikter om poesi, recesioner, skrivande, språk

Ord är bland det vackraste som finns

Bra hobby om du precis som jag tycker att ord är bland det vackraste som finns. Med hjälp av Wordle kan man nämligen göra helt fantastiska taggmoln av sina favoritord. Hoppas att tjänsten utvecklas så att man kan spara ner sina skapelser och använda överallt där man vill piffa lite. Själv har jag precis testat att skärmdumpa molnet, byta filformat, redigera, ladda upp och beställa i tryck. Återkommer när jag vet om kvalitén blev njaeh eller ok eller till och med hyfsat.




Lägg in en berättelse och se vad man får för känsla när orden presenteras så här.
Just det här exemplet kommer jag att publicera snart med orden i rätt följd, vad tror du att den handlar om?





En känd barnvisa. Jag var lite snabb och lat men tänk
vilka fina saker man kan göra om man lägger manken till.

Stormglad in i själen

Vet du inte längre vad du ska prata med gammelfaster om på julhelgens femte släktmiddag? Trött på att proppa truten full med skaldjurskanapéer under nyårsminglet för att slippa hitta på samtalsämnen? Besvärande tystnad i fikarummet under mellandagarna när det bara är du och den där Lennart-eller-vad-han-heter som dykt upp på jobbet?

Vilken tur då att Språkrådet lanserade sin nyordlista för 2011 just idag! Fantastisk läsning, fyndigt, mycket humor och en bra hjälp för att minnas årets händelser och den rådande tidsandan. Tror dock inte att jag kommer att införliva så många av orden i mitt vardagliga vokabulär, men det går ju alltid att slå vad om saken. Appa är ju en lågoddsare, liksom padda. Surdegshotell är däremot inget jag ämnar använda, varken som ord eller företeelse. Tjejsamla väckte diskussion inom rådet och kommer säkert att väcka en mindre debatt. Och nu vill jag ha en foliehatt också, det visste jag inte innan.

Apropå nya ord och begreppsförvirring: Prinsen är mitt uppe i värsta lära-prata-perioden samtidigt som han lider av en smärre besatthet av allt som rör julen. Därför blir han stormglad in i själen varje gång han ser en kyrka (och man ser en del när man bilar genom Sverige en julhelg).

- Tomtehus! Tomtehus! Tomtehus! ropar han och studsar av glädje varje gång.
En bedårande sammanblandning av begreppen och jag har varken hjärta eller lust att rätta honom. Eller som mannen uttryckte det med en axelryckning:
- Folk har ju trott konstigare saker om de där byggnaderna, än att det bor tomtar där.

Se där, en privatglimt.
Och se där, ett alldeles eget nyord.




alla ord och förklaringar på http://www.sprakradet.se/



Läs även andra bloggares åsikter om nyord, nyordlista, Språkrådet, appa, padda, tjejsamla, surdegshotell