Det känns inte lika klockrent att skrika Investering! som det känns att skrika Kanonkula! i vissa lägen

Det är sällan jag lyckas pricka in Sommar i P1 men igår föll det sig så att stekpannor behövde diskas och runt mig rådde tystnad samtidigt som signaturmelodin rullade igång. Det räcker faktiskt att jag hör den för att börja längta efter havskyld gåshud, tappad grillkorv med barr och ryggsäck med mosig nektarin på botten. Men igår hörde jag alltså lite av programmet också och det råkade vara Petter Stordalens tur.

Nu orkade jag dock inte höra hela programmet. Främst för att jag inte tycker att storföretagande är så jävla exiting (inte att lyssna på i alla fall, om de har lika kul på styrelsemötena som på Skara Sommarland vet jag inget om men det känns inte lika klockrent att skrika Investering! som det känns att skrika Kanonkula! i vissa lägen).

Dessutom var musiken till stora delar så himla trist, inget nytt värt att kolla upp presenterades mig. Men det är klart, han har väl inte haft tid att byta skiva i cd-spelaren medan han gjort karriär så det är fortfarande Absolut Music 11 som snurrar sedan tonåren.

Och slutligen blir jag så vansinnigt ointresserad av så kallade spännande människor, vare sig det är de själva eller omgivningen som utnämnt dem till det.

Men i alla fall, bland alla floskler (ja, ja, spela ut jantekortet nu, don't care), så sa han, eller egentligen hans far, en ganska rolig grej:

Sälj de jordgubbar du har för det är de enda jordgubbar du kan sälja.

Ja, det är väl så det är, om jag nu ska försöka knyta ihop Stordalens storsvulstiga sommarsnack med min lilla värld av ordvrängande, känslosnurr och vardagslunk. Att allt jag har är mina egna jordgubbar. Mitt språk, mina ord, mina erfarenheter. Som jag kan förklä och förvränga och spinna vidare på, visst. Men jag kan inte skriva någon annans hisnande äventyr eller tragiska barndom.

Framför allt kan jag inte ägna min tid åt att tänka på andras framgångar, vare sig de bygger på trollkarlspojkar eller hotellrum. Då blir det inte så många ord skrivna och de blir definitivt inte mina.

Läs även andra bloggares åsikter om Sommar i P1, Stordalen, Absolute Music, jordgubbar, företagande, skrivande, Skara Sommarland

Loud & Proud: med oskulden i säkert förvar bakom charkdisken

Jag har inga gamla känslomässiga band till den här låten. Det är helt enkelt så att det finns barn i huset och därför har den här videon blivit mäkta populär. Mupparna kan ha den effekten har jag hört.

Nu ska jag inte skriva det minsta om mupparna, jag ska till och med be er att försöka ignorera dem, även om det är svårt då de är överallt och lite till. Försök istället titta lite närmare på han som sjunger, Rivers Cuomo. Jävlar i min lilla låda vilka smilgropar. Eller vad det nu är med hans kinder som får ögonen att glittra, mitt hjärta att smälta och fantasin att skena.

Visst ser han ut som ica-handlarens son någonstans på landsbygden, som står med oskulden i säkert förvar bakom charkdisken och försynt frågar snorkiga fru Olsson om det får lov att vara lite nylagad pressylta till helgen? Alltid oklanderligt klädd, alltid blygt leende och serviceminded medan bygdens damer klagar på mjuka tomater och dyra konserver. Ibland fastnar blicken någonstans långt bort på den dammiga grusvägen i hopp om att någon av flickorna i veckotidningarna ska komma farandes på en flakmoppe och ta honom därifrån. Visst vill man att det ska hända? Visst vill man att det ska vara en banal 50-talig kärlekshistoria där pojke får flicka? Men tills dess fortsätter den välartade sonen att putsa skärmaskinen och ställa sockerpaket i raka led.

Det finns inga andra bilder på karln där detta leende syns, man måste titta på den jävla muppvideon om och om ingen. Men det kan det ju vara värt. Om ni någon gång läser en kärleksberättelse av mig där det förekommer en son till en ica-handlare  - då vet ni varifrån inspirationen kommer.

Titta nu, och kom sen inte och säg att ni inte log blygt tillbaka.

 Ja just det: låten är också bra.





ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.



Läs även andra bloggares åsikter om musik, Weezer, Rivers Cuomo, Keep fishin', mupparna

Loud & Proud: med perfekt avvägning mellan bestämdhet och tillbakalutning

Jag har ingen omvälvande teori.

Det kommer inte att växa fram en ny religion ur det här inlägget.

Det blir inget paradigmskifte what so ever.

Bara så ni vet och inte blir besvikna, ni som trodde att jag skulle förändra världen här och nu (tålamod, det kommer i sinom tid).

Så trots brist på finurlig tankegång, fantastiska formuleringar och bakomliggande ideologi tänker jag här ägna både tid och plats åt ett helt ovetenskapligt och totalt känslomässigt ställningstagande:
Vissa saker bara är på ett visst sätt och vissa saker bara är så jävla snygga.
Och det här är världens snyggaste video och världens snyggaste låt.

Den får mig att tänka på någon som är viktig för mig. Det är galoscher och 1800-talsmekanik i härlig symbios och snygga typsnitt vart man än vänder sig i skivhyllan, vad mer kan man begära? (Tja, inspelad i Malmö och svenskregisserad för er som klamrar er fast vid sådant).

Och med risk för att låta som om  jag duellerar med en finnig Iron Maiden-fanatiker på fyllan: Det här är världens snyggaste riff.

Detta är också det snyggaste sättet att spela elgitarr på som någonsin fångats på film. Det vill säga man gör inga förbannade poser med gitarrstackarn. Man låtsas inte att det är en brud, ett gevär, en häst, en bil eller en penisförlängare som man kan smeka hur som haver inför publik. Man slår inte sönder den (ingen har lyckats göra det bra sedan Joe Strummer så bara lägg av). Man spelar på den utan krusiduller, precis som man skriver utan krusiduller. Då blir det oslagbart.

Vidare: Detta är den snyggaste stampa takten-beaten någonsin och därtill det snyggaste sättet att stampa takten på, alltså med perfekt avvägning mellan bestämdhet och tillbakalutning.

Det här är den snyggaste titta upp under luggen-blicken. Mörk stämma, lagom skottsk dialekt och så prydlig frisyr och välstruken skjorta att det skulle kunna lura den mest överbeskyddande modern att släppa iväg sina giftasvuxna töser om kvällen. Anar jag pressveck?

Jag är gammal i gemet men det här sipprar in i porerna och knycklar ihop mina vitala organ likt pappersbollar. Varje gång.

Syftet en gång i tiden var att göra musik som flickor kunde dansa till, läser jag på totalt tillförlitliga Wikipedia. Och gudarna ska veta att flickor som sitter och skriver hela dagarna, företrädesvis byråkratiska eller deprimerande texter, behöver dansa ibland.




Det går tyvärr inte att bädda in det här klippet så klicka på bilden männska
och sedan är det business as usual på Youtube!



ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.


Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Franz Ferdinand, Take me out, musikvideo,

Skrattsalvorna och kaksmulorna flög ur munnen

Dags för lite kärlek så här på kvällskvisten. Kort och koncist blir det också (för att vara jag) för snart ska böcker läsas ut och tankarna släntra över till drömmarna.

Kärlek nummer ett: Kafka på jobbet. Nytt inlägg. Läs.

Kärlek nummer två: Katastrofala omslag. Nytt inlägg. Läs.

Och kommer du inte på vad som är minsta gemensamma nämnare (eller vad vet jag, det kanske finns massor!) så kommer svaret här:

Att skriva roligt är svårt. Att skriva roligt så att andra fattar är nästintill omöjligt. De flesta lyckas bara roa de närmast sörjande och man liksom hör hur de skrattar förnöjt åt sig själv vid tangenterna: Håhå, nu var jag fyndig. Lagom distansierat hördu.

Eller så försöker man skriva om något roligt som man varit med om men glömmer att resten av bloggsverige inte var där och därför fattar nada. Ungefär som när min fantastiska morfar berättade roliga anekdoter på dialekt och skrattsalvorna och kaksmulorna flög ur munnen. Man hade liksom ingen aning om vad man skrattade med åt men som närmast sörjande funkade det. I en offentlig blogg? Not so much.

Meddela mig om ni upptäcker någon bloggare, eller "riktig" författare för den delen, som är bättre än Åsa och Herr Dryck på att skriva humor. Jag tror inte ni lyckas. Och allt som heter något i stil med "Bengans humorblogg" eller "Valters värsta vitsar" är direktdiskvalificerat eftersom man inte själv får bestämma huruvuda det man skriver är humor. Ungefär som när någon skriver "fantastiskt vacker vas" på Tradera. Det avgör väl för fan jag!



trevlig, fantastisk, mycket söt, rolig & glad och kanonfin




Läs även andra bloggares åsikter om humor, Kafka på jobbet, Katastrofala omslag

Andetagen mellan fraserna, känslan mellan raderna

Jag har en musikperiod. En period när jag villigt lyssnar på musik och till och med vidgar mina vyer. Dessa perioder återkommer ungefär lika ofta som skottår men är desto mer intensiva. Jag vill vara ensam i skogen med mina hörlurar och tankar hela dagarna, kör omvägar och sjunger i bilen. Jag kan gå upp och lyssna mitt i natten, lyssna sönder låtar så att det räcker till nästa musikperiod.

Så jag hör väldigt mycket och intensivt just nu. Nyanser, slingor, andetagen mellan fraserna, känslan mellan raderna, det knappt hörbara slaget på cymbalen i tredje minuten som utgör skillnaden mellan mästerverk och dussinplatta.

Samspel. Att spela tillsammans. Att vilja skapa tillsammans med någon annan, flera andra. Att frivilligt överlåta delar av jobbet åt någon annan. Jag förstår mig verkligen inte på musiker. Att lämna ut sina erfarenheter och känslor i en text och våga riskera att någon tolkar den fel, säger att det inte passar taktmässigt, lägger till någon dödande melodi.

- Kan du inte sjunga om Jennifer istället för Susanna för det låter bättre? säger någon och förstår inte att texten är din hämnd på Susanna efter alla tårar, vinfläckar och orakade långhelger hennes svek orsakat dig. För att inte tala om vedermödorna för att ens få ner ångesten på papper efter åtta månader av sorg.

När hörde du senast talas om en skulptör som lät någon annan mejsla ut ansiktet på en stor staty? När sa en konstnär senast åt en annan att om du målar allt det gröna så målar jag rött och blått? Hur många författare har fortsatt med stafettskrivning efter fjärde klass?

Nej, skriver gör jag allena och allsmäktig. Jag är inte intresserad av att mingla med andra skrivare i diverse forum, uppmuntra, stötta och peppa. Bli läst och kritiserad i all välmening av någon som inte förstår vedermödorna, som inte förstår att det måste vara en Susanna. De där typerna som gillar att samarbeta i sitt skapande, de beblandar jag mig inte med just nu. De får möjligtvis spela i mina öron men aldrig någonsin lägga sig i mina historier.

Loud & Proud: tacos eller något med bearnaise

Jag tror att alla har humhum-låtar. Om inte så har i alla fall jag det. Små melodislingor som jag hummar/nynnar/visslar på ibland när jag gör andra saker. Jag märker knappt att jag hummar eller vilken melodi det är, det går per automatik. Jag vet heller inte varför kroppen ibland vill ha lite hummande och ibland inte, om jag tänker bättre eller mår bättre om det inte är helt tyst i huvudet i vissa situationer.

Jag vet som sagt knappt vilka melodislingor det handlar om så därför kan jag inte räkna upp alla. Men ibland visslar jag till exempel på en låt från Robin Hood-filmen (ja den tecknade!). När solen går upp över ridhuset medan jag kör till jobbet, alldeles för långsamt enligt långtradaren bakom mig, så brukar det bli lai-la-lai från The Boxer (Simon & Garfunkel), medan jag tillbakalutad ignorerar medtrafikanternas blodtryck.

Och ibland sjunger jag lo-lo-lo-lo Lola och hade faktiskt glömt varifrån det kom. Jag vet! Hur är det möjligt? Men tänk så glad jag blev när den älskade dängan om oskulden och transvestiten åter korsade min väg för några veckor sedan medan jag stuvade makaroner!

Den här låten är så förbaskat bra och så förbaskat djärv, trots att det verkar som om The Kinks mest vill berätta en lustig historia. Kanske inte lika djärv nu som då den släpptes 1970, nio år innan Socialstyrelsen i Sverige slutade klassa homosexualitet som en sjukdom. Men ändå. Gillar.

Dessutom är det här ett underbart klipp från Top of the Pops. Flickor i minikjolar i bakgrunden som inte kan dansa i takt för fem öre och ett band som är samspelta ja, men knappast på samma våglängd. Bröderna Davies myser ikapp och ser ut att sjunga och spela vid en lägereld där alla fina vänner sjunger med i refrängen samtidigt som de grillar korv på pinne. Killen bredvid som bara är en lång lugg och en galen kavaj hade kunnat stå i Gamla Stan eller på Wembley Stadium, han har ingen aning för han har inte lyft blicken på typ åtta år (han vaknar dock till liv under låtens sista 30 sekunder fast man ser att han inte riktigt fattar var han är).

Pianokillen verkar tycka att det här med tv är världens grej och då undrar man ju varför han inte satsat på att klippa topparna lite oftare. Favoriten är dock trummisen som är en riktig pingla men ack guuud så uttråkad. Han verkar mest sitta av tiden och funderar samtidigt på om det ska bli tacos eller något med bearnaise som fredagsmys den här veckan.

Musikhistoria när den är som bäst och en optimal humhum-låt som fler borde ha på sin repetoar alltså. Och det sedelärande med det här inlägget är alltså: man kan och får och bör skriva om allt.





ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.



Läs även andra bloggares åsikter om musik, The Kinks, Lola, transvestiter,

Loud & Proud: Det skaver, det spricker, det känns i tunnaste huden

Dear Whitney.

Jag tycker att det är på tiden att jag skriver till dig och berättar lite om hur det fungerar här i landet som heter Sverige (you know Globen maybe?). Ifall du inte har koll på det därifrån din himmel.

När du gick bort så blev många väldigt ledsna. Vi trodde och hoppades att du mådde bättre nu, utan den där killen Bobby och allt det där knarket. Några som däremot blev lite upprymda var de svenska kvällstidningarna (you know Expressen maybe, de har nog skrivit ett och annat om dig förr?). De trodde nämligen att de skulle sälja en massa lösnummer med smaskiga detaljer om dig, precis som när Michael Jackson dog (you know him maybe, han hade what we call tubsockar?). Men vet du vad, det ebbade ut ganska snabbt. Det blev liksom bara att vi pratade om att du sjunger fint och skrev R.I.P. på Facebook och sånt. Varför? Why? undrar du kanske lite bittert, Whitney.

För det första, när någon i Sverige har dött pratar vi väldigt länge om dem och firar dem titt som tätt. Ingmar Bergman pratar vi om då och då. Astrid Lindgren likaså. Och nu ska vi vända ut och in på en kille som heter August Strindberg i ett helt år, trots att det var hela hundra år sedan han dog. So you see, man måste ha vassa armbågar när man är avliden superstar i Sverige.

En annan sak du måste förstå om Sverige, Whitney, är att vi gillar när man sjunger bra, men vi är framför allt svaga för folk som sjunger good enough men vågar sjunga ändå och med grym feeling (you know Håkan Hellström maybe, he is like a happy sailor som spräcker fönsterrutor?). I Sverige behöver man inte heller vara så där hollywoodsnygg för att lyckas, karriären brukar faktiskt vara längre om du är mer åt det fulsnygga hållet. Du kan till och med bli what we call folkkär om du uppfyller dessa kriterier och några till. Du måste till exempel framstå som en hygglig typ, no diva. Mer rock n' roll i musiken än i verkliga livet alltså.

Här i Sverige har vi en kille som heter Timo Räisänen. Han sjunger good enough men vågar sjunga ändå och med grym feeling. Snygg är han inte heller, men lite trendy tror jag. Han kan också spela gitarr (i Sverige är det viktigt att kunna spela ett instrument för att få kallas riktig musiker).

Jag vet allt detta för att jag en gång råkade hamna på en överfull svettig spelning med honom (i Sverige fattar vi inte alltid hur många fans en fulsnygg falsksjungande finne kan ha, och så bokar vi inte Globen). Jag minns att han klädde av sig alla sina kläder och att det inte verkade vara något ovanligt (hälften av publiken verkade vara där av den anledningen) och att synthkillen såg ut som en magister men betedde sig helt bananas. Och så minns jag att han sjöng en av dina låtar och att jag tänkte jävlar! detta är något av det vackraste som någonsin gjorts.

No offens, Whitney, men när du sjunger så tror jag liksom inte på att du är olycklig eller ledsen eller överväldigande kär eller sprittande glad. För du sjunger så... fint. Allt man tänker är oj, vilken lång ton hon kan hålla. Timo sjunger som det känns. Det skaver, det spricker, det känns i tunnaste huden och djupt in i hjärtat. Det kommer en massa snor snarare än en ensam vacker tår. Det är lite svettigt och smutsigt men det spelar ingen roll. Man vill dansa, man vill ligga, man vill skrika och go bananas.

Du kan lyssna på låten här Whitney, så kanske du förstår vad jag menar för det här försöket att förklara med ord känner jag går sådär. Och don't worry, det är inte fel på länken. Jag valde klippet som bara är svart för att jag vill att du ska lägga dig ner och blunda. Inte bli distraherad av synintryck för det här är som sagt något av det vackraste som någonsin gjort. Åtta och en halv minut av total inspiration, Whitney.






ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.



Läs även andra bloggares åsikter om Whitney Houston, Timo Räisänen, Håkan Hellström, Ingmar Bergman, Astrid Lindgren, August Strindberg

Hoppas på stordåd medan bandybollarna viner i luften

Nu tar jag min maffiga hyrbil och mitt lilla usb-minne med halvfärdiga alster och drar iväg till fina skåneland. Som enligt ryktet bjuder på mer snö än snödroppar trots att jag begärt det sistnämnda, men så är det ibland.

Jag tänker mig en helg med mycket böcker och skrivande men anar att det kommer att bli mest bilsnack, melodifestivalosämja och innebandy i finrummet. Men så är det också ibland och nånstans försöker jag inbilla mig att det är de författare som står så nära vardagen och verkligheten att de nästan körs över som skriver de bästa böckerna. Inte de som har råd att låsa in sig i en alpstuga och väga kommatecken mot varandra, för att vid femsnåret dra på den svarta polon och snurra ett glas rött i handen medan de ingående föraktar Tjechovs liv och gärning.

Så verkligheten och jag harvar på tillsammans som det strävsamma men sällan eniga par vi är och hoppas på stordåd medan bandybollarna viner i luften.



Gardinkläder och bergstoppar. Jag anar stordåd.
Från http://eu.movieposter.com/

 



Läs även andra bloggares åsikter om hyrbil, skåne, författare, skrivande, melodifestivalen, alperna, thechov, innebandy, sound of music

Loud and proud: Man vill plocka upp första bästa leopardunge

Vårsolen biter mig i näsan och jag blir så där fånig. Vill inte alls vara mitt vanliga svarta, måttfulla jag som folkskyggt ruggar inomhus, skriver svårt och spelar pretto. Jag vill linda in mig i uteserveringens lånefilt och heja på gamla farbröder och nästan tycka att det låter helt okej när bilarna som drar förbi spelar unz-unz-unz-techno.

Som en hyllning till denna vårglädje och myspysighet spelar jag en sån där ganska okomplicerad låt, om och om igen. Enkel text, inget svulstigt arrangemang, inga yviga gester. Framför allt är det en extremt mysig video, man vill plocka upp första bästa leopardunge och gnugga näsa i pälsen. Utan föregående konsekvensanalys, för i musikvideons värld är allt möjligt.

Videon är regisserad av Spike Jonze, som så många andra av de videos som utgjorde kulisserna mot vilka min ungdoms glansdagar utspelades. Beatie Boys, Fatboy Slim, R.E.M., Björk, Breeders, Daft Punk. Vi pratar 1990-tal och det är Spike Jonze all over the place, som prins Daniel hade kunnat uttrycka det.

Eller "hip hip" som Weezer skulle ha sagt.





ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.



Läs även andra bloggares åsikter om våren, musik, musikvideo, Spike Jonze, Weezer, Island in the sun, 1990-talet, prins Daniel, All over the place

Loud and Proud: Skrämma ner dem i brygga totalt

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men imorgon ska lilla jag spendera hela dagen och kvällen och natten med närmare 200 troligtvis galna kvinnor i Malmö. Människor i klänningar vars namn jag inte kan uttala, som kan en massa om stylingprodukter och gillar lyxiga påslakansfabrikat och har varit på lokal med främmande människor mer än tre gånger de senaste tio åren.

Jag tror att det kommer att bli förbaskat kul och ufo har jag känt mig som förr. Och har jag tur så får jag klämma lite på Björn Ranelid för han ska minsann också dit. Fast han är lite mer av ett dragplåster än vad jag är. Jag är mer ett vanligt plåster. På min syster.

Håller tummarna för att vinterstormarna ska höra mina böner och lägga sig platta på åkern under de fyra timmarna som jag ska racerköra genom landet. Och för att skrämma ner dem i brygga totalt så ska jag spela något riktigt ösigt och somrigt för dem. Vi drar till Malmö baby!




ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.



Läs även andra bloggares åsikter om bloggeventet, att vara någons fru, Björn Ranelid, Timbuktu, musik

Loud and proud: Mellan två långtradare i Halland

För lite mer än ett år sedan satt vi med två småbarn och två arbetslösheter i en solkig lägenhet utan fläkt. Jag hade en examen som jag inte visste om den gick att använda på arbetsmarknaden, framför allt inte i kombination sjuka barn och stigande ålder. Inte så hett i stockholmsregionen om man så säger. Mannen satt med svikna löften från arbetsgivaren och utanför hade någon bränt ner vår bil. Hur gick det här till och ska det någonsin bli bättre? undrade vi.

Jo, det blev det. Måhända skriver jag dystra påhittade historier, men när jag skriver om mig och mitt då skriver jag ljust. Att "skriva av sig" har inte varit min grej på länge.

För exakt ett år sedan kom samtalet som fick oss att packa bananlådan och installera oss på okänd ort i andra änden av landet. Ja, på okänd ort. Jag hade aldrig satt min fot här och visst är det för mycket granskog men hej vad jag är lycklig.

Sedan trettonhelgen för ett år sedan har det bara gått uppåt och framåt. Det krävdes mer slit än jag trodde man kunde krama ur ett par trettipluskroppar, men nu är vi där. Med jobb där man skrattar och blir sedd, med rosenkindade barn och en katt som bara blir fetare. Nästan så man vågar titta i en solsemesterkatalog och fundera på en veckas ledighet.

Ett slags bokslut över 2011 infann sig redan den 22 december. Vi, som knappt hunnit ses och än mindre umgås det senaste halvåret, satt inklämda i en bil full av klappar, overaller och förväntan. I fyra timmar. Vi försökte förstå oss på den nya ljudanläggningen i bilen och till familjens glädje och min förtret fick vi inte in P1. Däremot fick vi igång musiken och mellan två långtradare i Halland blev vi alla tysta (tack och lov att ingen försökte sjunga med).

Så gled vi i maklig takt genom ett landskap som blev allt plattare, tänkte på året som gått och på nästa och suckade så där som bara Askungen kan. Tack Kate Bush.





ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.


Läs även andra bloggares åsikter om 2011, jobb, musik, Kate Bush

Loud and Proud: Lite simpel glädje och hoppfullhet

Jag har en vän som är mig så olik och så kär. Han har ingen väska till sin dyra laptop för han hittar ingen som är snygg nog. Om han tvingas ta med sig saker i en plastpåse så väljer han med omsorg en som förstärker hans personlighet. Ingen konsumkasse alltså. Vidare har han lagt en stor förmögenhet på sin musikanläggning på vilken han spelar för mig okända japanska ljudkonstnärer, och varje månad lägger han en lite mindre förmögenhet på lyxig kattsand. Det är trendigt, det är neurotiskt, jag blir tokig. Men så älskar vi språket och skratten som uppstår när vi möts (numera oftast skriftligt), och det är kanske därför vi klickar.

Första gången vi träffades kom vi att prata om musik. Jag berättade att jag inte alls var intresserad och det började rycka i hans ögonbryn. Jag sa att det mest blir samma gamla favoriter om och om igen, om jag mot förmodan vill ha något annat än tystnad i öronen. Låtar som jag har minnen till, som betyder något för mig, eller som bara gör mig lite glad. Han försökte acceptera denna avslappnade attityd men det var svårt.

Jag gav ett exempel på en sådan låt genom att berätta om ett slitsamt restaurangjobb jag haft. Efter lunchrusningen fick vi välförtjänt vila i en halvtimme, men det var alltid svårt att ta nya tag när man hade börjat slappna av. Så för att orka med diskberget, matresterna och kladdet på borden så behövde vi sparkas igång med lite simpel glädje och hoppfullhet.  Därför inledde vi eftermiddagsstädningen med samma låt varje dag, exakt klockan två, nämligen Waitin On A Sunny Day med Bruce Springsteen.

Efter denna bekännelse, att jag kan lyssna på sådan musik utan att stänga av eller ens skämmas, blev jag pikad ett par gånger. Jag undrade hur det hela skulle sluta. Ja, fyra år senare förstår vi fortfarande inte varandra men oj vad jag gillar dig och saknar dig. Och var glad jag blev när det dök upp ett "Men hej!" på skärmen igår.

Den här förfärliga städlåten är till dig, Martin.




Och när vi ändå är inne på ämnet så finns det ett gäng fina bilder på nätet på Bruce Springsteen, från den tiden allt och alla blev bra på bild:

Fler fantastiska foton här oavsett vad man tycker om karln.

  
ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.


Läs även andra bloggares åsikter om musik, Bruce Springsteen

Loud and proud: I de bortglömda låtarnas ocean

I dessa tider, när alla vill att jag ska Freaka out on the dancefloor och Shake that booty och tycka att untz untz untz eller tja-la-la kan klassas som bra texter så blir jag lite motsträvig. Okej mycket motsträvig. Och då är det ändå lågsäsong för melodifestivalens klassiska nödrim.

I dessa tider finns det därför inget skönare motdrag än att sätta på en hyfsat gammal låt (1972) om att rida på en häst i öknen. Lågmält, fin text, acceptabla rim. Bra helt enkelt. Dessutom inspelad av ett gäng långhåriga snubbar som inte är hetast på dansgolvet om man så säger. Låten räddas med jämna mellanrum från att drunkna i de bortglömda låtarnas ocean genom att alla från Neil Young till Peter Jöback gör covers på den. På Spotify hittade jag även en rätt lyckad finsk version, samt en underbar reggaeversion med Horace Andy.

D-A-D's version ligger mig varmast om hjärtat (lite mer rock, lite mer dansk brytning, kan det bli bättre?), så lyssna gärna på den också. Men i rättvisans namn så börjar vi från början med orginalet: A Horse With No Name, med America.


 
ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.


Läs även andra bloggares åsikter om musik, America, A horse with no namn, DAD, Neil Young

Loud and proud: Jag glömmer det aldrig

Det här skulle ju vara en rolig avdelning men det blir inte alltid som man tänkt sig. En stor förlust har plötsligt drabbat min familj och jag kan inte skriva om andra saker och låtsas som ingenting. Jag måste skriva det här först.

Första gången jag minns att vi träffades var på brandstationens gym
(av alla ställen!). Jag följde med min pappa och kan inte ha varit speciellt gammal. Du hade kanske inte träffat din blivande fru än, eller så var det just i den vevan. Jag minns inte riktigt så vi kan väl konstatera att det var längesen. Däremot så minns jag musiken. Vid stereon låg ett gäng skivor, bland annat Cosmo's Factory med Creedence Clearwater Revival. Omslaget där en skäggig bandmedlem sitter på en cykel i något som eventuellt ska föreställa sportiga kläder, jag glömmer det aldrig. Då hade jag aldrig hört talas om CCR och jag gillade heller inte vad jag hörde. Numera älskar jag musiken och blir alltid glad när jag hör den (jag börjar väl bli gammal helt enkelt). Och när jag ser omslaget till Cosmo's Factory så tänker jag alltid på brandstationens källare, och på min svåger.

Vi saknar dig och min första Loud and proud är till dig (och vi tar väl hela videon eftersom det är riktigt granna pojkar vi snackar om):



ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.


Läs även andra bloggares åsikter om musik, Creedence Clearwater Revival

Tystnaden är min melodi

Musik tilltalar mig föga. Tystnaden är min melodi, vare sig jag lever min vardag eller skriver. Men så ibland behöver även min krumma rygg sträckas ut, fötterna lyfta från marken och stämbanden vibrera i en falsk tonart. Därför hamnade musik högt upp på önskelistan över vad som skulle finnas på bloggen, utöver det som handlar om skrivande.

Under rubriken loud and proud kommer jag med jämna mellanrum att skriva om och länka till låtar som jag tycker är perfekta att spela på hög volym, dansa galet och sjunga falskt till. Utan att skämmas. Eller ännu hellre: trots att man skäms.

De har kallats skämslåtar och guilty pleasures, låtarna som vi skäms för att vi älskar och bara lyssnar på i smyg, eller efter ett ansenligt alkoholintag. Det är stor risk att musiken på den här sidan kommer att vara av det slaget. Men jag tror att det är precis vad alla trista kontorsråttor och metrosexuella slynglar behöver; tumla runt tillsammans i en pinsam dänga från förra årtusendet utan att bry sig om hur det ser ut.

Det kommer också att bli en del musik som man i mitt tycke inte behöver skämmas för, som helt enkelt bara är lite bortglömd trots sin förträfflighet. Och för att något så när försöka hålla mig till bloggtemat så bör väl en och annan superb låttext avhandlas.



Läs även andra bloggares åsikter om musik