Om detta med kärleken och frälsningen och skillnaden dem emellan

Du har väl inte missat recensionen som fick strålande recensioner?

Det handlar så klart om Liknelseboken av PO Enquist och du hittar den på LitteraturMagazinet.

Det första fallet: en deckargåta med värme, budskap och roliga stereotyper

Den som likt mig älskar Lilla syster Kanin och Adjö, herr Muffin ska för allt i världen inte missa Det första fallet, Ulf Nilssons nya barnbok om kommissarie Gordon och assistenten Paddy. Inte du som gillar klassiska deckare med stereotypa poliser heller för den delen. På LitteraturMagazinet kan du läsa hela recensionen.

Relationerna lyfter hyfsad spökhistoria

Deckarförfattaren Kristina Ohlsson ger nu ut sin första bok för barn/unga; en spökhistoria för mellanstadiebarn som inte är så mörkrädda som jag. På LitteraturMagazinet kan du läsa hela recensionen av Glasbarnen.

En medryckande julsaga med plats för samtal och känslor - och året otrevligaste tomte

Jul i stora skogen av Ulf Stark och Eva Eriksson. Sträckläs fram till dagens kapitel, njut i ett svep på julafton eller slå in till nästa år om du får lite papper över. Ny recension på LitteraturMagazinet

En melodiös barnbok om vänskap och vikten av att få tänka till punkt

Läs recensionen av Mormors sjal av Åsa Lind på LitteraturMagazinet. En riktigt fin julklapp.

Det flyter som på film i mitt huvud

Så där ja, ett mindre gäng böcker utlästa och det bör ju kommenteras, om än i all hast. Jag kan nämligen tänka på en bok länge, ibland i flera år, men jag talar sällan om dem i mer än en minut. Själv finner jag det lika tråkigt att höra någon återberätta en bok som att titta på deras semesterbilder eller ultraljudsbilder. The moment has passed och var man inte ens med när det hände, där det hände, så är storyn/bilderna plattare än en gravt misslyckad sufflé.


Tony och Susan av Austin Wright.

Tror den är grym skrev jag blåögt en gång i tiden men åhhh, vilken besvikelse. Okej, en helt enastående inledning på berättelsen om Tony, alltså själva händelsen på motorvägen och kort därefter när han är ensam och inte vet vad som har hänt eller var han är. Jag vågade inte andas när jag läste dessa delar av boken, jag kunde inte släppa den men jag kunde inte fortsätta för länge utan paus heller (det är ganska farligt att inte andas har jag hört).

Tyvärr suckade och gäspade jag stort och besviket genom resten av boken. För att den är så ofantligt tråkig. Alla karaktärer är så tråkiga och så illa gestaltade att man inte tror på dem, inte ser dem framför sig, inte bryr sig. Folk dyker upp utan att förankras, som en löjlig fars där det springs in och ut ur dörrar, och när man läser om den stenhårda polisen blir man bara generad.

Det är sant att man inte ska skriva för mycket, läsaren ska få fylla i luckor och vara medskapare. Men här måste man nästa hitta på personerna från scratch för att det antyds så vagt vad de är för ena typer, vad de gjort och vill och varför. Usch. Man får bara inte schabbla bort ett klockrent koncept på det här viset.


Niceville av Kathryn Stockett.

Inbillar mig att Oprah gillar den här boken skrev jag och det står jag för fortfarande. Jag tror att Oprah älskar den här boken. Feelgood och politik i skön symbios. Bra språk utan att vara för mycket åt något håll. När någon är väldigt skicklig på att hitta exakt rätt ord för en viss företeelse, person eller situation så märks det på ett visst sätt: nämligen inte alls. Man bara läser och ser allting tydligt framför sig och undrar aldrig någonsin över ordval och irriterar sig inte på långa skildringar av den ena ointressanta landskapsbilden efter den andra. De bästa vännerna pratar inte stolpigt med varandra som om de aldrig träffats förr. Det flyter som på film i mitt huvud och då kan det handla om i princip vad som helst.

Och jag får ju hålla med alla andra om att det är hyfsat fantastiska kvinnoporträtt som Stockett lyckats skapa med exakt rätt ordval och ordmängd, och det är fängslande med relationerna till barnen och viktigt med inblick i historien och så vidare. Men en sak ska jag framhålla nu som mig veterligen ingen har tagit upp än: det är riktigt bra mansporträtt också. Männen är i bakgrunden i den här historien, de träder bara fram i korta stunder och ibland blir de bara omnämnda. Men de är viktiga för boken och de är grymt bra gestaltade. Oavhängt storyn och alla oprahvibbar, detta är en bok av en berättare.




Böcker att själv fylla med spännande innehåll, köpes företrädesvis här

Läs även andra bloggares åsikter om Austin Wright, Tony och Susan, Niceville, Kathryn Stockett, läsning, böcker, Oprah

Jag njuter dem som dyra mörka praliner och viker hundöra efter hundöra

Håhå, vilken sanslöst vacker bok jag läser just nu! Och det vågar jag påstå efter bara en tredjedel. Här kan vi snacka brödtext. Ja, för det händer visst inte så mycket, jag är inte så intresserad av personerna egentligen även om vissa porträtt är så fint skissade som det bara går. Det handlar om tider, platser och leverne jag har svårt att relatera till.

Men som sagt, de vackra meningarna är staplade på varandra. De är korta, de är avskalade, det är som poesi. Jag njuter dem som dyra mörka praliner och viker hundöra efter hundöra för att hitta tillbaka och se om det verkligen var sant som jag läste. Nej, ni hör. Inte ett uns av avund, bara ren njutning. Och bara ren brödtext.

Självklart återkommer jag med alla dessa fantastiska exempel senare, när jag har läst klart och valt ut de göttigaste. Först ska jag dock knåpa ihop en icke-recension om några andra böcker som jag har plöjt i sedvanlig maklig takt.



Läs även andra bloggares åsikter om Anders Paulrud, Som vi älskade varandra, böcker, läsning, brödtext, recension

Inga horder av arga poeter med basebollträn i min trädgård

Mannen har magont och kan varken sova eller äta och nu börjar jag bli riktigt orolig.

Han har nämligen börjat hitta på dikter.

Om dom är bra? Näpp.

I'm hungry but can not eat
I'm tired but can not sleep
I belong out in the street
Cooking meat
Feel the heat
Aching feet
have a seat
have a treat
The cat is not discrete

... deklamerar han halvsovande medan jag smygskriver eftersom jag inser att detta är ett potentiellt blogginlägg.

Det lustiga är nämligen att när man översätter skiten till svenska så finns det säkert en och annan kofta som skulle kalla det för ett lovande karriärval.

Jag är hungrig men kan inte äta
Jag är trött men kan inte sova
Jag hör hemma på gatan
Lagar kött
Känn värmen
Värkande fötter
Slå dig ner
Smaka
Katten är inte diskret

Nja, det krävs nog att man flyttar runt och sprider ut meningarna på pappret också så att det blir lite luftigt och ologiskt och tänkvärt (copy/paste, poetens bästa vän).

Kanske måste man också göra om meningsbyggnaden och grammatiken så att texten blir så där härligt "svår" och lite högtravande (eller "yodaisk" som jag kallar det, efter han den gröna killen i Star Wars).

            
            
             hunger
             kan inte äta

             jag är trött
                              (men)
                                                    (men)      
                                                                                    kan inte sova värkande fötter
                                                                                                         känner värmen
                                                                                                         känner värmen
                                                                                                         känner värmen                                                             jag
                                                      tillhör gatan

                                                          tillagar 
                                                        KÖTTET

                                                                                                      slå dig ner
                                                                                                           smaka

katten            är inte            diskret



Snälla ni, inget ramaskri nu, ingen nedsläckning av nätet, ingen bortplockning från Mina Favoriter, inga horder av arga poeter med basebollträn i min trädgård. Detta är inget påhopp på alla er, poeter eller prosaister, som är fantastiska språklirare. Jag gör bara så här för att jag tycker att det är humor, för att kanske provocera lite fast jag egentligen inte vågar och för att jag tycker att det är så kul att förvränga och röra om, se vad som händer med känslan man får av en text när man byter ord, flyttar stycken, ändrar rubrik.

Tänk vad många fler som skulle tycka att det var roligt med språk och att skriva och läsa om vi tummade lite mer på reglerna i vissa sammanhang.

Klipp och klistra.
I lustens namn.
Heja språk!

Nej vet ni, jag är faktiskt en snäll skit. Så på sin höjd är detta en knuff i sidan på någon recensent/skribent som tycker sig veta bättre än alla andra och helst slår knut på sig själv för att skriva så att ingen förstår. Tätt skrivna trespaltare, hela uppslag på kultursidan, långa meningar, svåra ord. Vi har alla sett det, någon som läst? Någon?

Alla ni andra. Nu kör vi.



Vill du skriva som Yoda talar kan du få hjälp med det här

Läs även andra bloggares åsikter om poesi, recesioner, skrivande, språk

Förstapris: Ett exemplar av boken

Sedan jag skrev om boken Jag ska egentligen inte jobba här så har det rasslat till ordentligt i besöksstatistiken.

Hurra!

Att ni har hittar till min blogg och förhoppningsvis läser lite också gör mig så enormt glad. Jag åsidosätter ju faktiskt nästan allt annat skrivande numera och om jag blir läst så känns det inte helt fel satsat.

Nog med självömkan. Nu ska vi fira min besöksstatistik och vi gör det med en liten men naggande god Tävling. Eftersom detta är sent och spontant påkommet och jag inte är någon oljemagnat så besitter förstapriset inget stort ekonomiskt värde. Men eftersom det är ett ack så trevligt pris och tävlingsreglerna ack så roliga så tror jag att du kommer att vilja vinna ändå. Några andra priser finns inte men jag kommer att vara generös med hedersomnämnande och lovord.

Förstapris!

Ett exemplar av boken Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer.

Om du vill så får du gärna recensera boken här på bloggen när du läst den.

Dessutom!

Du vinner också en hemlig sak som jag tycker att du ska skriva 150 ord om.

Om du vill så skickar du mästerverket till mig och blir publicerad här på bloggen. Klart du vill!

(Obekant med 150-ordarna? Läs mer om fenomenet här och se ett par exempel till här).

Alternativt kan du skriva en dikt istället om det funkar bättre för dig

(dvs du har inget ordbehandlingsprogram som räknar orden åt dig, jag är väl ingen sadist heller). 

Tävlingsregler

För att få vara med och tävla ska du göra

ett av följande fyra alternativ

senast den 14 februari 

(eller gör alla för att du älskar mig eller verkligen vill vinna)

1. Tala om vilket av mina inlägg här på Brödtext som är ditt favoritinlägg och motivera gärna varför.
2. Ge ett förslag på titel till min nästa 150-ordare. Här får du veta vad en 150-ordare är.
3. Du tycker att fler borde hitta hit och gör därför ett inlägg med en länk hit på din egen blogg (japp, alternativ 3 kräver att du har en blogg). Sedan talar du om för mig att du länkat. Klart!
4. Ställ en fråga! Eller flera! Om mig, om mitt skrivande, läsande, ätande, drömmande, favoritord, hatbok, skämslåt, vad jag tycker att du ska köpa till mosters 75-årsdag. Kör!

Ditt svar (alltså favoritinlägg, titel på 150-ordare, att du länkat eller din fråga) skriver du i kommentarsfältet tilll detta inlägg. Svaren kommer inte att publiceras.
Nu lutar jag mig tillbaka ett tag och försöker ägna mig åt mitt dayjob och några skrivaridéer som legat och pockat på uppmärksamhet ett tag. Kom ihåg, på Alla hjärtans dag stänger vi slussen och kort därefter blåses fanfar! Lycka till!

Inspiration eller ångest?
Snygg är den i alla fall, tapeten från Mr Perswall 

Läs även andra bloggares åsikter om tävling, skrivande, Jag ska egentligen inte jobba här, Sara Beischer,

Ett halvt kilo ondska och lika mycket knäck

Så där ja. Nu har den kommit. Roberto Bolaños 2666 i finfin pocketvariant. 1053 sidor. Ett halvt kilo ondska och lika mycket knäck, det är vad jag planerar att inmundiga i mellandagarna.

Eller, vem försöker jag lura? Så långsamt som jag läser (speciellt krävande böcker, vilket denna anses vara), och med tanke på det lutande torn av skönlitteratur och arbetslitteratur som redan klättrar mot skyn på mitt sängbord så behöver jag till minst 2015 innan den är utläst. Recension om tre fyra år alltså. Vill du veta om 2666 är bra redan nu så får du googla vidare, det finns säkert någon skumläsare som klämde den före frukost samma vecka som den kom ut för flera år sedan.

Lena E Heyman utsågs i senaste ViLäser
 till årets översättare för sitt jobb med Bolaños böcker. Bådar gott, översättningarna är viktigare än man tror, och jag tar mig alltid an just sydamerikanska författare med viss skräck. Mångordigheten, samhället och dess historia, skrocken och andarna, det främmande sociala spelet... Det är så mycket jag inte är insatt i och som tar musten ur mig medan jag läser. Sen dröjer det närmare ett halvt decennium tills nästa försök. Och nu är det alltså dags igen.

Läs även andra bloggares åsikter om författare, litteratur, läsning, mat, recensioner, översättningar, Roberto Bolano, 2666