Riktiga spionförfattare bakar inte sockerbullar

Varför ser bokomslag och författarporträtt ut som de gör? Är det årstiderna som lägger sig i och hur får man egentligen bete sig på bild? Nytt inlägg på LitteraturMagazinet

Att kunna skanna av femtiotvå dammiga jättehyllor och tretton trådbackar snabbare än alla andra

Jag har lyckats hyfsat väl med att bli av med mitt beroende av tidningar. Tills nu. Sommaren är tidningstid och jag faller dit direkt. Besöker systrar med två år gamla inredningstidningar på toaletten. Som anordnar loppisar där man kan köpa Allers julspecial från 2009 mitt i sommaren (japp, den är min nu). Lånar sängplats hos tonåriga släktingar som strör modemagasin kring sig och när ett halvfärdigt korsord på cafébordet bredvid tigger om min uppmärksamhet så förbarmar jag mig så klart. Allt hugger jag och ingen stoppar mig. Ingen intervention här inte, tack så mycket.

När allt är utläst och jag själv är lite proppmätt på smakfulla sutterängvillor och relationspaneler och chartermåsten så går jag för att inhandla något matigare i form av ViLäser. Ack, som jag hade glömt vilken förträfflig tidning och njutbar läsning det är! Listan över vill-läsa-böcker blir bara längre och längre medan jag förgäves försöker kämpa mig upp ur tidningsträsket så jag får tid och ork för hårda pärmar igen. Snart får jag nog lägga några klick på Adlibris, men inte förrän jag har finkammat antikvariaten och loppisarna som kommer att korsa mina vägar i sommar. Det är liksom lite sport att kunna skanna av femtiotvå dammiga jättehyllor och tretton trådbackar snabbare än alla andra och i ljudlig triumf drämma sin digra skörd i disken framför försäljaren. Dessutom utan att bli ruinerad på kuppen. Känner att jag börjar få lite OS-feeling nu...

Apropå ViLäser så innehöll nummer 3 ett riktigt fint reportage om en ny bok om Strindberg; Strindbergs världar av Björn Meidal (text) och Bengt Wanselius (bildarbete). Jag vet! Man är lite trött på gamle August och hans frissa vid det här laget, det är ju hans år och allt ska spelas och läsas och tolkas på längden och på tvären. Men den här boken handlar i första hand om miljöer som var viktiga i Strindbergs liv och det är ruggigt talande gamla foton de har hittat för att visa dessa platser, deras betydelse och vilka känslor de kan rymma. Och då har jag bara sett ett fåtal av alla de som ryms i denna den mest bildrika biografin om karln som gjorts.

Dessutom är det så roligt att se i vilken stor utsträckning Strindberg själv och mycket medvetet bidrog till att skapa bilden av och myten om sig själv. Före Instagram! OMG! Vilken varumärkeskille, hade platsat på vilken minimalistisk pr-byrå i innerstan som helst och frissan och alla oneliners sitter ju redan som en smäck.

Ska jag på ett enda sätt engagera mig i nåt som har med Strindberg att göra i år så skulle det vara att läsa den här boken. Upp på den långa önskelistan bara.

Klippa bort sina ex från gamla bilder. Sorry teens, även där var han först.

Kanske sista bilden på Strindberg. Ödesmättat och rysningsframkallande.

Ett semestertips om du är i Stockholm och har tröttnat på mjukglass och

gatumusikanter är att besöka Strindbergmuseet (i hans sista bostad där bilden är

tagen) och kosta på dig en guidning. De är jätteduktiga på berätta och de ääälskar

August ut i tåspetsarna. Väl värt!

Läs även andra bloggares åsikter om tidningar, loppis, antikvariat, ViLäser, Strindberg, Strindbergs världar, Strindbergmuseet, varumärkesbyggande,

Man ser molnen som speglas i vattenpölen men inte damen som får en stroke på övergångsstället

Så där ja. Tack vare en fin och nära männska så har jag nu drabbats av novellkamera. Jag kommer därmed att vara mer frånvarande än vanligt i mina vardagsbestyr och knappt kontaktbar i andra lägen. Det håller i och för sig andra frågor och tankar som drabbat mig på avstånd en tid vilket kanske är nyttigt (variation förnöjer eller hur var det?) men det är ju klart att man blir något av en trafikfara också.

Du vet inte vad novellkamera är? Kanske borde jag skona min omgivning från att drabbas, men okej då. Novellkamera är fullt jämförbart med det som händer när man går samma gamla vanliga väg i samma gamla vanliga stad eller skog som man alltid gör. Men den här gången har man en kamera med sig och när man väl har börjat tänka bild så ser man sköna motiv precis överallt. Man ser maskrosen i asfalten men inte långtradaren på vägen. Man ser molnen som speglas i vattenpölen men inte damen som får en stroke på övergångsstället. Man ser på omgivningen som genom en kameralins och man kan inte sluta, även när man har hängt av sig kameran och knallat in på Ica för att köpa ägg så ser man allt i bilder.

Samma sak kan drabba en om man hittar en krona på trottoaren. Resten av dagen går man med huvudet sänkt och ser en slant i varenda kapsyl, en femhundring i varje kladdig servett.

Och nu har jag alltså blivit tipsad om en novelltävling med en smått gigantisk prispeng. Som jag vill vinna så klart. Därför ser jag uppslag till intriger och persongalleri precis överallt. Tyvärr var både temat och huvudpersonens kön förutbestämt så de mest genialiska idéerna får jag sålla bort direkt. Precis som jag får dämpa mitt ofta så svordomstyngda språk, dra ner lite på den föraktfulla tonen, skippa lite av komplexiteten, börja använda fler skiljetecken. De vill nog ha en ganska cheesy story med kärleksfloskler och någon liten mordhistoria i pereferin. Så någon historia om Heinz Kellermann lär jag knappast skicka in. Men vem har sagt att inte jag kan skriva på kommando (det gör jag ju hela dagarna), eller skriva sånt jag egentligen inte gillar (även det händer).

Enligt vissa ska man döda sina darlings, enligt mig så är det minst lika viktigt att känna sina fiender. Alltså ska jag plöja kärleksnoveller ur den sämre skolan i sommar för att komma in the mood.



Och när man googlar på kärleksnovell så trillar man över
såna här skattkistor. Rätt upp på önskelistan bara.




Läs även andra bloggares åsikter om kamera, novell, kärleksnovell, novelltävling, skrivande

Kan du rita en fluga som åker offpist så är jobbet ditt

Jag har en liten tanke, på gränsen till idé, knappt en vision.

Jag har en älsklingstext liggandes som ingen verkar vilja ha, fast den är så bra i all sin besynnerlighet. Jag funderar på att göra den till en bok. En e-bok. Eller en app, eller både och. Mest för att testa hur svårt det kan vara och hur det skulle kännas att gå i mål med projektet.

Jag tror nästan att jag har bestämt mig. Men jag har ett problem.

Anledningen till att ingen förstår storheten med min text (ursäkta ödmjukheten), är att den saknar bilder. Det är nämligen en barnslig berättelse. Om djur. På något slags rim. Men eftersom den innehåller ord som hamnmagasin, skatteparadis och servicehus så finns det ett visst behov av bilder. Jag vet precis vad jag vill ha men eftersom jag knappt kan hålla i en penna så finns det ju ingen anledning att inbilla sig att man är någon slags Rembrandt. Här slösas ingen tid, outsourcing får det bli:


Sökes: grym illustratör som inte vill ha betalt.
Finnes: en text i elva verser om olika djur.
Arbetsuppgift: rita bilder till dessa verser föreställande djur, gärna ganska naturtrogna, som naturvetenskapliga illustrationer fast med en twist. Vi snackar bärfisar, gorillor, ormvråkar, igelkottar, rödspättor osv.
Kvalifikationer: kan du rita en fluga som åker offpist så är jobbet ditt.
Material: du måste på något fancy sätt få in dina bilder i min dator med bibehållen superkvalitet så om du har tillgång till en wackombräda eller liknande så kommer det här bli skitbra.
Tillträde: när som helst och jättesnart.


Hör av dig till brodtext[at]gmail.com så gör vi business och success.




Om ändå Rembrandt vore här...

Läs även andra bloggares åsikter om e-bok, app, illustratör, Rembrandt, platsannons, barnbok