Visar inlägg med etikett egna texter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett egna texter. Visa alla inlägg
2013-04-18
Texter måste inte alltid bli något
När allt ska slå igenom, synas och säljas - en liten hyllning till skrivprocessen på LitteraturMagazinet. Den som egentligen bara kräver dig, din tanke och en penna. Kärnan i det hela, som vi ofta glömmer.
2012-11-05
Grenslar en vildhäst i farten eller flyr från ett våldsamt äktenskap i Degerfors. Medan livet står där och viftar
Två kvällar i rad har jag plockat fram samma gamla text. Den som bott flera år i mitt huvud och är i princip klar, men på papper finns endast en bråkdel.
Än så länge. Den har fått vila länge nu. Livet kom emellan den och mig. Livet studsar fortfarande omkring mellan oss, kanske mer än nånsin, viftar frenetiskt med sina olika beståndsdelar och skriker Luften är fri! Luften är fri! Så jag ska varken lova mig själv eller min historia eller någon annan att detta är något jag kommer att ägna mig åt mer regelbundet från och med nu. Det brukar bli bäst så. Att inte lova. För då skriver jag riktigt bra och känner mig makalöst lycklig under tiden.
Jag går in i den här historien, och andra, som i en Narnia-garderob. Kliver in i världen och känner mig som hemma. Öppnar skåp och känner på lakanen. Går runt med händerna bakom ryggen, hummar och tittar på fotografier medan någon blir klar i badrummet. Sitter där med min kaffekopp och lyssnar på vad folket som jag har skapat har att säga varandra. Hör röster.
Ja det här låter ju fullkomligt normalt, eller hur? Men tänk tanken en gång till och upptäck att det kanske inte är mycket konstigare än att vissa ser sig själva knalla runt i inredningstidningarnas stylade miljöer. Eller blir förälskade i en lagom trovärdig karaktär i någon vampyrfilm och bara väntar på att få rymma tillsammans.
Att leva sig in i böcker medan man läser är (till en viss grad) socialt accepterat. Det är många som gör det. Att leva sig in i sina egna historier är fortfarande tabu (motbevisa mig gärna). Och samtidigt så nödvändigt för att kunna fullfölja dem. För att man därmed säger att de är bra. Att man är någon. Det är en icke-accepterad verklighetsflykt eftersom man gör ett mer eller mindre medvetet ställningstagande när man säger nej till mycket av det livet har att erbjuda så som tv-tittande och gympa i grupp och istället ägnar sin lediga tid åt sina egna fantasimonster. Utan att mena det säger man till folk att de inte är intressanta nog, inte viktiga nog för att vinna den här uppmärksamhetsstriden. Allt jag kan säga är förlåt och att jag hoppas att du snart hittar fram till din egen Narnia-garderob. Grenslar en vildhäst i farten eller flyr från ett våldsamt äktenskap i Degerfors. Eller vad du nu vill skriva om. Medan livet står där och viftar förgäves.
Än så länge. Den har fått vila länge nu. Livet kom emellan den och mig. Livet studsar fortfarande omkring mellan oss, kanske mer än nånsin, viftar frenetiskt med sina olika beståndsdelar och skriker Luften är fri! Luften är fri! Så jag ska varken lova mig själv eller min historia eller någon annan att detta är något jag kommer att ägna mig åt mer regelbundet från och med nu. Det brukar bli bäst så. Att inte lova. För då skriver jag riktigt bra och känner mig makalöst lycklig under tiden.
Jag går in i den här historien, och andra, som i en Narnia-garderob. Kliver in i världen och känner mig som hemma. Öppnar skåp och känner på lakanen. Går runt med händerna bakom ryggen, hummar och tittar på fotografier medan någon blir klar i badrummet. Sitter där med min kaffekopp och lyssnar på vad folket som jag har skapat har att säga varandra. Hör röster.
Ja det här låter ju fullkomligt normalt, eller hur? Men tänk tanken en gång till och upptäck att det kanske inte är mycket konstigare än att vissa ser sig själva knalla runt i inredningstidningarnas stylade miljöer. Eller blir förälskade i en lagom trovärdig karaktär i någon vampyrfilm och bara väntar på att få rymma tillsammans.
Att leva sig in i böcker medan man läser är (till en viss grad) socialt accepterat. Det är många som gör det. Att leva sig in i sina egna historier är fortfarande tabu (motbevisa mig gärna). Och samtidigt så nödvändigt för att kunna fullfölja dem. För att man därmed säger att de är bra. Att man är någon. Det är en icke-accepterad verklighetsflykt eftersom man gör ett mer eller mindre medvetet ställningstagande när man säger nej till mycket av det livet har att erbjuda så som tv-tittande och gympa i grupp och istället ägnar sin lediga tid åt sina egna fantasimonster. Utan att mena det säger man till folk att de inte är intressanta nog, inte viktiga nog för att vinna den här uppmärksamhetsstriden. Allt jag kan säga är förlåt och att jag hoppas att du snart hittar fram till din egen Narnia-garderob. Grenslar en vildhäst i farten eller flyr från ett våldsamt äktenskap i Degerfors. Eller vad du nu vill skriva om. Medan livet står där och viftar förgäves.
2012-10-21
Mitt opimpade badrum med beige vävtapet är tydligen min bästa källa till inspiration
Jag gör stora framsteg med min sommarnovell förresten. Stoora. I morse när jag borstade tänderna lagom pigg efter ett fåtal timmars sömn så kom en mening till mig, fast jag tänkte på en helt annan sak som inte hade med skrivande att göra.
Sonja, du måste hjälpa din lillebror.
Japp. Sonja ska huvudpersonens dotter tydligen heta. Hon ska visst ha en lillebror också. Som hon ska hjälpa. På stranden känns det som, det är somrigt.
Ja, det är ungefär allt jag har. Så kom inte och säg att det inte händer grejer på den kreativa fronten.
Och morgonbestyren i mitt opimpade badrum med beige vävtapet är tydligen min bästa källa till inspiration och vackra meningar. Får helt enkelt strunta i att flytta till ett snyggare hem och istället börja sminka mig mer så att jag tvingas spendera mer tid där medan familjen utanför flätar benen. Allt för konsten.
Och morgonbestyren i mitt opimpade badrum med beige vävtapet är tydligen min bästa källa till inspiration och vackra meningar. Får helt enkelt strunta i att flytta till ett snyggare hem och istället börja sminka mig mer så att jag tvingas spendera mer tid där medan familjen utanför flätar benen. Allt för konsten.
2012-07-26
Ge ord åt det lilla och det stora samtidigt
Vilken liten pärla till poesibok för barn jag råkade trilla över när jag var på presentjakt och kastade ett öga på reavarorna häromveckan. Du är det finaste av holländska Hans och Monique Hagen, översatt av bästaste Barbro Lindgren.
Läs även andra bloggares åsikter om poesi för barn, Du är det finaste, Hans och Minique Hagen, Barbro Lindgren
Den påminde mig så mycket om en dikt jag skrev i tidernas begynnelse (läs grundskolan) att jag blev lite kär. Som kär i känslan av att ha lyckats. Med vanliga ord, korta meningar, enkla medel ge ord åt det lilla och det stora samtidigt. Det självklara och det oklara. Och inte göra en så stor grej av det.
Men för att beskriva den här lilla boken, dess innehåll och stämning saknar jag rätt ord just nu. Bättre då att ge några utdrag som exempel.
Sedan kan vi tillsammans skandera Mer poesi åt barnen!
Sedan kan vi tillsammans skandera Mer poesi åt barnen!
Läs även andra bloggares åsikter om poesi för barn, Du är det finaste, Hans och Minique Hagen, Barbro Lindgren
2012-07-06
Det är gränslöst och man slaktar heliga kor, äktenskap och stereotyper utan pardon
Visst är det härligt med nya bekantskaper. Speciellt sådana som man inte blir speciellt förtjust i för dem kan man smygutnyttja som inspirationskällor utan att känna skuld. Fina människor blir ju ganska platta i text och nära vänner vill man inte hänga ut i sitt persongalleri, men de där andra som man både kan ha och vara utan de är ju guld värda rent litterärt.
Själv bekantade jag mig nyligen med en person som jag nu använder nästan som ett facit i en berättelse. Jag var lite osäker på om några karaktärer var trovärdiga eftersom det var så länge sedan jag stötte på några liknande i verkligheten. Och plötsligt är allt så enkelt. När jag frågar mig "är det möjligt?", "är det to much?", funkar den repliken och den klädseln?", "är den låten okej?" så kan jag nu bara check, check och check på hela kapitlet för rackarns vilken parodi som har korsat min väg! Underbart.
Ja, jag är elak. Ond, hemsk, inhuman och vem fan tror jag att jag är? Men vet ni vad? I kärlek och krig är minsann inte allt tillåtet, även om vissa envisas med att framhålla det. Det finns både dåligt samvete och krigstribunaler och allt däremellan som sätter gränser. Men se, i litteraturen är det inte på det viset. Det är gränslöst och man slaktar heliga kor, äktenskap och stereotyper utan pardon - varför skulle vi annars läsa? Om litteraturen enbart befolkades av genuint trevliga typer, om ingen lånade en sur granne utan att be om lov, om ingen tillät sig inspireras av a-laget på bänken, om ingen vågade döda oskyldiga?
När jag ställs inför en skrivartribunal, då lovar jag att sluta. Tills dess gör ni bäst i att vara trevliga och tråkiga, annars vet ni mellan vems pärmar ni hamnar.
Själv bekantade jag mig nyligen med en person som jag nu använder nästan som ett facit i en berättelse. Jag var lite osäker på om några karaktärer var trovärdiga eftersom det var så länge sedan jag stötte på några liknande i verkligheten. Och plötsligt är allt så enkelt. När jag frågar mig "är det möjligt?", "är det to much?", funkar den repliken och den klädseln?", "är den låten okej?" så kan jag nu bara check, check och check på hela kapitlet för rackarns vilken parodi som har korsat min väg! Underbart.
Ja, jag är elak. Ond, hemsk, inhuman och vem fan tror jag att jag är? Men vet ni vad? I kärlek och krig är minsann inte allt tillåtet, även om vissa envisas med att framhålla det. Det finns både dåligt samvete och krigstribunaler och allt däremellan som sätter gränser. Men se, i litteraturen är det inte på det viset. Det är gränslöst och man slaktar heliga kor, äktenskap och stereotyper utan pardon - varför skulle vi annars läsa? Om litteraturen enbart befolkades av genuint trevliga typer, om ingen lånade en sur granne utan att be om lov, om ingen tillät sig inspireras av a-laget på bänken, om ingen vågade döda oskyldiga?
När jag ställs inför en skrivartribunal, då lovar jag att sluta. Tills dess gör ni bäst i att vara trevliga och tråkiga, annars vet ni mellan vems pärmar ni hamnar.
 |
| Peruker är ett måste när jag ska stå till svars. |
2012-06-30
Man ser molnen som speglas i vattenpölen men inte damen som får en stroke på övergångsstället
Så där ja. Tack vare en fin och nära männska så har jag nu drabbats av novellkamera. Jag kommer därmed att vara mer frånvarande än vanligt i mina vardagsbestyr och knappt kontaktbar i andra lägen. Det håller i och för sig andra frågor och tankar som drabbat mig på avstånd en tid vilket kanske är nyttigt (variation förnöjer eller hur var det?) men det är ju klart att man blir något av en trafikfara också.
Du vet inte vad novellkamera är? Kanske borde jag skona min omgivning från att drabbas, men okej då. Novellkamera är fullt jämförbart med det som händer när man går samma gamla vanliga väg i samma gamla vanliga stad eller skog som man alltid gör. Men den här gången har man en kamera med sig och när man väl har börjat tänka bild så ser man sköna motiv precis överallt. Man ser maskrosen i asfalten men inte långtradaren på vägen. Man ser molnen som speglas i vattenpölen men inte damen som får en stroke på övergångsstället. Man ser på omgivningen som genom en kameralins och man kan inte sluta, även när man har hängt av sig kameran och knallat in på Ica för att köpa ägg så ser man allt i bilder.
Samma sak kan drabba en om man hittar en krona på trottoaren. Resten av dagen går man med huvudet sänkt och ser en slant i varenda kapsyl, en femhundring i varje kladdig servett.
Och nu har jag alltså blivit tipsad om en novelltävling med en smått gigantisk prispeng. Som jag vill vinna så klart. Därför ser jag uppslag till intriger och persongalleri precis överallt. Tyvärr var både temat och huvudpersonens kön förutbestämt så de mest genialiska idéerna får jag sålla bort direkt. Precis som jag får dämpa mitt ofta så svordomstyngda språk, dra ner lite på den föraktfulla tonen, skippa lite av komplexiteten, börja använda fler skiljetecken. De vill nog ha en ganska cheesy story med kärleksfloskler och någon liten mordhistoria i pereferin. Så någon historia om Heinz Kellermann lär jag knappast skicka in. Men vem har sagt att inte jag kan skriva på kommando (det gör jag ju hela dagarna), eller skriva sånt jag egentligen inte gillar (även det händer).
Enligt vissa ska man döda sina darlings, enligt mig så är det minst lika viktigt att känna sina fiender. Alltså ska jag plöja kärleksnoveller ur den sämre skolan i sommar för att komma in the mood.
Läs även andra bloggares åsikter om kamera, novell, kärleksnovell, novelltävling, skrivande
Du vet inte vad novellkamera är? Kanske borde jag skona min omgivning från att drabbas, men okej då. Novellkamera är fullt jämförbart med det som händer när man går samma gamla vanliga väg i samma gamla vanliga stad eller skog som man alltid gör. Men den här gången har man en kamera med sig och när man väl har börjat tänka bild så ser man sköna motiv precis överallt. Man ser maskrosen i asfalten men inte långtradaren på vägen. Man ser molnen som speglas i vattenpölen men inte damen som får en stroke på övergångsstället. Man ser på omgivningen som genom en kameralins och man kan inte sluta, även när man har hängt av sig kameran och knallat in på Ica för att köpa ägg så ser man allt i bilder.
Samma sak kan drabba en om man hittar en krona på trottoaren. Resten av dagen går man med huvudet sänkt och ser en slant i varenda kapsyl, en femhundring i varje kladdig servett.
Och nu har jag alltså blivit tipsad om en novelltävling med en smått gigantisk prispeng. Som jag vill vinna så klart. Därför ser jag uppslag till intriger och persongalleri precis överallt. Tyvärr var både temat och huvudpersonens kön förutbestämt så de mest genialiska idéerna får jag sålla bort direkt. Precis som jag får dämpa mitt ofta så svordomstyngda språk, dra ner lite på den föraktfulla tonen, skippa lite av komplexiteten, börja använda fler skiljetecken. De vill nog ha en ganska cheesy story med kärleksfloskler och någon liten mordhistoria i pereferin. Så någon historia om Heinz Kellermann lär jag knappast skicka in. Men vem har sagt att inte jag kan skriva på kommando (det gör jag ju hela dagarna), eller skriva sånt jag egentligen inte gillar (även det händer).
Enligt vissa ska man döda sina darlings, enligt mig så är det minst lika viktigt att känna sina fiender. Alltså ska jag plöja kärleksnoveller ur den sämre skolan i sommar för att komma in the mood.
 |
| Och när man googlar på kärleksnovell så trillar man över såna här skattkistor. Rätt upp på önskelistan bara. |
Läs även andra bloggares åsikter om kamera, novell, kärleksnovell, novelltävling, skrivande
2012-06-20
150 ord: Espresso
När vi ändå är inne på starkt kaffe i fjuttiga koppar så passar jag på att slänga in en gammal text i ämnet. För det var ju sanslöst länge sedan jag publicerade något annat än tankar om skrivande, ibland måste man ju faktiskt bevisa att man skriver också, om än alltför sällan. Hittepå-saker alltså.
Detta var från början tänkt att bli en 150-ordare (också längesen sist) och hade den av äldre bekant givna titeln Espressons historia. Men ni vet hur det är. Personerna i berättelsen får, som klyschan säger, eget liv. Plötsligt står man där med ett livs levande självupptaget as till boyfriend och vill veta hur det ska gå för honom (illa helst, fast han lutar åt styckmördarhållet). Då kan man ju inte bara sluta vid 150 ord.
Okej, nu är den här historien inte klar och jag lovar inte att den kommer att bli det heller. Se det som en liten glimt av ett personporträtt, eller som en påminnelse inför helgen om att alla flådiga pojkar på krogen inte nödvändigtvis är nåt att ha.
Detta var från början tänkt att bli en 150-ordare (också längesen sist) och hade den av äldre bekant givna titeln Espressons historia. Men ni vet hur det är. Personerna i berättelsen får, som klyschan säger, eget liv. Plötsligt står man där med ett livs levande självupptaget as till boyfriend och vill veta hur det ska gå för honom (illa helst, fast han lutar åt styckmördarhållet). Då kan man ju inte bara sluta vid 150 ord.
Okej, nu är den här historien inte klar och jag lovar inte att den kommer att bli det heller. Se det som en liten glimt av ett personporträtt, eller som en påminnelse inför helgen om att alla flådiga pojkar på krogen inte nödvändigtvis är nåt att ha.
2012-06-15
Om man skulle hälla en dubbel espresso över den här gamla greken
Jag tror att jag har kommit underfund med varför så många vill sitta på sin kammare och skriva alldeles ensamma, styra över livsöden och ord. Ja, förutom att man känner att man har en historia att berätta, vill utmana sig själv, gillar att leka med ord, hoppas bli snuskigt rik och åtråvärd eller helt enkelt behöver motivera varför man bär basker.
Jo. Man vill få bestämma. Inte jobba för någon annan för en gångs skull. Och framför allt inte jobba på någon annans sätt. Strunta i grammatiken, strunta i vördnadsfulla hälsningsfraser, vägra säkerhetskopiera och vägra skicka ditt och datt till hit och dit. Strunta i "så har vi alltid gjort", "så här ska du göra" och "så här gör jag, men du kan ju, om du verkligen vill, kanske göra lite annorlunda, kanske".
Fasen vad skönt, bara säga nähä, om man skulle hälla en dubbel espresso över den här gamla greken, slänga in honom i ett rymdskepp och se vad som händer. Och sen inte ens nudda vid tanken att det inte fanns espressobryggare samtidigt som det fanns gamla greker. Eller rymdskepp för den delen, som låter blipp-blipp-blipp-blipp-blipp större delar av romanen. Alltså utskrivna ljudeffekter istället för tråkiga meningar som "farkosten pep med jämna mellanrum med en klar ton som påminde honom om hans barndoms leksaksbil, vilket fick honom att brista ut i gråt över sin avlidne far". Klockrent störningsmoment i läsningen och ett av de största no-nos man kan tänka sig. Kör hårt säger jag, om du inte får göra ljudeffekter på jobbet.
Denna möjlighet att få bestämma kan också förklara alla bestialiska mord och avancerade sexlekar som frekventerar alltifrån tonårsnoveller till fantasyepos. Man blir helt enkelt lite bananas när man väl får ta ut svängarna utan att riskera månadslönen. Som i de gamla slitna visdomsorden att man inte vill ligga på sin dödsbädd och ångra alla världsomseglingar och bergsbestigningar man bangade, eller alla flottister man inte kysste. Den skrivande människan vill för allt i världen inte ligga på sin dödsbädd och ångra alla ord som aldrig skrevs, alla idéer som man var för pryd för att gestalta.
Och glöm inte.
Stööön! Åhhh! Aaaj! Duns, duns, duns. Svisch!
Blipp-blipp-blipp.
Ljud.
Bara så bra ibland.
Jo. Man vill få bestämma. Inte jobba för någon annan för en gångs skull. Och framför allt inte jobba på någon annans sätt. Strunta i grammatiken, strunta i vördnadsfulla hälsningsfraser, vägra säkerhetskopiera och vägra skicka ditt och datt till hit och dit. Strunta i "så har vi alltid gjort", "så här ska du göra" och "så här gör jag, men du kan ju, om du verkligen vill, kanske göra lite annorlunda, kanske".
Fasen vad skönt, bara säga nähä, om man skulle hälla en dubbel espresso över den här gamla greken, slänga in honom i ett rymdskepp och se vad som händer. Och sen inte ens nudda vid tanken att det inte fanns espressobryggare samtidigt som det fanns gamla greker. Eller rymdskepp för den delen, som låter blipp-blipp-blipp-blipp-blipp större delar av romanen. Alltså utskrivna ljudeffekter istället för tråkiga meningar som "farkosten pep med jämna mellanrum med en klar ton som påminde honom om hans barndoms leksaksbil, vilket fick honom att brista ut i gråt över sin avlidne far". Klockrent störningsmoment i läsningen och ett av de största no-nos man kan tänka sig. Kör hårt säger jag, om du inte får göra ljudeffekter på jobbet.
Denna möjlighet att få bestämma kan också förklara alla bestialiska mord och avancerade sexlekar som frekventerar alltifrån tonårsnoveller till fantasyepos. Man blir helt enkelt lite bananas när man väl får ta ut svängarna utan att riskera månadslönen. Som i de gamla slitna visdomsorden att man inte vill ligga på sin dödsbädd och ångra alla världsomseglingar och bergsbestigningar man bangade, eller alla flottister man inte kysste. Den skrivande människan vill för allt i världen inte ligga på sin dödsbädd och ångra alla ord som aldrig skrevs, alla idéer som man var för pryd för att gestalta.
Och glöm inte.
Stööön! Åhhh! Aaaj! Duns, duns, duns. Svisch!
Blipp-blipp-blipp.
Ljud.
Bara så bra ibland.
 |
| För fler flottister och annat fint, besök och köp på seriesam |
2012-04-29
Kan du rita en fluga som åker offpist så är jobbet ditt
Jag har en liten tanke, på gränsen till idé, knappt en vision.
Jag har en älsklingstext liggandes som ingen verkar vilja ha, fast den är så bra i all sin besynnerlighet. Jag funderar på att göra den till en bok. En e-bok. Eller en app, eller både och. Mest för att testa hur svårt det kan vara och hur det skulle kännas att gå i mål med projektet.
Jag tror nästan att jag har bestämt mig. Men jag har ett problem.
Anledningen till att ingen förstår storheten med min text (ursäkta ödmjukheten), är att den saknar bilder. Det är nämligen en barnslig berättelse. Om djur. På något slags rim. Men eftersom den innehåller ord som hamnmagasin, skatteparadis och servicehus så finns det ett visst behov av bilder. Jag vet precis vad jag vill ha men eftersom jag knappt kan hålla i en penna så finns det ju ingen anledning att inbilla sig att man är någon slags Rembrandt. Här slösas ingen tid, outsourcing får det bli:
Sökes: grym illustratör som inte vill ha betalt.
Finnes: en text i elva verser om olika djur.
Arbetsuppgift: rita bilder till dessa verser föreställande djur, gärna ganska naturtrogna, som naturvetenskapliga illustrationer fast med en twist. Vi snackar bärfisar, gorillor, ormvråkar, igelkottar, rödspättor osv.
Kvalifikationer: kan du rita en fluga som åker offpist så är jobbet ditt.
Material: du måste på något fancy sätt få in dina bilder i min dator med bibehållen superkvalitet så om du har tillgång till en wackombräda eller liknande så kommer det här bli skitbra.
Tillträde: när som helst och jättesnart.
Hör av dig till brodtext[at]gmail.com så gör vi business och success.
Läs även andra bloggares åsikter om e-bok, app, illustratör, Rembrandt, platsannons, barnbok
Jag har en älsklingstext liggandes som ingen verkar vilja ha, fast den är så bra i all sin besynnerlighet. Jag funderar på att göra den till en bok. En e-bok. Eller en app, eller både och. Mest för att testa hur svårt det kan vara och hur det skulle kännas att gå i mål med projektet.
Jag tror nästan att jag har bestämt mig. Men jag har ett problem.
Anledningen till att ingen förstår storheten med min text (ursäkta ödmjukheten), är att den saknar bilder. Det är nämligen en barnslig berättelse. Om djur. På något slags rim. Men eftersom den innehåller ord som hamnmagasin, skatteparadis och servicehus så finns det ett visst behov av bilder. Jag vet precis vad jag vill ha men eftersom jag knappt kan hålla i en penna så finns det ju ingen anledning att inbilla sig att man är någon slags Rembrandt. Här slösas ingen tid, outsourcing får det bli:
Sökes: grym illustratör som inte vill ha betalt.
Finnes: en text i elva verser om olika djur.
Arbetsuppgift: rita bilder till dessa verser föreställande djur, gärna ganska naturtrogna, som naturvetenskapliga illustrationer fast med en twist. Vi snackar bärfisar, gorillor, ormvråkar, igelkottar, rödspättor osv.
Kvalifikationer: kan du rita en fluga som åker offpist så är jobbet ditt.
Material: du måste på något fancy sätt få in dina bilder i min dator med bibehållen superkvalitet så om du har tillgång till en wackombräda eller liknande så kommer det här bli skitbra.
Tillträde: när som helst och jättesnart.
Hör av dig till brodtext[at]gmail.com så gör vi business och success.
 |
| Om ändå Rembrandt vore här... |
Läs även andra bloggares åsikter om e-bok, app, illustratör, Rembrandt, platsannons, barnbok
2012-04-17
Inget bajs på de broderade smaragdgröna tofflorna
Jag har varit med om flera konstiga skrivövningar men jag tror att den här tar priset. Uppgiften var att i både tredje person och jag-form skriva om en tvåhövdad man som rymmer från en cirkus.
Ja, ni hör ju själva. Resultatet lät inte vänta på sig och jag vill varna känsliga läsare eftersom det förekommer både människohandel och tortyr, tidelag och självstympning. Men det är också en berättelse om frihet, vänskap och längtan efter att få bestämma över sitt eget liv. Se där, vilken fantastisk teaser! Omöjligt att inte läsa vidare va? Låt mig presentera Heinz och Hermann Kellermann.
Ja, ni hör ju själva. Resultatet lät inte vänta på sig och jag vill varna känsliga läsare eftersom det förekommer både människohandel och tortyr, tidelag och självstympning. Men det är också en berättelse om frihet, vänskap och längtan efter att få bestämma över sitt eget liv. Se där, vilken fantastisk teaser! Omöjligt att inte läsa vidare va? Låt mig presentera Heinz och Hermann Kellermann.
2012-04-16
Lite lätt medeltida om du förstår vad jag menar
Det är ju populärt att hitta på sin egen genre nu för tiden. Jens Lapidus hittade på Stockholm Noir, Denise Rudberg skriver Elegant Crime och så finns det visst något som heter Wine Crime. Ja, nånting ska man ju göra för att vara unik, men om trenden håller i sig så riskerar det att bli lite som med snygga vinflaskor; de distraherar oss så att vi ska glömma det mediokra innehållet.
Funderar på vad min genre skulle heta om jag hade någon och om jag var någon. Nu pendlar jag ju mellan så olika stilar och innehåll så jag kan nog inte stadga mig i en enda genre riktigt än. Men jag har så klart mina specialiteter. Till exempel så skildrar jag gärna och med värme vita medelålders män när jag skriver, vad skulle en sådan genre kallas för? Könsföräderilitteratur kanske? Fast det låter ju inte så säljande.
Långa dialoger, gärna enbart dialoger, är en annan sak som kan uppehålla och underhålla mig i timmar. Pratprosa?
Dessutom hittar jag gärna på absurda historier om tragiska livsöden som kännetecknas av att människor, miljöer och handlingar är smutsiga, förvridna, groteska. Lite lätt medeltida om du förstår vad jag menar. Man ska vilja duscha och titta på en förutsägbar sitcom med pålagda skratt när man läst färdigt. Denna genre hade jag tänkt kalla Filthy Fiction men det var visst några snusklitteratur-författare i London som hade annekterat det uttrycket, förutom att det i första hand verkar vara namnet på någon dj-konstellation vars musik jag inte kunde bry mig mindre om.
Nå ja. Varför måste det vara på utrikiska? Skabrös Saga låter väl fint? Ett vansinnigt exempel på en sådan kommer imorgon.
Läs även andra bloggares åsikter om egna texter, litteraturgenrer, skrivande, Jens Lapidus, Denise Rudberg, Stockholm Noir, Elegant Crime, Wine Crime
Funderar på vad min genre skulle heta om jag hade någon och om jag var någon. Nu pendlar jag ju mellan så olika stilar och innehåll så jag kan nog inte stadga mig i en enda genre riktigt än. Men jag har så klart mina specialiteter. Till exempel så skildrar jag gärna och med värme vita medelålders män när jag skriver, vad skulle en sådan genre kallas för? Könsföräderilitteratur kanske? Fast det låter ju inte så säljande.
Långa dialoger, gärna enbart dialoger, är en annan sak som kan uppehålla och underhålla mig i timmar. Pratprosa?
Dessutom hittar jag gärna på absurda historier om tragiska livsöden som kännetecknas av att människor, miljöer och handlingar är smutsiga, förvridna, groteska. Lite lätt medeltida om du förstår vad jag menar. Man ska vilja duscha och titta på en förutsägbar sitcom med pålagda skratt när man läst färdigt. Denna genre hade jag tänkt kalla Filthy Fiction men det var visst några snusklitteratur-författare i London som hade annekterat det uttrycket, förutom att det i första hand verkar vara namnet på någon dj-konstellation vars musik jag inte kunde bry mig mindre om.
Nå ja. Varför måste det vara på utrikiska? Skabrös Saga låter väl fint? Ett vansinnigt exempel på en sådan kommer imorgon.
Läs även andra bloggares åsikter om egna texter, litteraturgenrer, skrivande, Jens Lapidus, Denise Rudberg, Stockholm Noir, Elegant Crime, Wine Crime
2012-03-09
Hoppas på stordåd medan bandybollarna viner i luften
Nu tar jag min maffiga hyrbil och mitt lilla usb-minne med halvfärdiga alster och drar iväg till fina skåneland. Som enligt ryktet bjuder på mer snö än snödroppar trots att jag begärt det sistnämnda, men så är det ibland.
Jag tänker mig en helg med mycket böcker och skrivande men anar att det kommer att bli mest bilsnack, melodifestivalosämja och innebandy i finrummet. Men så är det också ibland och nånstans försöker jag inbilla mig att det är de författare som står så nära vardagen och verkligheten att de nästan körs över som skriver de bästa böckerna. Inte de som har råd att låsa in sig i en alpstuga och väga kommatecken mot varandra, för att vid femsnåret dra på den svarta polon och snurra ett glas rött i handen medan de ingående föraktar Tjechovs liv och gärning.
Så verkligheten och jag harvar på tillsammans som det strävsamma men sällan eniga par vi är och hoppas på stordåd medan bandybollarna viner i luften.
Läs även andra bloggares åsikter om hyrbil, skåne, författare, skrivande, melodifestivalen, alperna, thechov, innebandy, sound of music
Jag tänker mig en helg med mycket böcker och skrivande men anar att det kommer att bli mest bilsnack, melodifestivalosämja och innebandy i finrummet. Men så är det också ibland och nånstans försöker jag inbilla mig att det är de författare som står så nära vardagen och verkligheten att de nästan körs över som skriver de bästa böckerna. Inte de som har råd att låsa in sig i en alpstuga och väga kommatecken mot varandra, för att vid femsnåret dra på den svarta polon och snurra ett glas rött i handen medan de ingående föraktar Tjechovs liv och gärning.
Så verkligheten och jag harvar på tillsammans som det strävsamma men sällan eniga par vi är och hoppas på stordåd medan bandybollarna viner i luften.
 |
| Gardinkläder och bergstoppar. Jag anar stordåd. Från http://eu.movieposter.com/ |
Läs även andra bloggares åsikter om hyrbil, skåne, författare, skrivande, melodifestivalen, alperna, thechov, innebandy, sound of music
2012-02-01
Inga horder av arga poeter med basebollträn i min trädgård
Mannen har magont och kan varken sova eller äta och nu börjar jag bli riktigt orolig.
Han har nämligen börjat hitta på dikter.
Om dom är bra? Näpp.
I'm hungry but can not eat
I'm tired but can not sleep
I belong out in the street
Cooking meat
Feel the heat
Aching feet
have a seat
have a treat
The cat is not discrete
... deklamerar han halvsovande medan jag smygskriver eftersom jag inser att detta är ett potentiellt blogginlägg.
Det lustiga är nämligen att när man översätter skiten till svenska så finns det säkert en och annan kofta som skulle kalla det för ett lovande karriärval.
Jag är hungrig men kan inte äta
Jag är trött men kan inte sova
Jag hör hemma på gatan
Lagar kött
Känn värmen
Värkande fötter
Slå dig ner
Smaka
Katten är inte diskret
Nja, det krävs nog att man flyttar runt och sprider ut meningarna på pappret också så att det blir lite luftigt och ologiskt och tänkvärt (copy/paste, poetens bästa vän).
Kanske måste man också göra om meningsbyggnaden och grammatiken så att texten blir så där härligt "svår" och lite högtravande (eller "yodaisk" som jag kallar det, efter han den gröna killen i Star Wars).
hunger
kan inte äta
jag är trött
(men)
(men)
kan inte sova värkande fötter
känner värmen
känner värmen
känner värmen jag
tillhör gatan
tillagar
KÖTTET
slå dig ner
smaka
katten är inte diskret
Snälla ni, inget ramaskri nu, ingen nedsläckning av nätet, ingen bortplockning från Mina Favoriter, inga horder av arga poeter med basebollträn i min trädgård. Detta är inget påhopp på alla er, poeter eller prosaister, som är fantastiska språklirare. Jag gör bara så här för att jag tycker att det är humor, för att kanske provocera lite fast jag egentligen inte vågar och för att jag tycker att det är så kul att förvränga och röra om, se vad som händer med känslan man får av en text när man byter ord, flyttar stycken, ändrar rubrik.
Tänk vad många fler som skulle tycka att det var roligt med språk och att skriva och läsa om vi tummade lite mer på reglerna i vissa sammanhang.
Klipp och klistra.
I lustens namn.
Heja språk!
Nej vet ni, jag är faktiskt en snäll skit. Så på sin höjd är detta en knuff i sidan på någon recensent/skribent som tycker sig veta bättre än alla andra och helst slår knut på sig själv för att skriva så att ingen förstår. Tätt skrivna trespaltare, hela uppslag på kultursidan, långa meningar, svåra ord. Vi har alla sett det, någon som läst? Någon?
Alla ni andra. Nu kör vi.
 |
| Vill du skriva som Yoda talar kan du få hjälp med det här |
Läs även andra bloggares åsikter om poesi, recesioner, skrivande, språk
2012-01-22
Allt fejkblod i Hollywood
Det finns två frågor som komiker i alla tider, i alla sammanhang, tvingats svara på.
Var får du allt ifrån? och Får man skämta om allt?
Den som skriver och blir läst, vare sig det är av en miljonpublik eller bara gamla farmor, får motsvarande frågor.
Var får du alltifrån? och Får man skriva om vad som helst?
Fast ibland har läsaren redan bestämt sig och utropar istället förfärat Man får inte skriva om vad som helst!
Jo, säger jag. Man får skriva om vad som helst. Men inte hur som helst. Det ska finnas ett bra skäl till att du skriver och hur du gör det, annars finns det ju inget bra skäl för mig att läsa, eller hur?
Men det där är en annan diskussion som jag låter vila lite. Idag har jag nämligen funderat på det där med gränser, mycket tack vare texten om avföring som liksom kom till mig från klar himmel (tack gud, är det något du vill säga mig eller?).
Tankarna handlar alltså inte om vad man "får" skriva, utan var den egna gränsen går.
Var går min gräns? Har jag nått den? Kommer jag någonsin att komma i närheten av den?
Jag har definitivt inte nått gränsen, jag har många bisarra saker kvar att avhandla innan jag bommar igen. Men jag tror heller inte att jag någonsin kommer att nå gränsen. Det är nämligen inget jag strävar efter. Det är inte på det sättet jag vill utmana mig själv, det är inte därför jag skriver. Vad är poängen med att använda allt fejkblod i Hollywood i en enda scen? Filmen blir ju inte per automatik bättre för det. Men en droppe då och då kan göra underverk.
Svårigheten ligger inte i att hitta ämnen att skriva om. Svårigheten ligger i att skriva trovärdigt. Eller ur ett perspektiv eller med en ton som känns ny. För att göra det krävs det att man vänder och vrider, smakar och känner. Inte med tång utan med hela kroppen. Utan att backa, utan att bli äcklad eller generad. Utan att välja sida. Men samtidigt inte vältra sig i det. Svårt.
I går bläddrade jag i en bokklubbstidning och läste de korta notiserna om "rafflande handling" och "fängslande människoöde". Varenda bok verkade handla om trasiga barndomar och hämndlystna styckmördare. Jag blir lite trött på denna kollektiva lust att skriva om spektakulära ämnen, stapla den ena vidrigheten på den andra men inte riktigt fixa trovärdigheten. Man kan inte slänga in en pedofilpolis i en story om människosmuggling samtidigt som fina frun stympas i dyra villan av stjärnreportern med oidipuskomplexet, och sedan tro att ingen ska märka att man har ett taffligt språk eller lämnar lösa trådar här och där. För att det inte var lika smaskigt att göra research i domstolsprotokollen som man trodde när man satt där på skrivarkursen i skärgården och fantiserade om att sälja bra. Jag menar skriva bra.
Slutsatsen är alltså att man får skriva om "allt" men man måste faktiskt inte. Och man måste definitivt inte skriva om "allt" samtidigt.
Läs även andra bloggares åsikter om skrivande
Var får du allt ifrån? och Får man skämta om allt?
Den som skriver och blir läst, vare sig det är av en miljonpublik eller bara gamla farmor, får motsvarande frågor.
Var får du alltifrån? och Får man skriva om vad som helst?
Fast ibland har läsaren redan bestämt sig och utropar istället förfärat Man får inte skriva om vad som helst!
Jo, säger jag. Man får skriva om vad som helst. Men inte hur som helst. Det ska finnas ett bra skäl till att du skriver och hur du gör det, annars finns det ju inget bra skäl för mig att läsa, eller hur?
Men det där är en annan diskussion som jag låter vila lite. Idag har jag nämligen funderat på det där med gränser, mycket tack vare texten om avföring som liksom kom till mig från klar himmel (tack gud, är det något du vill säga mig eller?).
Tankarna handlar alltså inte om vad man "får" skriva, utan var den egna gränsen går.
Var går min gräns? Har jag nått den? Kommer jag någonsin att komma i närheten av den?
Jag har definitivt inte nått gränsen, jag har många bisarra saker kvar att avhandla innan jag bommar igen. Men jag tror heller inte att jag någonsin kommer att nå gränsen. Det är nämligen inget jag strävar efter. Det är inte på det sättet jag vill utmana mig själv, det är inte därför jag skriver. Vad är poängen med att använda allt fejkblod i Hollywood i en enda scen? Filmen blir ju inte per automatik bättre för det. Men en droppe då och då kan göra underverk.
Svårigheten ligger inte i att hitta ämnen att skriva om. Svårigheten ligger i att skriva trovärdigt. Eller ur ett perspektiv eller med en ton som känns ny. För att göra det krävs det att man vänder och vrider, smakar och känner. Inte med tång utan med hela kroppen. Utan att backa, utan att bli äcklad eller generad. Utan att välja sida. Men samtidigt inte vältra sig i det. Svårt.
I går bläddrade jag i en bokklubbstidning och läste de korta notiserna om "rafflande handling" och "fängslande människoöde". Varenda bok verkade handla om trasiga barndomar och hämndlystna styckmördare. Jag blir lite trött på denna kollektiva lust att skriva om spektakulära ämnen, stapla den ena vidrigheten på den andra men inte riktigt fixa trovärdigheten. Man kan inte slänga in en pedofilpolis i en story om människosmuggling samtidigt som fina frun stympas i dyra villan av stjärnreportern med oidipuskomplexet, och sedan tro att ingen ska märka att man har ett taffligt språk eller lämnar lösa trådar här och där. För att det inte var lika smaskigt att göra research i domstolsprotokollen som man trodde när man satt där på skrivarkursen i skärgården och fantiserade om att sälja bra. Jag menar skriva bra.
Slutsatsen är alltså att man får skriva om "allt" men man måste faktiskt inte. Och man måste definitivt inte skriva om "allt" samtidigt.
Läs även andra bloggares åsikter om skrivande
2012-01-10
150 ord: Kambodja
Hur man inleder en text är ett ständigt bryderi. Det ska fängslas och förföras från första stund. Man ska mejsla fram meningen som får så många som möjligt att vilja läsa de följande 638 sidorna också.
Som av en händelse resoneras det kring inledningar i senaste numret av Skriva också. Jätteintressant, läs! Fundera samtidigt på vilken som är din favoritinledning och varför (och skriv och berätta för mig vetja!).
Inledningsjobbet kan ta musten ur en, till och med förta lusten att sätta den där fantastiska idén på pränt. För det är sällan som inledningsmeningen kommer flygande som en stekt sparv, och det är än mer sällan som man tar tillvara på den, medan den fortfarande besitter sin magi. Och ändå var det precis vad som hände mig just idag, just nu. Från ingenstans dök en mening upp, om än en mindre tilltalande sådan, och inom loppet av åtta minuter (rekord gott folk!) hade jag startat datorn och knappat in en fulländad 150-ordare som jag så klart måste publicera med samma hastighet.
Meningen? Avföringen hade perfekt konsistens. Ja, vad säger man. Det är ingen Anna Karenina eller första Mosebok men that's life.
2011-12-13
Nu är det Kristi Himmelsfärd barn, dags att koka knäck!
Följande är en livsuppdatering så här i juletid, i ett försök att förklara bristen på både inlägg, texter och julpynt.
Jag har skaffat min första smutsrosa typ halsduk med typ volang på. Och ikväll har jag strukit byxor. Dessutom har jag börjat uppskatta punktbelysning. Jaha. Bara att inse att jag blivit vuxen, en sådan vuxen som anstränger sig för att vara proper på jobbet och efteråt vill varva ner med mysbelysning.
Lackar mot jul gör det också men mina klappar var inköpta i maj och inslagna i oktober och julbordet ska intas på annan ort så någon julstress känner jag knappast. Men det här med nytt jobb och strykjärnshantering med ovan hand på kvällarna gör att jag inte orkar pynta nåt vidare. Och ärligt talat, ska det bli så där gemytligt som man önskar, som man ser i tidningarna, då får man ju börja i maj med pyntet och pysslet också.
- Nu är det Kristi Himmelsfärd barn, dags att koka knäck!
Äsch!
Här hemma har vi skafferiet fullt av apelsiner som kommer att mögla innan vi orkat pryda med nejlikor och sidenband. Adventsljusstaken slog ett barn sönder medan ett annat åt upp alla pepparkakorna. Så framme vid den tredje advent så är allt som tyder på jul i vårt hem en tygtomte som katten förlustar sig med på nätterna och ett par hårt åtgångna adventskalendrar på kylskåpet (en lucka om dagen är en regel som det bryts mot med alla medel och efteråt kommer jag med tejprullen i högsta hugg och lagar och låtsas som om ingen har sett vad som finns bakom 24:an).
Allt detta ledde till en tanke: jag borde ha en adventskalender på bloggen. Väldigt mycket för sent kom jag på denna fina idé men så får jag väl låta den ligga och gro till nästa jul då! Man ska som sagt börja med pysslet och pyntet redan i maj för att det ska bli bra, och det gäller säkert det digitala julfirandet också. Och tänk på att jag härmed har lovat min minipluttiga trogna läsarskara att hålla på i ett år till. Minst. Ingen generationsroman 2012 heller alltså.
Trevlig Lucia hörni!
Läs även andra bloggares åsikter om jul, adventskalender, tomte, julpyssel, julpynt, skrivande, jobb vuxenliv,
Jag har skaffat min första smutsrosa typ halsduk med typ volang på. Och ikväll har jag strukit byxor. Dessutom har jag börjat uppskatta punktbelysning. Jaha. Bara att inse att jag blivit vuxen, en sådan vuxen som anstränger sig för att vara proper på jobbet och efteråt vill varva ner med mysbelysning.
Lackar mot jul gör det också men mina klappar var inköpta i maj och inslagna i oktober och julbordet ska intas på annan ort så någon julstress känner jag knappast. Men det här med nytt jobb och strykjärnshantering med ovan hand på kvällarna gör att jag inte orkar pynta nåt vidare. Och ärligt talat, ska det bli så där gemytligt som man önskar, som man ser i tidningarna, då får man ju börja i maj med pyntet och pysslet också.
- Nu är det Kristi Himmelsfärd barn, dags att koka knäck!
Äsch!
Här hemma har vi skafferiet fullt av apelsiner som kommer att mögla innan vi orkat pryda med nejlikor och sidenband. Adventsljusstaken slog ett barn sönder medan ett annat åt upp alla pepparkakorna. Så framme vid den tredje advent så är allt som tyder på jul i vårt hem en tygtomte som katten förlustar sig med på nätterna och ett par hårt åtgångna adventskalendrar på kylskåpet (en lucka om dagen är en regel som det bryts mot med alla medel och efteråt kommer jag med tejprullen i högsta hugg och lagar och låtsas som om ingen har sett vad som finns bakom 24:an).
Allt detta ledde till en tanke: jag borde ha en adventskalender på bloggen. Väldigt mycket för sent kom jag på denna fina idé men så får jag väl låta den ligga och gro till nästa jul då! Man ska som sagt börja med pysslet och pyntet redan i maj för att det ska bli bra, och det gäller säkert det digitala julfirandet också. Och tänk på att jag härmed har lovat min minipluttiga trogna läsarskara att hålla på i ett år till. Minst. Ingen generationsroman 2012 heller alltså.
Trevlig Lucia hörni!
 |
| Tomtestackarn. |
Läs även andra bloggares åsikter om jul, adventskalender, tomte, julpyssel, julpynt, skrivande, jobb vuxenliv,
2011-12-06
150 ord: Odysseus
Hatar när det händer:
Efter lite research och kaffe och med ett halvfärdigt synopsis i bakhuvudet tror jag mig vara redo. Skriver, raderar, skriver, raderar, flyttar om, ångrar. Så kommer tankarna. Varför gör jag det här? Det är ju inte det minsta lustfyllt. Får svart på vitt i Times New Roman att jag är värdelös. Byter till ett creddigare typsnitt men det var inte där skon klämde trots allt. En hel kväll har gått åt utan att jag skrivit ett enda ord jag är nöjd med, än mindre en hel mening som är värd att bygga vidare på. Fyra timmar som jag lika gärna hade kunnat ägna åt att skumma trista Facebook-inlägg. Som jag borde ha ägnat åt att svara på platsannonser. Byta till en helt annan bransch, skaffa mig ett hederligt jobb och sluta plita ner sån här smörja.
"Vill du spara ändringarna i 'namnlös-1'?"
Nej.
Älskar när det händer:
PS: Jag vill varna känsliga läsare, alltså historienördar och homeroskännare, eftersom det förekommer grova övertramp vad gäller platser, personer och händelseförlopp i den här texten. Det är en frihet jag helt skamlöst tar mig (ni tar säkert ut svängarna på annat håll, så då är vi kvitt).
2011-10-19
150 ord: Ignaz Semmelweiss
Jag är mångordare i både tal och skrift. Antagligen en kombination av att jag älskar ord och samtidigt vill vara säker på att bli förstådd. Övertydlig, kaka på kaka, tautologi. Det är jag.
Mitt mål är alltid att skriva tillräckligt. Inte kort. Tillräckligt. För att det jag vill visa ska synas medan läsaren får fylla i resten. Själv uttråkas jag av detaljer, framför allt miljöskildringar eftersom de aldrig gör naturen rättvisa. Människor beskrivs bäst genom sina tankar och handlingar, hur de ser ut är oftast mindre intressant. Och det spelar ju faktiskt ingen roll om en författare ägnar tre sidor åt att beskriva hur det gamla gula trähuset och den rödhåriga kvinnan med uppnäsan ser ut, passar det mig bättre så är huset byggt av mexitegel på 80-talet och kvinnan är blond. Åt vilket håll hennes näsa pekar har jag inte ägnat en tanke eftersom det antagligen inte är den som för berättelsen framåt. Varför accepterar vi inte bara författarens beskrivningar? Jag tror att det förutom våra olika erfarenheter beror på språket: tonen i berättelsen påverkar vad vi ser när vi läser.
Jag ska fundera vidare på det där, men först ska jag presentera en annan rent ut sagt skitrolig skrivövning: 150 ord. Man väljer eller tilldelas ett givet ord. Eller som i det här fallet, en person. Gärna av sådan karaktär att man får rådfråga lilla Google eftersom man inte har en susning om vad det betyder. Därefter skriver man en berättelse om detta på max 150 ord. Det kan handla direkt eller indirekt (eller väldigt indirekt) om ämnet. Personligen föredrar jag det senare eftersom det annars finns risk att det blir lite wikipedia över det hela.
Jag har nyligen fått en hel lista med ord att skriva om från mannen som kläckte idén. Men först, den första jag skrev:
2011-10-14
Det var dagar då han valde att hugga ved
Jag tillhör den lilla skara som tror att begränsningar (kort tid, max antal tecken, bestämt antal ord, givna ämnen etc) enbart är av godo, som på ett lätt masochistiskt sätt njuter av att skala av och dra åt. Och på något sätt så breddas ens repertoar när man tvingas skriva på ett nytt sätt eller om ett nytt ämne. Man borde utsätta sig för det oftare.
 |
| American Gothic av Grant Wood (1930) |
Jag tillhör den lilla skara som tror att begränsningar (kort tid, max antal tecken, bestämt antal ord, givna ämnen etc) enbart är av godo, som på ett lätt masochistiskt sätt njuter av att skala av och dra åt. Och på något sätt så breddas ens repertoar när man tvingas skriva på ett nytt sätt eller om ett nytt ämne. Man borde utsätta sig för det oftare.
Här handlar begränsningen om att hitta på en berättelse utifrån en bild, i det här fallet Grant Woods American Gothic. Bra övning som jag rekommenderar, det är fascinerande hur mycket man kan läsa in i en riktigt bra målning. Eller i ett foto för den delen. Om jag inte minns fel så skulle det dessutom göras på tid. Jag tror att jag fikade och skvallrade bort merparten av den tid jag fick till mitt förfogande för att sedan på tio minuter hitta på och skriva ner denna äktenskapliga misär:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)