Ett Kalle Anka-barn med magiska nycklar

Ny krönika på LitteraturMagazinet om det där konstiga som kallas livet som man aldrig vet vart det ska ta vägen.

Varje dag en ny fadäs att njuta av

Det finns de som är samlare av stora mått, det kan vara flotta bilar eller små risiga frimärken. Oavsett så har de ett begär och en passion, de ser objekt vart de än vänder sig. Och då får väl medges att även jag är en samlare. Förutom det lite mer årstidsberoende samlandet på pepparkaksformar och det tvångsmässiga köpandet av skrivböcker som aldrig används så sparar jag gärna på språkfel, fyndigheter och annat roligt. Jag kanske är ensam i världen om att tycka att det är roligt men vad gör det.

Här är ett par exempel på sådant jag inte kan låta bli att älska.

Är inte bidrag ett ganska vanligt förekommande ord, eller har jag missat något? Tydligen ska det numera ses som något förlegat. Vågar man misstänka att en hårdhänt politiker har hackat sig in i Office rättstavningsprogram?

***

Den här produkten går inte att motstå eftersom den är så... desperat.

Gjort i Skåne punkt. 

Jag förstår hur de tänker att man ska associera men det är väldigt roligt att tänka sig hur det låter för den som inte förstår tankebanan. Gjort i Dalsland. Gjort i Strängnäs. So what?

***

Följande är ett sånt där kontaktsökande mail som man får då och då (när man inte ärver eller vinner en miljard). Vanlig skräppost egentligen men jag har lärt mig att om man gillar språklekar och nyord så ska man inte ringakta Google Translate. Tänk att vara "en öppna hjärtan-flicka", det är ju rena Sound of Music-feelingen. Dessutom tror hon på vänskap, kärlek, tillit och... skyltar? Tja, det ska man väl kunna göra, vägskyltar och nödutgångsskyltar och så menar jag.

Det bästa med mitt samlande är den oändliga ström av samlarobjekt som finns där ute. Varje dag en ny fadäs att njuta av.

Ta hand.

Om detta med kärleken och frälsningen och skillnaden dem emellan

Du har väl inte missat recensionen som fick strålande recensioner?

Det handlar så klart om Liknelseboken av PO Enquist och du hittar den på LitteraturMagazinet.

Då Grappan flödade och bikini fortfarande var ett alternativ

"Ord flyger bort, det skrivna ordet består". Men på latin. Bara för att latin är så snyggt. Näst efter tyskan då. Andra gillar franska utan att fatta ett ord, en del kan inte släppa italienskan sedan sommaren -87 i Rimini då Grappan flödade och bikini fortfarande var ett alternativ.

Glöm allt jag sagt om ord-inredning! Om jag vore inredningsintresserad och någorlunda konstnärlig, samt utrustad med både tålamod och tid, då skulle kanske till och med jag stöppla fram fina citat på sovrums- eller vardagsrumsväggen. Men på tyska då. Varför förstår ingen det vackra med tyskan?

Sie können nicht an die Inspiration warten.
Sie müssen nachdem mit einem Knüppel gehen.

Ursäkta eventuella fel i översättningen, skoltyskan ligger djupt begraven bortom hjärnbarken, men det betyder alltså: "Du kan inte vänta på inspirationen. Du måste gå efter den med en knölpåk". Tror det var Jack London som beskrev det så träffande, fast på engelska så klart. Men det blir ju knappast sämre på tyska, vem vill inte ha en Knüppel liksom?

Vackert var ordet, sa Bill.
Vackrare på tyska, sa Bull.

Här följer ytterligare några fina tyska ord och ja, de måste högläsas. Detta är poesi!

Freude, schöner Götterfunken – "Glädje, sköna gudagnista" (Schiller)
Smaka på det. Götterfunken. Götterfunken. Ja, jag säger då det.

Einmal ist keinmal – "En gång är ingen gång"
För dig som inte bara gillar tyska utan vill att det ska rimma lite käckt också.

Putz weg – "puts väck", borta, försvunnen
Funderar på att brodera detta i korsstygn och hänga upp i hallen, precis på stället där man står varje morgon i sista minuten och klappar på fickorna och gräver i väskorna och undrar var tusan mobilen, nycklarna, ceratet, plånboken, vänstervanten, vigselringen och dvärgschnauzern har tagit vägen. Putz weg.


Läs även andra bloggares åsikter om citat, tyska, Jack London, Schiller, latin, inspiration, språk

Man fångar inte dagen genom att skriva det på väggen

Alla känner till min inställning till ord. Jag älskar dom. Punkt.

Många, sammansatta, synonymer, gammeldags och nyförvärv från over there. Jo, alla förtjänar tonvis av kärlek och uppmärksamhet, för vad vore vi utan dem?

Men. Det finns alltid ett men. Eller ska jag säga stopp. Det finns faktiskt ett stopp. Även för mig. Och det är någonstans i karusellen där inredningen med ord har gått för långt som jag säger stopp. Jag vill hoppa av, annars kommer jag att kräkas.

Jag vet inte hur det började, kanske var det burkarna i köket med Mjöl och Kryddnejlikor som lade grunden, lyckligt ovetandes om vad de dragit igång. Och även jag förstår att det är bra om det står Tvättmedel och Soda på vissa burkar så att man inte blandar ihop dem med vaniljsocker eller något annat smarrigt.

Men som husletare har jag scrollat mig igenom otaliga stylade hembilder och även bläddrat i glättiga magasin då och då och jag blir inte klok på detta orderi. Stora bastanta träbokstäver är skitsnyggt, de i metall ännu läckrare. Och jag skulle gärna använda dem till att stava mina barns namn för att riktigt basunera ut deras viktighet ovanpå vitrinskåpet. Men varför, varför ska det överallt stå saker som Peace och Love och Fånga dagen? När hände detta och varför?

HOME står det på vardagsrumsväggen. För att personen som bor där inte är riktigt säker på var han eller hon befinner sig de första sekunderna efter uppvaknandet på soffan efter en intensiv natt på stan? Resten av dagen får man samma hjälp med att hitta rätt och göra rätt i sitt eget hem: på duschdraperiet står det water, H2O, shower och annat tvagningsrelaterat och tvålen är så klart märkt SOAP. I soffan ligger kudden med den snirkliga texten Pillow, grytunderlägget varnar för att grytan är HOT! och veden ligger i vedkorgen som det står Wood på. För att man inte ska blanda ihop det med innehållet i tvättkorgen TVÄTT och slänga den lilla svarta i kaminen kanske?

Vi skrattar åt att Ikeas möbler får egennamn som Benno och Ivar men det här är ta mig tusan snäppet värre. Och medan Ikeas tanke verkar vara att det gör dem lite folkliga så är detta med företrädesvis engelska ord på de mest uppenbara prylar något som nog ska signalera att man är lite förmer än folklig. Har en stil, tänker inredning. Men det blir ju bara... ja jag vet inte vad faktiskt. Jag hittar inte ordet, jag bara rynkar ögonbrynen ömsom bekymmersamt, ömsom skeptiskt.

Hemmavid blev vi lite gemensamt bananas över detta en kväll och föreställde oss hur vi i vårt framtida hem skulle kunna driva denna trend in absurdum. Med schablonmåleri skulle vi skriva med gigantiska bokstäver på vardagsrumsgolvet. FLOOR så klart. Så att man inte tror att det är taket man knallar runt på i strumplästen. I toaletten ska det med vattenfast färg stå Poop och på katten ska vi med elektrisk rakapparat skriva CAT. Goldfish skriver vi på akvariet så att katten CAT hittar rätt. På söderväggen ska det käckt stå "The sunny side!", och upp till sovrummet behöver vi en trappa med det exakta antalet trappsteg för att "stairway to heaven" ska få plats.

Nej, nu har det som sagt tagit stopp. Inte ett hem till som verkar bebos av någon som har drabbats av en allvarlig hjärnskada, eller tror att träna engelska är en extremsport.

Och förresten. Man fångar inte dagen genom att skriva det på väggen. Och det brukar ge bättre resultat att verkligen ÄLSKA MER än att bokstavera det på spiselkransen med sina designbokstäver. Se där, nya visdomsord. Som man skulle kunna skriva någonstans...

En av många underbara posters hos kokosbutiken.
För det finns faktiskt ord med substans och mening som är väl värda en talelkrok.

En melodiös barnbok om vänskap och vikten av att få tänka till punkt

Läs recensionen av Mormors sjal av Åsa Lind på LitteraturMagazinet. En riktigt fin julklapp.

En alldeles egen klang som är så vacker, i all sin opolerade, ogenomtänkta enkelhet.

Förstår ni hur många fantastiska berättelser det finns som inte släpps ut för att människor går omkring och är rädda för att stava dem fel? Nytt inlägg på LitteraturMagazinet om vems ord som är viktiga att värna.

Hemlighetsfulla barn som åberopar behovet av konstnärlig frihet

Idag har min mor, som sedan hon blev med laptop är en ivrig bloggläsare med många åsikter, informerat mig om en blogg som hon tycker är fantastiskt bra. Hon har läst den i flera månader och det är alltid något utöver det vanliga, det som "hon Brödtext" skriver. Då trillade poletten ner hos mig, att hon faktiskt inte vet att det är jag som skriver. Sekunden efter trillade poletten ner på andra sidan trädgårdsbordet, att det är jag som skriver. Så nu vet hon.

Hemlighetsfulla barn som åberopar behovet av konstnärlig frihet. Önskan att få vara anonym för att våga uttrycka sig som man vill och behöver, utan att det slår tillbaka på någon oskyldig. Kanske inte alltid så kul men tanken bakom är god. Jag bävar inför tanken att någon bekant hugger tag i mamma på torget för att prata om dotterns förfärliga språkbruk, föraktfulla ton och obehagliga fantasi. Nej, de får vara lyckligt ovetande här i småstan tills någon av de stora drakarna ringer och vill göra en helsida om mig. Tills dess säger vi "schhh!" och låter det, på lagom överklassmanér, "stanna inom Familjen".

Nu sitter kära mamma och läser alla inlägg igen, fast i ett nytt ljus. Tur att det enda hon vill se av OS är Usain Bolt och han är ju inte den som drar benen efter sig på jobbet, så det finns mycket tid till omläsning i sommar. Att hon trodde att bloggaren var en kvinna på 45+ som rest mycket och "varit med om en del i livet" får jag dock analysera ett varv till, jag som är en hemmasittande halvmesig trettinånting som fortfarande minns helgen i London 2003 med viss fasa... Är jag verkligen så falsk och överdramatisk i mitt språk? Låter jag så gammal och erfaren, jag som oroat mig för att jag lät som en svenglishspråkig tjugonånting som pratar om saker jag inte begriper och inte har förstått min plats, tingens ordning och att vissa drömmar är förgäves?

Allt jag vet är att mitt språklekande är ett sätt att få utlopp för allt möjligt och att jag har ett språk som bland annat syns här, ett annat i texter som inte visas här och ett tredje, fjärde och femte för andra sammanhang i livet. Bara som upplysning för den som tror sig känna mig. Och för att mamma med lugn röst ska kunna svara tanterna på stan att nej, hon berättar inte såna historier som godnattsagor och hon tycker inte så illa om Petter Stordalen egentligen, det är bara hennes bloggspråk. Fast jag svär lika mycket i alla sammanhang, det kan vi inte slingra oss ur mamma.


Läs även andra bloggares åsikter om Usain Bolt, Petter Stordalen, bloggare, skrivande,

Man ser molnen som speglas i vattenpölen men inte damen som får en stroke på övergångsstället

Så där ja. Tack vare en fin och nära männska så har jag nu drabbats av novellkamera. Jag kommer därmed att vara mer frånvarande än vanligt i mina vardagsbestyr och knappt kontaktbar i andra lägen. Det håller i och för sig andra frågor och tankar som drabbat mig på avstånd en tid vilket kanske är nyttigt (variation förnöjer eller hur var det?) men det är ju klart att man blir något av en trafikfara också.

Du vet inte vad novellkamera är? Kanske borde jag skona min omgivning från att drabbas, men okej då. Novellkamera är fullt jämförbart med det som händer när man går samma gamla vanliga väg i samma gamla vanliga stad eller skog som man alltid gör. Men den här gången har man en kamera med sig och när man väl har börjat tänka bild så ser man sköna motiv precis överallt. Man ser maskrosen i asfalten men inte långtradaren på vägen. Man ser molnen som speglas i vattenpölen men inte damen som får en stroke på övergångsstället. Man ser på omgivningen som genom en kameralins och man kan inte sluta, även när man har hängt av sig kameran och knallat in på Ica för att köpa ägg så ser man allt i bilder.

Samma sak kan drabba en om man hittar en krona på trottoaren. Resten av dagen går man med huvudet sänkt och ser en slant i varenda kapsyl, en femhundring i varje kladdig servett.

Och nu har jag alltså blivit tipsad om en novelltävling med en smått gigantisk prispeng. Som jag vill vinna så klart. Därför ser jag uppslag till intriger och persongalleri precis överallt. Tyvärr var både temat och huvudpersonens kön förutbestämt så de mest genialiska idéerna får jag sålla bort direkt. Precis som jag får dämpa mitt ofta så svordomstyngda språk, dra ner lite på den föraktfulla tonen, skippa lite av komplexiteten, börja använda fler skiljetecken. De vill nog ha en ganska cheesy story med kärleksfloskler och någon liten mordhistoria i pereferin. Så någon historia om Heinz Kellermann lär jag knappast skicka in. Men vem har sagt att inte jag kan skriva på kommando (det gör jag ju hela dagarna), eller skriva sånt jag egentligen inte gillar (även det händer).

Enligt vissa ska man döda sina darlings, enligt mig så är det minst lika viktigt att känna sina fiender. Alltså ska jag plöja kärleksnoveller ur den sämre skolan i sommar för att komma in the mood.



Och när man googlar på kärleksnovell så trillar man över
såna här skattkistor. Rätt upp på önskelistan bara.




Läs även andra bloggares åsikter om kamera, novell, kärleksnovell, novelltävling, skrivande

Jag vet inte om det kommer att hålla mellan oss men jag ska kämpa för den här relationen

Idag har jag börjat på en ny bok. Det var inte riktigt genomtänkt. Jag borde ha funderat på övergången mellan den förra och den nya. Jag borde inte ha gjort ett så djärvt hopp från poetiskt och sinnligt till relistiskt och avskalat. Det tar alltid emot lite att byta bok och nu känns det extra mycket. Ofta skyller man ju på boken men det är kanske vanan efter att ha levt ett tag med den förra som sätter käppar i hjulen för den nya relationen. Speciellt om man verkligen älskade den förra, var uppslukad av den och grät när den var utläst. Då hjälper det inte att den nya är så mycket bättre. Egentligen.

Jaha, du kysser så. Ja, du vet min förra han gjorde så här. Och du vill ligga till höger i sängen? Hmmm, jo jag kan väl vänja mig vid det antar jag.

Sextioåtta sidor in och vi är ännu inte ett par offentligt, jag vet inte om det kommer att hålla mellan oss men jag ska kämpa för den här relationen, jag lovar.

http://nicholsoncartoons.com.au/

Det måste vara kommateringen, den är utsökt.

Såja, liten bok utläst efter en herrans tid eftersom jag sög på alla karamelliga meningar lite extra. Och nu ska ni få er en dos av det bästa i brödtextväg. Ni vet så där bra meningar att man kan lyfta dem ur sitt sammanhang för att de är så perfekta in i minsta skrymsle, ja nästan måla dem på väggen eller tatuera dem på låret. Ligger bra i munnen gör de också, kan med fördel läsas högt. Det måste vara kommateringen, den är utsökt.

Ur Anders Paulruds Som vi älskade varandra:

All sorg kan bäras om du berättar en historia om den, säger Karen Blixen.

Det är inte sant. Inte all sorg...

Det finns ju så många historier, och ibland är det så att de vackra och uppsluppna berättelserna kan skänka tröst och skratt, så att man orkar med sorgen.

Men leendet och sorgen transporterar alltid sorg. Så som socker och grädde framhäver smak.

Och så kom vintern. Som den alltid, förr eller senare, gör.

Vi gled åt olika håll.

Vi umgicks sällan.

Som det är under den svenska mörkertiden, folk sluter sig, flyttar inomhus med sina själar.

Harry som var yngst i syskonskaran var väl inte planlagd direkt, han var ett det-bara-blev-så-barn. Lördag kväll, sent. Tillkommen i kärlek ändå. (...) En sak som du bör veta, pojk, och som du alltid ska tänka på. Det kortvariga nöje man hade när du blev till, det har man, så sant som det är sagt, Ta Mig Djävulen fått betala.

Fadern kom underifrån och han förstod sitt inre tryck. Och han hade precis som alla andra människor sina drömmar om frihet. Han ägde jaktkanot, och havet det var gratis. Längst nere hos sig själv, bland bottenströmmarna av fattigdom och ovilja, kunde han ändå förstå sonens önskan att bli konstnär.

Så, sakta, med ett årtag, gled vi ut på vattnet. I plåtslagarens jaktkanot. Det var en mjuk natt. Slutet av maj, det fina och bråkiga året nittonhundrasextioåtta.

I sönderfallet, det första lilla sönderfallet som har att göra med att balansen mellan avstånd och närhet upphör att fungera.

En gemensam metod för att hitta utrymme för andning. Och ensamhet. En liten frihet, kanske. Någonting som skulle läka den mentala förslitningsskada som uppstått ur alla upprepningar. 

Vi hade ingen vana, ingen rutin på att vara isär. Jag minns den ensamheten som chockerande i sin tomhet. Jag tog mina promenader på den vilda sidan; sprit och andra kvinnor, men det berörde mig inte. Det låg utanför mitt egentliga jag. Och alla de förtroenden, hemligheter, jag gav till människor jag inte kände. Som inte hade med mitt liv att göra.  

Läs även andra bloggares åsikter om Anders Paulrud, böcker, läsning

Det flyter som på film i mitt huvud

Så där ja, ett mindre gäng böcker utlästa och det bör ju kommenteras, om än i all hast. Jag kan nämligen tänka på en bok länge, ibland i flera år, men jag talar sällan om dem i mer än en minut. Själv finner jag det lika tråkigt att höra någon återberätta en bok som att titta på deras semesterbilder eller ultraljudsbilder. The moment has passed och var man inte ens med när det hände, där det hände, så är storyn/bilderna plattare än en gravt misslyckad sufflé.


Tony och Susan av Austin Wright.

Tror den är grym skrev jag blåögt en gång i tiden men åhhh, vilken besvikelse. Okej, en helt enastående inledning på berättelsen om Tony, alltså själva händelsen på motorvägen och kort därefter när han är ensam och inte vet vad som har hänt eller var han är. Jag vågade inte andas när jag läste dessa delar av boken, jag kunde inte släppa den men jag kunde inte fortsätta för länge utan paus heller (det är ganska farligt att inte andas har jag hört).

Tyvärr suckade och gäspade jag stort och besviket genom resten av boken. För att den är så ofantligt tråkig. Alla karaktärer är så tråkiga och så illa gestaltade att man inte tror på dem, inte ser dem framför sig, inte bryr sig. Folk dyker upp utan att förankras, som en löjlig fars där det springs in och ut ur dörrar, och när man läser om den stenhårda polisen blir man bara generad.

Det är sant att man inte ska skriva för mycket, läsaren ska få fylla i luckor och vara medskapare. Men här måste man nästa hitta på personerna från scratch för att det antyds så vagt vad de är för ena typer, vad de gjort och vill och varför. Usch. Man får bara inte schabbla bort ett klockrent koncept på det här viset.


Niceville av Kathryn Stockett.

Inbillar mig att Oprah gillar den här boken skrev jag och det står jag för fortfarande. Jag tror att Oprah älskar den här boken. Feelgood och politik i skön symbios. Bra språk utan att vara för mycket åt något håll. När någon är väldigt skicklig på att hitta exakt rätt ord för en viss företeelse, person eller situation så märks det på ett visst sätt: nämligen inte alls. Man bara läser och ser allting tydligt framför sig och undrar aldrig någonsin över ordval och irriterar sig inte på långa skildringar av den ena ointressanta landskapsbilden efter den andra. De bästa vännerna pratar inte stolpigt med varandra som om de aldrig träffats förr. Det flyter som på film i mitt huvud och då kan det handla om i princip vad som helst.

Och jag får ju hålla med alla andra om att det är hyfsat fantastiska kvinnoporträtt som Stockett lyckats skapa med exakt rätt ordval och ordmängd, och det är fängslande med relationerna till barnen och viktigt med inblick i historien och så vidare. Men en sak ska jag framhålla nu som mig veterligen ingen har tagit upp än: det är riktigt bra mansporträtt också. Männen är i bakgrunden i den här historien, de träder bara fram i korta stunder och ibland blir de bara omnämnda. Men de är viktiga för boken och de är grymt bra gestaltade. Oavhängt storyn och alla oprahvibbar, detta är en bok av en berättare.




Böcker att själv fylla med spännande innehåll, köpes företrädesvis här

Läs även andra bloggares åsikter om Austin Wright, Tony och Susan, Niceville, Kathryn Stockett, läsning, böcker, Oprah

Säger att hon vill ligga med det för att förklara hur infernaliskt bra något är

Sådärja, nu har Åsa gjort det igen. Fått mig att vilja slösa pengar på en bok om sånt som jag egentligen inte orkar läsa om just nu. Kattungar, barn, jävulskap, svek och misär.

Underbart att det finns en till som jag, som säger att hon vill ligga med det för att förklara hur infernaliskt bra något är. För att det är den bästa beskrivningen helt enkelt, oavsett vad alla analytiker och akademiker och kritiker och allmänt trassliga ordvrängare säger.

Och kallar man sig själv en vanlig jävla Doris då är jag såld, så såld man kan bli.

Läs även andra bloggares åsikter om Kafka på jobbet, Carl-Johan Vallgren, Havsmannen, böcker, läsning

Jag njuter dem som dyra mörka praliner och viker hundöra efter hundöra

Håhå, vilken sanslöst vacker bok jag läser just nu! Och det vågar jag påstå efter bara en tredjedel. Här kan vi snacka brödtext. Ja, för det händer visst inte så mycket, jag är inte så intresserad av personerna egentligen även om vissa porträtt är så fint skissade som det bara går. Det handlar om tider, platser och leverne jag har svårt att relatera till.

Men som sagt, de vackra meningarna är staplade på varandra. De är korta, de är avskalade, det är som poesi. Jag njuter dem som dyra mörka praliner och viker hundöra efter hundöra för att hitta tillbaka och se om det verkligen var sant som jag läste. Nej, ni hör. Inte ett uns av avund, bara ren njutning. Och bara ren brödtext.

Självklart återkommer jag med alla dessa fantastiska exempel senare, när jag har läst klart och valt ut de göttigaste. Först ska jag dock knåpa ihop en icke-recension om några andra böcker som jag har plöjt i sedvanlig maklig takt.



Läs även andra bloggares åsikter om Anders Paulrud, Som vi älskade varandra, böcker, läsning, brödtext, recension

Att förlora sig i ord

Jag gillar ord. Jag gillar wordle. Jag gillar kärlek. Då kan det bli så här.

Synonymer är ett rackarns trevligt påfund. Kan leta i oändlighet efter det rätta ordet när jag känner att jag har fått ett mindre bra om bakfoten. Bläddrar och bläddrar och får nya uppslag, till slut vet man inte var man började. Som att äntligen hitta den första kantarellen och sedan vänja ögonen och hitta nästa, och nästa, och nästa tills korgen är full och hjärtat lyckligt men himlen mörk och bilen som bortblåst. Med den viktiga skillnaden att det sällan är lika farligt att förlora sig i ord som att gå vilse i skogen.

Det andas förtrolighet och småkakor

Med anledning av tidigare inlägg om nyord och engelska lånord så kom jag att tänka på ett vackert litet ord som jag gärna vill hjälpa till att sprida och etablera.

ömsevinst

Det myntades mig veterligen av Henrik Nilsson på Terminologicentrum, som jag hade förmånen att lyssna på en gång för länge sedan. En snabb sökning visar att ordet börjar bli känt och använt och det gläder mig. Jag involverar mig mer än gärna i olika projekt om det innebär en ömsevinst. Det andas förtrolighet och småkakor tycker jag. Är det däremot en win-win-situation så är jag måttligt intresserad. Jag misstänker nämligen att personer som uttrycker sig så även gillar att pinpointa och commita, ligga i framkant och fokusera brett och då ser jag tyvärr ingen vinst för mig. Att behöva lyssna på sånt dravel är en ren förlustaffär, inget win-win what so ever.



Läs även andra bloggares åsikter om nyord, terminologicentrum, win-win situation, floskler

Sparkboxning, häftlapp och släppfest

Språkrådet är en fantastisk källa till kunskap om hur svenska språket mår och bör behandlas. De publicerar varje år den roliga nyordlistan och man kan prenumerera på månadens ord eller nyord (mars månad är det drapa och överklass- respektive underklassafari, visst blir man nyfiken?).

En av mina favoriter är avdelningen Onödig engelska eller engelska i onödan? Så många enkla och perfekta svenska ord och uttryck det finns som vi bara har ratat eller fasat ut utan eftertanke. Krockkudde. Vad är det för fel på krockkudde? Och skräddarsydd, formgivning, upphovsrätt och erkännande är ju rasande vackra ord egentligen. När man jämför med de engelska. Sen vet jag förstås inte om sparkboxning, häftlapp och släppfest går någon glamourös framtid till mötes, men det är väldigt roligt att diskutera dessa ord - och försöka komma med något bättre förslag. För så enkelt är det minsann inte.

Fejsbus är ju en klar favorit. Fejsbus! Låter som något man ägnade sig på åt på 1930-talet med kepan på sned och slangbellan i bakfickan. Man måste älska Språkrådet.

Läs även andra bloggares åsikter om språkrådet, nyordlista, nyord, svenska språket, onödig engelska, facerape

När någon älskar språket och tror på sina ord

Du är en människa som jag utan betänketid skulle offra livet för


Så svarar Björn Ranelid när han ombeds formulera den finaste meningen man kan säga till någon.

Jo, jag kom fram till Malmö igår som planerat, snöslasket höll igen ända tills det var dags att fara hem igen.

Tyvärr tvingades jag dock lämna in handduken tidigare än planerat på grund av inbillad magsjuka (som visade sig vara vara vatten-, mat- och sömnbrist). Men jag fick se det jag ville, nämligen Björn Ranelid, eftersom jag ville bestämma mig en gång för alla vad jag tycker om den mannen.

Jag tycker om den mannen. Så är det bara.

Dessutom verkar vi älska svenska språket och Tomas Tranströmer ungefär lika mycket.

Sorgligt nog sålde boken som jag ville köpa och få signerad slut. Raneliska på favoritspråket tyska, inget kan väl slå det? Måste ha. Men jag är ju lite försynt och velig och har inte så vassa armbågar så jag fick bittert se på när kvinnan framför mig fick ta fram det sista exemplaret ur Björns portfölj.

Syster min var snabbare och köpte samma bok till sin son. Hon funderade på att ge den till mig istället men jag menar att om en 12-åring vill läsa dessa ord så ska minsann ingen gammal moster stå i vägen.

Samma 12-åring frågade senare vad Björn hade pratat om. Ja, vad säger man? Vad sa han. Han skulle tala om vänlighet enligt inbjudan och det gjorde han minsann. På sitt vis, via omvägar förbi barndomen, genom Sydafrika, runt böckerna, om kollegorna, stannade länge vid kvinnorna, ännu längre vid barnen, i en hisnade fart utan avbrott, utan manus.

När Björn talar om hur han åker på sin fars pakethållare om somrarna så känner jag en vind i mitt hår, inomhus och mitt i smällkallaste vintern. För så verkligt blir det. Skratt och gråt blandades, jag bet mig på insidan av kinden och fäste blicken på en punkt på väggen för att inte gråta rakt ut av de vackraste ord jag hört. För när någon älskar språket och tror på sina ord, då blir de starka, vacka och trovärdiga. Är inte det vad man som skrivande människa ständigt strävar efter?

Ordet uppstår från döden varje gång du läser det.
Ordet färdas med ljusets hastighet trettio tusen mil i sekunden.
Orden ligger som svarta lamm på vita ängar i våra böcker.
Ordet är mäktigare än allting annat på Jorden. Påven i Vatikanstaten, den amerikanske presidenten och konungar i alla världens länder klarar sig inte utan det.
Ingen har fått Nobelpris i tystnad.
Ordet uppstår från döden, när du läser det. Så lyder ett av människan mirakler.
Om du mister ordet, så definieras du i förhållande till det som du inte längre har.

Björn Ranelid

Läs även andra bloggares åsikter om Björn Ranelid, böcker, skrivande, Tomas Tranströmer, Ranelidska

Inga horder av arga poeter med basebollträn i min trädgård

Mannen har magont och kan varken sova eller äta och nu börjar jag bli riktigt orolig.

Han har nämligen börjat hitta på dikter.

Om dom är bra? Näpp.

I'm hungry but can not eat
I'm tired but can not sleep
I belong out in the street
Cooking meat
Feel the heat
Aching feet
have a seat
have a treat
The cat is not discrete

... deklamerar han halvsovande medan jag smygskriver eftersom jag inser att detta är ett potentiellt blogginlägg.

Det lustiga är nämligen att när man översätter skiten till svenska så finns det säkert en och annan kofta som skulle kalla det för ett lovande karriärval.

Jag är hungrig men kan inte äta
Jag är trött men kan inte sova
Jag hör hemma på gatan
Lagar kött
Känn värmen
Värkande fötter
Slå dig ner
Smaka
Katten är inte diskret

Nja, det krävs nog att man flyttar runt och sprider ut meningarna på pappret också så att det blir lite luftigt och ologiskt och tänkvärt (copy/paste, poetens bästa vän).

Kanske måste man också göra om meningsbyggnaden och grammatiken så att texten blir så där härligt "svår" och lite högtravande (eller "yodaisk" som jag kallar det, efter han den gröna killen i Star Wars).

            
            
             hunger
             kan inte äta

             jag är trött
                              (men)
                                                    (men)      
                                                                                    kan inte sova värkande fötter
                                                                                                         känner värmen
                                                                                                         känner värmen
                                                                                                         känner värmen                                                             jag
                                                      tillhör gatan

                                                          tillagar 
                                                        KÖTTET

                                                                                                      slå dig ner
                                                                                                           smaka

katten            är inte            diskret



Snälla ni, inget ramaskri nu, ingen nedsläckning av nätet, ingen bortplockning från Mina Favoriter, inga horder av arga poeter med basebollträn i min trädgård. Detta är inget påhopp på alla er, poeter eller prosaister, som är fantastiska språklirare. Jag gör bara så här för att jag tycker att det är humor, för att kanske provocera lite fast jag egentligen inte vågar och för att jag tycker att det är så kul att förvränga och röra om, se vad som händer med känslan man får av en text när man byter ord, flyttar stycken, ändrar rubrik.

Tänk vad många fler som skulle tycka att det var roligt med språk och att skriva och läsa om vi tummade lite mer på reglerna i vissa sammanhang.

Klipp och klistra.
I lustens namn.
Heja språk!

Nej vet ni, jag är faktiskt en snäll skit. Så på sin höjd är detta en knuff i sidan på någon recensent/skribent som tycker sig veta bättre än alla andra och helst slår knut på sig själv för att skriva så att ingen förstår. Tätt skrivna trespaltare, hela uppslag på kultursidan, långa meningar, svåra ord. Vi har alla sett det, någon som läst? Någon?

Alla ni andra. Nu kör vi.



Vill du skriva som Yoda talar kan du få hjälp med det här

Läs även andra bloggares åsikter om poesi, recesioner, skrivande, språk

Bara att plocka något ur hyllan och lägga på lådan

Läser att de fängslade journalisterna i Etiopien, Martin Schibbye och Johan Persson, vill starta ett fängelsebibliotek och för en gångs skull så får man adressen direkt i artikeln. Inget googlande för att ta reda på om eller hur man kan bidra, inget trixande på eniro för att det inte är helt lätt att hitta etiopiska adresser där. Inget suck och stön och jag tar tag i det en annan gång. Och så rinner det ut i den berömda sanden.

Nej, bara att plocka något ur hyllan och lägga på lådan. Goda gärningar när de funkar som bäst.



Bild från Medievärlden



Vill du hjälpa till?

Skicka bok på utländskt språk och brev på engelska till:

Johan Persson / Martin Schibbye

Kality Prison Zon 7

Addis Abeba Prison Administration

P O Box 2436

Addis Abeba

Ethiopia