Det är gränslöst och man slaktar heliga kor, äktenskap och stereotyper utan pardon

Visst är det härligt med nya bekantskaper. Speciellt sådana som man inte blir speciellt förtjust i för dem kan man smygutnyttja som inspirationskällor utan att känna skuld. Fina människor blir ju ganska platta i text och nära vänner vill man inte hänga ut i sitt persongalleri, men de där andra som man både kan ha och vara utan de är ju guld värda rent litterärt.

Själv bekantade jag mig nyligen med en person som jag nu använder nästan som ett facit i en berättelse. Jag var lite osäker på om några karaktärer var trovärdiga eftersom det var så länge sedan jag stötte på några liknande i verkligheten. Och plötsligt är allt så enkelt. När jag frågar mig "är det möjligt?", "är det to much?", funkar den repliken och den klädseln?", "är den låten okej?" så kan jag nu bara check, check och check på hela kapitlet för rackarns vilken parodi som har korsat min väg! Underbart.

Ja, jag är elak. Ond, hemsk, inhuman och vem fan tror jag att jag är? Men vet ni vad? I kärlek och krig är minsann inte allt tillåtet, även om vissa envisas med att framhålla det. Det finns både dåligt samvete och krigstribunaler och allt däremellan som sätter gränser. Men se, i litteraturen är det inte på det viset. Det är gränslöst och man slaktar heliga kor, äktenskap och stereotyper utan pardon - varför skulle vi annars läsa? Om litteraturen enbart befolkades av genuint trevliga typer, om ingen lånade en sur granne utan att be om lov, om ingen tillät sig inspireras av a-laget på bänken, om ingen vågade döda oskyldiga?

När jag ställs inför en skrivartribunal, då lovar jag att sluta. Tills dess gör ni bäst i att vara trevliga och tråkiga, annars vet ni mellan vems pärmar ni hamnar.

Peruker är ett måste när jag ska stå till svars.