Sidor

2012-12-07

En medryckande julsaga med plats för samtal och känslor - och året otrevligaste tomte

Jul i stora skogen av Ulf Stark och Eva Eriksson. Sträckläs fram till dagens kapitel, njut i ett svep på julafton eller slå in till nästa år om du får lite papper över. Ny recension på LitteraturMagazinet



2012-12-06

Man fångar inte dagen genom att skriva det på väggen


Alla känner till min inställning till ord. Jag älskar dom. Punkt.

Många, sammansatta, synonymer, gammeldags och nyförvärv från over there. Jo, alla förtjänar tonvis av kärlek och uppmärksamhet, för vad vore vi utan dem?

Men. Det finns alltid ett men. Eller ska jag säga stopp. Det finns faktiskt ett stopp. Även för mig. Och det är någonstans i karusellen där inredningen med ord har gått för långt som jag säger stopp. Jag vill hoppa av, annars kommer jag att kräkas.

Jag vet inte hur det började, kanske var det burkarna i köket med Mjöl och Kryddnejlikor som lade grunden, lyckligt ovetandes om vad de dragit igång. Och även jag förstår att det är bra om det står Tvättmedel och Soda på vissa burkar så att man inte blandar ihop dem med vaniljsocker eller något annat smarrigt.

Men som husletare har jag scrollat mig igenom otaliga stylade hembilder och även bläddrat i glättiga magasin då och då och jag blir inte klok på detta orderi. Stora bastanta träbokstäver är skitsnyggt, de i metall ännu läckrare. Och jag skulle gärna använda dem till att stava mina barns namn för att riktigt basunera ut deras viktighet ovanpå vitrinskåpet. Men varför, varför ska det överallt stå saker som Peace och Love och Fånga dagen? När hände detta och varför?

HOME står det på vardagsrumsväggen. För att personen som bor där inte är riktigt säker på var han eller hon befinner sig de första sekunderna efter uppvaknandet på soffan efter en intensiv natt på stan? Resten av dagen får man samma hjälp med att hitta rätt och göra rätt i sitt eget hem: på duschdraperiet står det water, H2O, shower och annat tvagningsrelaterat och tvålen är så klart märkt SOAP. I soffan ligger kudden med den snirkliga texten Pillow, grytunderlägget varnar för att grytan är HOT! och veden ligger i vedkorgen som det står Wood på. För att man inte ska blanda ihop det med innehållet i tvättkorgen TVÄTT och slänga den lilla svarta i kaminen kanske?



Vi skrattar åt att Ikeas möbler får egennamn som Benno och Ivar men det här är ta mig tusan snäppet värre. Och medan Ikeas tanke verkar vara att det gör dem lite folkliga så är detta med företrädesvis engelska ord på de mest uppenbara prylar något som nog ska signalera att man är lite förmer än folklig. Har en stil, tänker inredning. Men det blir ju bara... ja jag vet inte vad faktiskt. Jag hittar inte ordet, jag bara rynkar ögonbrynen ömsom bekymmersamt, ömsom skeptiskt.

Hemmavid blev vi lite gemensamt bananas över detta en kväll och föreställde oss hur vi i vårt framtida hem skulle kunna driva denna trend in absurdum. Med schablonmåleri skulle vi skriva med gigantiska bokstäver på vardagsrumsgolvet. FLOOR så klart. Så att man inte tror att det är taket man knallar runt på i strumplästen. I toaletten ska det med vattenfast färg stå Poop och på katten ska vi med elektrisk rakapparat skriva CAT. Goldfish skriver vi på akvariet så att katten CAT hittar rätt. På söderväggen ska det käckt stå "The sunny side!", och upp till sovrummet behöver vi en trappa med det exakta antalet trappsteg för att "stairway to heaven" ska få plats.

Nej, nu har det som sagt tagit stopp. Inte ett hem till som verkar bebos av någon som har drabbats av en allvarlig hjärnskada, eller tror att träna engelska är en extremsport.

Och förresten. Man fångar inte dagen genom att skriva det på väggen. Och det brukar ge bättre resultat att verkligen ÄLSKA MER än att bokstavera det på spiselkransen med sina designbokstäver. Se där, nya visdomsord. Som man skulle kunna skriva någonstans...

En av många underbara posters hos kokosbutiken.
För det finns faktiskt ord med substans och mening som är väl värda en talelkrok.


2012-12-02

Det är just de där odödliga orden som bekymrar mig

Olästa klassiker. Detta otyg som står och petar en på axeln hela tiden. Ntt inlägg på LitteraturMagazinet!

Ett sätt att få en klassiker läst är kanske att hänga den på väggen.
På toaletten kanske? Postertext gör fenomenal konst av de stora.

2012-11-23

Litteratur i världsklass kan alltid bli så mycket bättre

Vad händer om man korsar ett underhållningsprogram i tv4 med ett gäng bästsäljande författare och ett gäng kända klassiker? Nytt inlägg på LitteraturMagazinet för dig som vill veta!

2012-11-20

"Öh, läser du snusk eller?"

Snart dags att utse årets julklapp och det firar jag inte med att dras med i spekulerandet. Istället funderar jag lite kring snusk, kollektivtrafik och boktryckarkonsten överlevnad. Allt är som vanligt med andra ord, nytt inlägg på LitteraturMagazinet

2012-11-17

En alldeles egen klang som är så vacker, i all sin opolerade, ogenomtänkta enkelhet.

Förstår ni hur många fantastiska berättelser det finns som inte släpps ut för att människor går omkring och är rädda för att stava dem fel? Nytt inlägg på LitteraturMagazinet om vems ord som är viktiga att värna.

2012-11-11

Jag har en skicklig krigare på min sida


Försöker mig på den fina konsten att recensera. Men det blev mer känsla än objektiv analys. Som vanligt. Läses med fördel på LitteraturMagazinet

2012-11-08

Riktiga spionförfattare bakar inte sockerbullar

Varför ser bokomslag och författarporträtt ut som de gör? Är det årstiderna som lägger sig i och hur får man egentligen bete sig på bild? Nytt inlägg på LitteraturMagazinet

2012-11-05

Grenslar en vildhäst i farten eller flyr från ett våldsamt äktenskap i Degerfors. Medan livet står där och viftar

Två kvällar i rad har jag plockat fram samma gamla text. Den som bott flera år i mitt huvud och är i princip klar, men på papper finns endast en bråkdel.

Än så länge. Den har fått vila länge nu. Livet kom emellan den och mig. Livet studsar fortfarande omkring mellan oss, kanske mer än nånsin, viftar frenetiskt med sina olika beståndsdelar och skriker Luften är fri! Luften är fri! Så jag ska varken lova mig själv eller min historia eller någon annan att detta är något jag kommer att ägna mig åt mer regelbundet från och med nu. Det brukar bli bäst så. Att inte lova. För då skriver jag riktigt bra och känner mig makalöst lycklig under tiden.

Jag går in i den här historien, och andra, som i en Narnia-garderob. Kliver in i världen och känner mig som hemma. Öppnar skåp och känner på lakanen. Går runt med händerna bakom ryggen, hummar och tittar på fotografier medan någon blir klar i badrummet. Sitter där med min kaffekopp och lyssnar på vad folket som jag har skapat har att säga varandra. Hör röster.

Ja det här låter ju fullkomligt normalt, eller hur? Men tänk tanken en gång till och upptäck att det kanske inte är mycket konstigare än att vissa ser sig själva knalla runt i inredningstidningarnas stylade miljöer. Eller blir förälskade i en lagom trovärdig karaktär i någon vampyrfilm och bara väntar på att få rymma tillsammans.

Att leva sig in i böcker medan man läser är (till en viss grad) socialt accepterat. Det är många som gör det. Att leva sig in i sina egna historier är fortfarande tabu (motbevisa mig gärna). Och samtidigt så nödvändigt för att kunna fullfölja dem. För att man därmed säger att de är bra. Att man är någon. Det är en icke-accepterad verklighetsflykt eftersom man gör ett mer eller mindre medvetet ställningstagande när man säger nej till mycket av det livet har att erbjuda så som tv-tittande och gympa i grupp och istället ägnar sin lediga tid åt sina egna fantasimonster. Utan att mena det säger man till folk att de inte är intressanta nog, inte viktiga nog för att vinna den här uppmärksamhetsstriden. Allt jag kan säga är förlåt och att jag hoppas att du snart hittar fram till din egen Narnia-garderob. Grenslar en vildhäst i farten eller flyr från ett våldsamt äktenskap i Degerfors. Eller vad du nu vill skriva om. Medan livet står där och viftar förgäves.

2012-10-21

Mitt opimpade badrum med beige vävtapet är tydligen min bästa källa till inspiration

Jag gör stora framsteg med min sommarnovell förresten. Stoora. I morse när jag borstade tänderna lagom pigg efter ett fåtal timmars sömn så kom en mening till mig, fast jag tänkte på en helt annan sak som inte hade med skrivande att göra.

Sonja, du måste hjälpa din lillebror.

Japp. Sonja ska huvudpersonens dotter tydligen heta. Hon ska visst ha en lillebror också. Som hon ska hjälpa. På stranden känns det som, det är somrigt.

Ja, det är ungefär allt jag har. Så kom inte och säg att det inte händer grejer på den kreativa fronten.

Och morgonbestyren i mitt opimpade badrum med beige vävtapet är tydligen min bästa källa till inspiration och vackra meningar. Får helt enkelt strunta i att flytta till ett snyggare hem och istället börja sminka mig mer så att jag tvingas spendera mer tid där medan familjen utanför flätar benen. Allt för konsten.

2012-10-13

Som trivsamma parhus i ett prydligt kvarter kan man säga.

Hej kära du. Har du hittat hit via litteraturmagazinet.se? I så fall är du extra välkommen och du ska härmed få en snabbgenomgång av tingens beskaffenhet.

Det här är min gamla blogg, eller min första blogg rättare sagt, den jag hade innan jag började skriva på litteraturmagazinet. De båda bloggarna lever nu sida vid sida, med lite olika men ändå besläktat innehåll. Som trivsamma parhus i ett prydligt kvarter kan man säga, med alldeles lagom hög häck emellan.

Jag började blogga för att jag älskar att skriva och ville göra något vettigt av det. Vettigt kan diskuteras, men ge det lite mål och mening i alla fall. Och för att få tyst på en envis syster. Det allra första inlägget När du skriver stannar tiden förklarar ett och annat.

När jag arbetar strävar jag efter att skriva texter som är språkligt korrekta, målgruppsanpassade och informativa. När jag skriver skönlitterärt (vilket tyvärr blir alltför sällan nu för tiden) har jag dramaturgi och persongalleri som håller mig inom vissa ramar. Så bloggandet är ett sätt att få utlopp för allt det där som inte platsar i de andra sammanhangen. Det röriga, långsökta, personliga. Inte sällan svengelska, svordomar och talspråk, på tok för få skiljetecken och på tok för långt och mödosamt för den som inte läser annat än twitter. Det handlar om svårigheter, inspiration, tidsbrist, motgångar, avundsjuka, drömmar, vackra ord, fina typsnitt och halvbra böcker. Om varför man skriver, hur man mår av att skriva (eller av att inte skriva), min och andras bild av den skrivande människan. Och mycket mer.

Andra ser på bloggar som tidsdokument, där inläggen blir utropstecken i stunden. Jag ser det inte så. Mina inlägg är mina kärleksbarn och min stora rädsla är att de bästa inläggen ligger bakom mig. Tanken på att de försvinner ner i ett djupt arkiv och aldrig mer får visa sig i all sin prakt för nya läsare som inte orkar gräva så djupt gör mig förtvivlad. Det är ju bloggens dilemma om man jämför med boken som läses från början till slut för att sedan med varm hand lämnas vidare eller inta en hedersplats i hyllan.

Därför erbjuder jag dig, kom ta min hand så ska jag presentera dig för mina älsklingar. Du kommer att lära känna mig bättre genom dessa texter och kanske även få en spännande tanke eller ett skratt att ta med hem. Något att återkomma till en kulen kväll när det ändå inte finns något bra på tv.

Detta skriver jag om:

Om skrivade så klart:
Hjältar som lever loppan i nya världar bortom bergen
De förälskade kvinnorna kunde leva på luft allena

Om drömjobbet:
Och då talar jag inte om det sexuella

Om att låna och härma och ta det med ro:
Är det okej om jag plockar några från sidan 43 i din senaste för de var så top notch?

Om den skrivande människan:
Tänk vad många det finns. Som är som jag.

Om att inte orka skriva och var man inte finner inspirationen:
Svårare än att hitta sitt livs kärlek
Inspirationen har dragit med hastigt packad resväska
De dåligt genomarbetade romanfigurerna börjar längta efter en ond bråd död

Om läsning:
Ett halvt kilo ondska och lika mycket knäck
Bättre än så här blir inte gestaltningskonsten
Jag vet inte om det kommer att hålla mellan oss men jag ska kämpa för den här relationen

Om så kallade riktiga författare (i det här fallet Björn Ranelid):
När någon älskar språket och tror på sina ord

Om det snygga med böcker:
Då räcker inte salta mord och hattricks

Om en av mina kärlekar (i det här fallet Tomas Tranströmer):
För att jag behöver honom likt kaffe i ottan

Om genre och stil:
Lite lätt medeltida om du förstår vad jag menar

Om ensamvargar och grupparbeten:
Andetagen mellan fraserna, känslan mellan raderna

Om att våga, tillåta och ge sig hän:
Om man skulle hälla en dubbel espresso över den här gamla greken

Om favoritövningen givet ämne på max 150 ord:
150 ord: Odysseus
150 ord: Espresso

Om min dåliga humor:
Sen spetsade jag en kille utanför Seven Eleven

Om musik (i det här fallet det numera smått legendariska brevet till Whitney Houston):
Loud & Proud: Det skaver, det spricker, det känns i tunnaste huden

Om det som är jag och mitt och de mina:
Nu är det Kristi himmelsfärd barn, dags att koka knäck!
Hoppas på stordåd medan bandybollarna viner
Den analoga tvångströjan


Så här är det. Elakt och glatt, ordrikt och ibland alldeles obegripligt. Hoppas du inte blivit avskräckt. Hoppas du blivit lite smått betuttad i mig. Vill följa mig på vägen och höra vad jag har att säga, här eller på LitteraturMagazinet. Skriva några rader ibland och kanske skryta vitt och brett om din nya bekantskap (gilla mig på Facebook för att tala modern svenska). Okej kompis. Nu tar vi den berömda tjuren vid hornen och läser och skriver oss några mästerverk.

2012-10-09

Jag ropar Äntligen! utan att syfta på nobelpriset

Tack alla ni trogna som tittar in här varje dag i hopp om livstecken. Ni förstår, det är så många och stora och spännande och galna saker på gång så jag har inte ens tid för tandtråd (förlåt tandläkar-Marie!). Till och med minsta facebookuppdatering har fått stryka på foten då jag bestämde mig för att ägna den lilla tid jag har över åt att hylla andra bloggares gärning. Stilla mitt bloggsamvete alltså. Och så har jag ett helt gäng fantastiska böcker och tidningar vingligt staplade vid min säng, som sig bör på hösten innan elementen gått igång för fullt.

En sak kan jag ju berätta, även om det inte har det minsta med skrivande att göra. Jag ropar Äntligen! utan att syfta på nobelpriset för vi har, just det, äntligen, köpt ett litet hus. Det är mexitegel och fönsterluckor, furutak och raka rabatter men vi ska fylla det med så mycket hjärta, charm och kaos det bara går. Och hallonbuskar.

En annan sak kan jag inte berätta även om det har allt med skrivande att göra. Det är i alla fall något som tagit mycket tid eftersom det behövde styras upp och planeras noga och jag vet inte hur bra tajming det var egentligen, att flytta upp min hobby ett pinnhål just nu. Samtidigt som jag som sagt köper hus och ska besiktiga varje planka, googlar allt från räntor till uppvärmningsalternativ och fönsterkitt, planerar flytt av allt från familjemedlemmar och möbler till elavtal, köper och säljer bilar, försöker få någon att laga min telefon och vårdar de febriga små. Till råga på allt ska jag kanske, när allt är i rullning, erbjuda mina tjänster gällande ett hemligt projekt. Så hemligt så jag knappt vet nåt själv. Det känns bara så rätt att mejla iväg ett Hej, jag kan hjälpa dig, jag är grym! För att jag kan. Vi får väl se.

Jag vill ju fortfarande veta vem som vinner,
men jag följer hellre andras spekulerande än ägnar mig åt det själv.

2012-09-29

Minnet av forna tårtkalas och besvärliga presentsnören

Hurra för mig! Födelsedag och gräsänka och släkten är miltals bort och dessutom säkert upptagna. Tur att det inte är lika viktigt att fylla år längre, inte som när man var barn och födelsedagen slogs med julaftonen om titeln Årets höjdpunkt. Men visst har den satt sina spår, födelsedagen. Visst är det min alldeles egen septemberdag som gör hela månaden speciell. Visst älskar jag hösten extra mycket tack vare minnet av forna tårtkalas och besvärliga presentsnören.

I år skulle det, trots bristen på firande, bli precis så där gemytligt att det hade platsat i ett mamma-magasin. Fin halsduk och basker över en lydig lugg. Rosiga barn på höstmarknad som botaniserar bland närodlade nyttigheter och blir bjudna på brända mandlar och nypta i kinden av tanten med tombolan.

Nu ösregnade tyvärr idyllen bort och det fick bli inomhushandling och mat i plastförpackning istället. Men väl hemma igen är det dags att öppna mitt paket! Från Adlibris förvisso och därmed varken personligt inslaget eller överraskande eftersom jag beställt det själv. Men roligt innehåll i allafall som definitivt hör hösten till: Ett gäng pocketböcker med väl avvägd bredd.

Maken av Gun-Britt Sundström. Som av någon anledning omnämndes på min anställningsintervju och jag trodde en sekund att jag inte skulle få jobbet bara för att jag inte läst den. Men nästa gång någon frågar om jag läst den kan jag förhoppningsvis svara ja. Sen kanske inte det räcker som skydd mot eventuell avskedning men man kan ju alltid dra till med det, lite smått desperat så där.

Frihet av Jonathan Franzen. Jo men den ska väl bara vara läst liksom. Och så blir man ju nyfiken på stohejet den väckte. Men så här i efterhand, när stormen lagt sig, så riskerar man inte att dras med i den onyanserade hajpen. Man kan strunta i ovidkommande saker som att han är fågelskådare och vilken styrka han kan tänkas ha på glasögonen och som sig bör koncentrera sig på berättelsen istället.

Mörk jord av Belinda Bauer. För att jag brukar vilja läsa allt som Magnus Utvik rekommenderar (men det beror nog mer på Magnus än på böckerna) och för att något som benämns "fantastisk prosa" helt enkelt måste undersökas.

Flickan och skulden av Katarina Wennstam. För att jag läst hennes deckare som hon övergick till att skriva efter den här som handlar om sanningen. För att det är så här det ser ut och för att jag så gärna vill förstå hur den kan vara så jävla usel: samhällets (alltså vår) mer eller mindre medvetna syn på våldtäkt.

Så grattis till mig alltså och en fin höst till oss alla.




2012-09-28

Det är lite som att kunna säga att man har träffat Elvis

Jag var så nära så nära att kasta mig iväg till bokmässan. Inget kändes mer rätt just då, när jag på torsdagen satt på jobbet med migrän och visste att en helg i Göteborg var uteslutet. Men en sväng på fredagen, bara en liten en... Stå och stampa utanför entrén kvart i nio på morgonen, rusa in och slita åt mig pennor och kataloger och djupandas in atmosfären i tio snabba. Jag skulle hinna det, jag skulle fixa det.

Istället har jag spenderat dagen med att torka variga barnögon och gjort tappra försök att låta nonchalant och världsvan när jag pratat med mäklare. Både orkat och gillat att städa hela bygget och uppgraderat garderoberna med större och varmare kläder. Fotograferat svampar i skogen och förätit mig på de bästa av äpplen. Men visst skaver den. Bokmässan. Vid varje intervju på P1 som jag hamnar mitt i. I var och vartannat blogg- och facebookinlägg.

Jag som skulle gödsla med visitkort med kryptiska meddelanden. Jag som skulle säga tjenis till nån som heter Linus. Säga till Tidningen Skrivas redaktion att de uppfylllt min våtaste dröm, jag som både älskar att skriva och älskar tidningar. Jag som skulle be Jonas och Mark att adoptera mig en stund (jag vet inte varför men jag tror att vi skulle kunna dela en vetelängd och jag skulle få skrattårar i ögonen). Jag som skulle vara i samma byggnad som Tomas Tranströmer. Förlåt mig men det är lite som att kunna säga att man har träffat Elvis.

Jag har liksom ingen slutkläm på det här. Får väl bara konstatera att både jag och bokmässan antagligen lever och mår väl även nästa år och då kanske våra vägar kan mötas.

2012-09-25

Att man aldrig ska kasta bort ett skrivet ord får bli dagens sanning

I tidningen Vi:s arkiv hittades nyligen vad som kan vara Stig Dagermans sista text och den är i sina stycken så fin att jag vill dela med mig av den här. Jag blir i perioder besatt av att rensa och röja men att man aldrig ska kasta bort ett skrivet ord får bli dagens sanning. Det, och att alla borde läsa lite Stig då och då.


Människan som älskar
Människan som älskar finner på stranden en snäcka. När hon sätter den till sitt öra hör hon däri varken havet, vinden eller änglarna utan sin egen röst som sjunger: Jag älskar dig. Hon har aldrig förr hört något så vackert.

På en annan strand ligger alla människor sovande. Någon går långsamt stranden fram, lyfter dem en efter en till sitt öra och lyssnar. I somliga människosnäckor hörs hundskall, i andra tigrars avlägsna rytande, eller hammarslag, och i några det tunga dånet från maskiner. Men i en snäcka genljuder skriet från en fisk. Så låter människan som älskar när någon håller henne till sitt öra.
Om planeter kunde älska skulle de bryta sin bana och kaos inträda. Världens bestånd garanteras av att kärleken är omöjlig. Också människan som älskar anar att kärleken är dödens syster. Men det hindrar henne aldrig från att, själv fången i sin bana, bryta sig in i grannens cell, jublande: Jag är fri!

Stig Dagerman, hösten 1954



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2012-09-19

Förundras över hur lena kastanjerna är och uppleva den märkliga känslan av att ha hela havet för sig själv



Tidigt 90-tal - om luggen själv får välja.

Men det får den så klart inte. Därför packar jag ner några ombyten och några barn och gör ett besök i den gamla hemmahamnen. Där frisörerna finns. Där vi kan cykla runt runt runt, äta tårta och skratta hysteriskt åt ingenting. Där vi, som den årliga traditionen bjuder, ska förundras över hur lena kastanjerna är och uppleva den märkliga känslan av att ha hela havet för sig själv. Andas ut lite jobb och andas in lite lugn.

Det brukar inte bli så mycket vettigt gjort när jag tar ledigt från mitt eget liv men det är väl som det ska. Därför har jag lagt ribban för vad jag ska uträtta någonstans vid anklarna. Jag ska försöka åstadkomma några fina höstbilder och inhandla ett gäng långkalsonger. Dessutom hoppas jag kunna lägga vantarna på minst en låda krispiga svenska äpplen från trakten där de blir som allra bäst.


Jag funderade på hur jag skulle illustrera detta inlägg och insåg att den ärligaste bilden jag har är den från mitt senaste besök. På vilken jag dricker dagens tjugonde kopp kaffe i en baden-baden på gräsmattan, iförd okända termosockar och pappas foppatofflor. Och luggen har gått all in på 90-talet igen. Därav äppelbilden.

2012-09-15

Man måste köpa en bok för att få komma riktigt nära

Först tänkte jag skriva ett brandtal mot detta att så många läser men inte ger sig tillkänna. Jag vill ju veta vad ni tycker, vad ni tänker, vad ni äter i sängen. Men sedan tänkte jag på de gånger jag själv kämpat för att få klassa mitt arbetsmaterial som just arbetsmaterial och därmed lite privat, och min e-post som min e-post och därmed lite privat, och mitt sätt att skriva och tala som just mitt sätt att skriva och tala och därmed lite personligt så gjorde jag idag en kovändning. Jag vill inte vara sån. En sån som måste veta.

Den som skriver en bok eller artikel eller något annat som går i tryck vet ju inte heller vilka alla läsare är, varför måste man som bloggare nödvändigtvis veta det? Jag kanske bryter mot något slags budord här eftersom jag inte är så insatt i bloggetiken utan bara gillar skrivandet och formen, men då får det väl vara så. "Du skola icke acceptera anonyma läsare i din statistik. Du skola hedra dina läsares facebooksidor och livsstilsbloggar så att de vilja återgälda dig med rikligt med länkningar. Du skola icke läsa utan att även kommentera på det att du må bli borttagen från någons topplista." Bah!

Det är klart att man med en blogg får möjligheten till direkt respons, något som säkert en del författare är avundsjuka på. För när får de egentligen veta vad folk tycker? När det kommer brev via omvägen om förlaget? När det är författarträffar och signering i julhandeln? Alltså när folk har gjort sig fina och övat på sin kärleksförklaring till den tredje romanen om kommissarie Claesson framför spegeln. När man måste köpa en bok för att få komma riktigt nära, så att man kan säga att den ska dedikeras till Anneli utan e på slutet samtidigt som man sniffar lite diskret på tweedkavajen.

Fan, om någon tycker att det känns mer värt så är inte jag den som är den. Jag kan ordna en bloggförfattarafton. Jag kan göra snittar med små räkor och dillvippor och ni kan få ringla i kö genom tvättstugan och hallen för att få köpa blogginlägg som jag har printat ut och sitter vid köksbordet och signerar sirligt i min långa trippelvirade halsduk. Kan till och med ställa upp på bild med alla som vill hålla mig om axlarna och låtsas att vi är bundis. Välkomna!

Sen är det raka tangovägen till Let's dance där jag ska flämta
 upphetsat och kindpussas med främlingar så det står härliga till

För att visa god ton, det vill säga inte sitta och vara hemlig och klaga på alla andra som är det, så tänker jag snart komma ut med besked. Filar på den där texten som ska säga lagom mycket om vem jag är och utelämna lagom mycket av det där som inte är så smickrande eller säljande, men som ändå bör skina igenom för att göra mig mänsklig. En svår konst.

2012-09-08

Obeveklig när en extra mening vill haka på sina kompisar trots att den inte är snygg nog

Jag kan stolt konstatera att jag nu har stått på benen i en vecka istället för att låta influensan slå mig i backen. Den har förgäves försökt ta mig i besittning men inte lyckats med mer än att jag inte kan svälja annat än ljummet vatten utan att lida alla helvetets kval (så varför jag i det läget valde att ta en skopa sambal på min thaikyckling är ett mysterium, ett plågsamt sådant).

Utsikterna för att stordåd ska uträttas i helgen är därmed ganska dåliga. Speciellt med tanke på det är underbart höstväder också, för det kommer jag inte heller låta något envist virus hålla mig borta ifrån. Men jag har trots allt samlat kraft nog att skriva lite. Vad ska ni få se inom kort. Att det dröjer beror förutom på livet självt även på att jag, av alla människor, drabbades av skrivkramp, av alla företeelser. Bara en liten puckel som bara gav en liten glimt men det räckte för att jag skulle börja ana vad svår kamp kan orsaka. Vilken frustration det är!

För den som inte har drabbats av vare sig influensa eller skrivkramp och därför har ork nog för stordåd och dessutom gärna uträttar dem under press så kommer här ett tips i sista minuten: Riksteaterns årliga manustävling Ny Text. Deadline är 15 september och prissumman mer än hyfsad om du motiveras av sånt. Titta gärna på hur det låter när förra årets bidrag läses av skådespelare, vissa är så otroligt bra (Dammsugarkungen är en helt underbart framförd dialog).

Jag har klämt och känt på denna utmaning en längre tid, haft den med mig i bakfickan och tagit fram den och tittat på den ibland när jag fått en idé. Stoppat tillbaka den igen och låtit den gro. Utmaningar behövs ibland. Fri lek är inte alltid det roligaste eller bästa, ibland längtar man efter stränga regler som deadlines och max antal tecken. För att krama det bästa och orden, vilket man ibland gör genom att vara sträng mot dem. Selektiv, noga, obeveklig när en extra mening vill haka på sina kompisar trots att den inte är snygg nog. Leka lite krogvakt helt enkelt.

Själv är jag inte där i livet just nu. Att skriva dialog är en extremt svår konst och jag har ägnat och ägnar gärna massvis med tid åt det för det är något av det roligaste och nyttigaste som finns. Men jag är inte där nu att de blir så bra att de kan stå för sig själva på en upplyst scen. De behöver berättarröst och sidospår och en startsträcka. Därför låter jag dem vila på pappret.

2012-08-24

Det är bara lite mycket nu. Kropp och själ har lite att stå i.

Tyst som i mörkaste skogen. Knappt ett sus. Den inbitne kikar envist in som vanligt varje morgon i hopp om livstecken. För visst kändes det som om det skulle följa en magnifik fortsättning efter det där firandet av det hundrade inlägget? Istället beter jag mig som ett gammalt sekel; når respektingivande hundra och går sedan i graven.

Lugn bara lugn (förresten en utomordentlig bok som pockar på omläsning snart). Det är bara lite mycket nu. Kropp och själ har lite att stå i. Ni vet att jag ogillar onödig engelska, även om jag ibland hänfaller åt att använda det av humoristiska skäl, men ett ord har de som vi borde göra till vårt och som passar så väl på min situation just nu.

Preoccupied.

Det finns ingen bra variant på svenska, "upptagen" är nämligen alldeles för mesigt i sammanhanget. Jag vill att det, likt det engelska uttrycket, ska få en att tänka på krig. För det är så det känns. Jag är inte bara upptagen för tillfället, jag är ockuperad. Belägrad. Det är flerfrontskrig och de anfaller från luften också, alla tankar, idéer, frågor, viljor, måsten och planer och jag vet inte vilken anfallare jag ska ta mig an först. Jag är ingen Aragorn, jag kan inte hugga ihjäl femti orcher i ett svep och sen är arbetsdagen över. Jag måste producera utav bara helvete på ren svenska och samtidigt fundera, lära nytt, smaka på ord och väga för och emot. Sova någon timme. Helst leva lite också. Andas den där småbitiga höstluften som jag älskar, innan den blivit för kall.

Det är alltså därför det är så tyst just nu. Inte för att luften gått ur mig utan för att jag jobbar på som sjutton på annat håll och tids nog ska ni förstå. Och då blir det nog en napoleon till.




Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2012-08-17

Överkörd grävling nummer hundra

Inlägg nummer hundra! Hör ni det? Hundra. Jag tror aldrig att jag har gjort något till hundra förut. Och haft koll på det menar jag. Mens nummer hundra, misslyckat bullbak nummer hundra, överkörd grävling nummer hundra. Hmm... nej, jag tror faktiskt inte det.

Ställer därför den klassiska sportfrågan till mig själv: hur känns det?

Det känns bra. Jättebra. Jag trodde inte att jag skulle kunna komma på så många olika saker att skriva om eller att jag skulle fortsätta att tycka så mycket om det; att utveckla idéer, hitta vinklar, våga publicera, vilja synas. Tänk att man kan sitta och ha så apkul alldeles ensam på sin kammare. Jag är ju störd någonstans (bättre att säga det själv innan någon annan gör det).

Har jag firat då? Jo men visst. Klappat mig lite på axeln, köpt en bakelse och hängett mig åt en djuplodande utvärdering, det har jag faktiskt. Och den låter ungefär så här:

Värt det? Oja.
Säg hej till Napoleon som var min kavaljer när det
skulle firas. Nu är Napoleon ett minne blott.
Roligt? Så förbaskat.
Fortsättning? Givetvis.

Färdig!

Eller jaha, ska man kanske vara lite mer nyanserad? Okej:

Saknas? Tid.
Önskas? Fler läsare och kommentarer.
Lovar? Inget.

Färdig!

Och om framtiden kan jag bara säga att jag fortsätter skriva. I min takt, på mitt sätt. Hoppas du gillar det. Jag varken hinner eller orkar skriva så mycket annat men det löser sig, tids nog. För jag tror att det här skrivandet har gjort mig bättre på att skriva över lag och då kan det ju inte vara fel. Det måste ju bara betyda att den där generationsromanen som jag lovat ett gäng gamla vänner att jag ska skriva, den kommer att slå ner som en fulländad litterär atombomb när den väl är klar. Lagom till pensionen.

2012-08-14

Gungerd. Om du läser detta.

Nu är tid att gå stilla genom natt och gräs, tid att älska det man har...

Detta korta citat, saxat ur en tidning, fick mig att börja känna vittring. Fick mig att vilja gå ut på jakt. Slå mig fram med machete. Så svag är jag för meningar som innehåller formuleringen "nu är tid...". Jag anade att här dolde sig en skatt, något jag kommer att älska i sin helhet.

Måste. Ha. Hela. Boken.

Meningen ovan är ryckt ur en dikt av Gungerd Wikholm. Jag vet inte vilken dikt och jag vet inte vilken bok. Eller snarare; jag vet att den inte finns i den enda bok av Gungerd Wikholm som jag fått tag på; Anhalter, svarta och röda, tack vare förträffliga Bokbörsen. Men det gör faktiskt inget för det är helt fantastisk poesi jag har fått tag på, även utan ovannämnda "nu är tid". Redan läst samlingen tre gånger och fortsätter enträget min jakt på fina exemplar av övriga alster.

Gungerd. Om du läser detta. Många författare berättar om den låda de har på vinden med ett antal exemplar av sina böcker. Sådana de fått direkt från tryckpressen för allmän utdelning till vänner och bekanta och stolta mormor i Åsele. Böcker som tyvärr blivit liggandes i decennier för att man inte hade så många vänner eller tyckte det var pinsamt att pracka på dem sin egen bok (man ska ju inte tro att man är nån liksom).

Gungerd, om detta också gäller dig, om det har legat exemplar av till exempel Aria på din vind sedan 1980-talet, kan du inte sälja ett ex till mig? Och sen tar du lådan och åker runt i Sverige och delar ut resten till till synes behövande. Synd och skam i sin rätta bemärkelse att inte fler får upptäcka din poesi. För att den är så klok och målande och naken, utan att göra anspråk på att vara det. För att finlandssvenska författare inte slarvar med språket utan ofta lyckas välja helt rätt ord och ordmängd. För att du likt ingen annan kan lägga sådan kraft i ordet kön att man trillar baklänges. För att jag, som helst inte lämnar hemmet och högst ogärna landet, nästan kan tänka mig att åka till Portugal nu. Så bra är det.




Läs även andra bloggares åsikter om , ,

2012-08-09

Jag är med Krister nu så vad du än vill mig så får det vänta till september

Trött på OS och brölande kulstötare? Har barnen kolik och mannen snarkproblem?

Ge dina öron lite kärlek.
Ge dem lite Krister.
Lite Hjalmar.
Lite romans anno 1912.


Krister, Krister, Krister...
 Nu sänder nämligen P1 önskereprisen Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, uppläst av Krister Henriksson. Alla avsnitt finns redan på Sveriges Radio så det är bara att krångla på sig hörlurarna, lägga sig raklång på golvet och vägra allt annat. "Jag är med Krister nu så vad du än vill mig så får det vänta till september, okej?".

Och nästa år ska visst Pernilla August filma historien igen. Anar jag ett Söderberg-år i Strindbergs kölvatten?

Ständigt dessa små hemliga paket. Älska P1!



2012-08-08

Boken under löken



Ja, så var ledigheten till ända och med den här bilden kanske jag kan lura någon att jag har ägnat mycket tid åt både läsning och trädgårdsarbete. Lite nässlor har jag åtminstone rensat och några störiga flygfän har fått sätta livet till när jag velat läsa ifred, men mest har jag fotograferat åt jobbet (1200 bilder ska redigeras i veckan) och ätit kopiösa mängder bär och glass.

Boken under löken (åh gud vilken härlig ordkombo!) heter Under skinnet av Michel Faber och stacks till mig under ett barnkalas. I korthet: en konstig kvinna kör bil i Skottland i jakt på storvuxna manliga liftare som hon bedövar. Varför? Jag vet inte än. Jag läser långsamt i hopp om att förstå innan det uttalas, ungefär som när man försöker lista ut vem som är mördaren i en gammal deckargåta innan den karismatiske brittiske privatdetektiven kommer på det på sista sidan. För att det känns så bra att känna sig lite klyftig. Därför kan jag heller inte skapa en länk till någon recension eller internetbokhandel eftersom jag då riskerar att få syn på en ledtråd. Den intresserade får söka själv efter bästa förmåga. Under skinner. Michel Faber.

Vad jag tycker om boken återstår att se, men om de poetiska beskrivningarna av den skottska väderleken håller sig inom rimliga gränser så blir nog inte betyget så pjåkigt. För boken under löken.

2012-08-01

Hemlighetsfulla barn som åberopar behovet av konstnärlig frihet

Idag har min mor, som sedan hon blev med laptop är en ivrig bloggläsare med många åsikter, informerat mig om en blogg som hon tycker är fantastiskt bra. Hon har läst den i flera månader och det är alltid något utöver det vanliga, det som "hon Brödtext" skriver. Då trillade poletten ner hos mig, att hon faktiskt inte vet att det är jag som skriver. Sekunden efter trillade poletten ner på andra sidan trädgårdsbordet, att det är jag som skriver. Så nu vet hon.

Hemlighetsfulla barn som åberopar behovet av konstnärlig frihet. Önskan att få vara anonym för att våga uttrycka sig som man vill och behöver, utan att det slår tillbaka på någon oskyldig. Kanske inte alltid så kul men tanken bakom är god. Jag bävar inför tanken att någon bekant hugger tag i mamma på torget för att prata om dotterns förfärliga språkbruk, föraktfulla ton och obehagliga fantasi. Nej, de får vara lyckligt ovetande här i småstan tills någon av de stora drakarna ringer och vill göra en helsida om mig. Tills dess säger vi "schhh!" och låter det, på lagom överklassmanér, "stanna inom Familjen".

Nu sitter kära mamma och läser alla inlägg igen, fast i ett nytt ljus. Tur att det enda hon vill se av OS är Usain Bolt och han är ju inte den som drar benen efter sig på jobbet, så det finns mycket tid till omläsning i sommar. Att hon trodde att bloggaren var en kvinna på 45+ som rest mycket och "varit med om en del i livet" får jag dock analysera ett varv till, jag som är en hemmasittande halvmesig trettinånting som fortfarande minns helgen i London 2003 med viss fasa... Är jag verkligen så falsk och överdramatisk i mitt språk? Låter jag så gammal och erfaren, jag som oroat mig för att jag lät som en svenglishspråkig tjugonånting som pratar om saker jag inte begriper och inte har förstått min plats, tingens ordning och att vissa drömmar är förgäves?

Allt jag vet är att mitt språklekande är ett sätt att få utlopp för allt möjligt och att jag har ett språk som bland annat syns här, ett annat i texter som inte visas här och ett tredje, fjärde och femte för andra sammanhang i livet. Bara som upplysning för den som tror sig känna mig. Och för att mamma med lugn röst ska kunna svara tanterna på stan att nej, hon berättar inte såna historier som godnattsagor och hon tycker inte så illa om Petter Stordalen egentligen, det är bara hennes bloggspråk. Fast jag svär lika mycket i alla sammanhang, det kan vi inte slingra oss ur mamma.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2012-07-31

Att kunna skanna av femtiotvå dammiga jättehyllor och tretton trådbackar snabbare än alla andra

Jag har lyckats hyfsat väl med att bli av med mitt beroende av tidningar. Tills nu. Sommaren är tidningstid och jag faller dit direkt. Besöker systrar med två år gamla inredningstidningar på toaletten. Som anordnar loppisar där man kan köpa Allers julspecial från 2009 mitt i sommaren (japp, den är min nu). Lånar sängplats hos tonåriga släktingar som strör modemagasin kring sig och när ett halvfärdigt korsord på cafébordet bredvid tigger om min uppmärksamhet så förbarmar jag mig så klart. Allt hugger jag och ingen stoppar mig. Ingen intervention här inte, tack så mycket.

När allt är utläst och jag själv är lite proppmätt på smakfulla sutterängvillor och relationspaneler och chartermåsten så går jag för att inhandla något matigare i form av ViLäser. Ack, som jag hade glömt vilken förträfflig tidning och njutbar läsning det är! Listan över vill-läsa-böcker blir bara längre och längre medan jag förgäves försöker kämpa mig upp ur tidningsträsket så jag får tid och ork för hårda pärmar igen. Snart får jag nog lägga några klick på Adlibris, men inte förrän jag har finkammat antikvariaten och loppisarna som kommer att korsa mina vägar i sommar. Det är liksom lite sport att kunna skanna av femtiotvå dammiga jättehyllor och tretton trådbackar snabbare än alla andra och i ljudlig triumf drämma sin digra skörd i disken framför försäljaren. Dessutom utan att bli ruinerad på kuppen. Känner att jag börjar få lite OS-feeling nu...

Apropå ViLäser så innehöll nummer 3 ett riktigt fint reportage om en ny bok om Strindberg; Strindbergs världar av Björn Meidal (text) och Bengt Wanselius (bildarbete). Jag vet! Man är lite trött på gamle August och hans frissa vid det här laget, det är ju hans år och allt ska spelas och läsas och tolkas på längden och på tvären. Men den här boken handlar i första hand om miljöer som var viktiga i Strindbergs liv och det är ruggigt talande gamla foton de har hittat för att visa dessa platser, deras betydelse och vilka känslor de kan rymma. Och då har jag bara sett ett fåtal av alla de som ryms i denna den mest bildrika biografin om karln som gjorts.

Dessutom är det så roligt att se i vilken stor utsträckning Strindberg själv och mycket medvetet bidrog till att skapa bilden av och myten om sig själv. Före Instagram! OMG! Vilken varumärkeskille, hade platsat på vilken minimalistisk pr-byrå i innerstan som helst och frissan och alla oneliners sitter ju redan som en smäck.

Ska jag på ett enda sätt engagera mig i nåt som har med Strindberg att göra i år så skulle det vara att läsa den här boken. Upp på den långa önskelistan bara.

Klippa bort sina ex från gamla bilder. Sorry teens, även där var han först.
Kanske sista bilden på Strindberg. Ödesmättat och rysningsframkallande.
Ett semestertips om du är i Stockholm och har tröttnat på mjukglass och
gatumusikanter är att besöka Strindbergmuseet (i hans sista bostad där bilden är
tagen) och kosta på dig en guidning. De är jätteduktiga på berätta och de ääälskar
August ut i tåspetsarna. Väl värt!






























Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

2012-07-26

Ge ord åt det lilla och det stora samtidigt

Vilken liten pärla till poesibok för barn jag råkade trilla över när jag var på presentjakt och kastade ett öga på reavarorna häromveckan. Du är det finaste av holländska Hans och Monique Hagen, översatt av bästaste Barbro Lindgren.

Den påminde mig så mycket om en dikt jag skrev i tidernas begynnelse (läs grundskolan) att jag blev lite kär. Som kär i känslan av att ha lyckats. Med vanliga ord, korta meningar, enkla medel ge ord åt det lilla och det stora samtidigt. Det självklara och det oklara. Och inte göra en så stor grej av det.
Men för att beskriva den här lilla boken, dess innehåll och stämning saknar jag rätt ord just nu. Bättre då att ge några utdrag som exempel.

Sedan kan vi tillsammans skandera Mer poesi åt barnen!






Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2012-07-25

Denna viktiga ingrediens för att man ska få både sommardiarré och en lycklig barndom

Idag har jag cyklat för första gången på åratal känns det som. Hade glömt hur underbart det är, trots värmen och den bristande konditionen. Allt blir så mycket vackrare när jag blåser förbi det i lagom takt. På en lånad dammig damhoj trampade jag mig fram till handelsträdgården och köpte världens nyttigaste och färggladaste lunch. Augustipäron, denna viktiga ingrediens för att man ska få både sommardiarré och en lycklig barndom, de går ju inte att få tag på längre så det kom nästan en tår när jag såg dem. Och ordet sen, augustipäron. Som vinteräpplen. De blir liksom ätbara bara för att de heter så snyggt.

På hemvägen cyklade jag längs med ett enormt dillfält och kunde knappt andas för att sommardoften framför andra var så stark. Och i kombination med min överhettade rödbrända kropp så var känslan av att vara en nykokt kräfta inte speciellt långt borta. Det där att förvandlas till en skalbagge, jag har full förståelse för dina tossiga infall nu Franz. Kanske är jag äntligen en prisvinnande supernovell på spåret här...




Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

2012-07-15

För att jag behöver honom likt kaffe i ottan

Jag vill gärna hävda att det blir mycket finläsning på ledigheten. Inte ligger jag och sandar ner billiga dussindeckare på stranden så att folk ser det! Nej, faktiskt inte. Men det beror snarare på bristen på strandväder än att jag skulle vara en litterär übermench. Men inte blir det så mycket av den fina läsningen heller, nej herregud, det senaste jag plöjde var en Amelia med frisyrspecial och "så botar du din Manhattanlängtan". Se där, nu är jag outad.

Men jo, mellan alla sminktips och ordflätor och Mulle Meck-maraton så snikar jag åt mig en och annan herdestund med Tomas. För att jag behöver honom likt kaffe i ottan, som sol på min kind, som gräs under bar fot, som en tröstefilt efter kalla bad och hårda ord.

Jag säger inte mer om något. Varsågoda, här får ni finaste sommarläsningen. Fjorton rader att blanda upp alla fiktiva trippelmord med i sommar. Eller köp en bok och ta hem priset som största prettot på Tylösand (obs! spenderar du sommaren på kulturella Gotland så får du ta i lite mer, där finns det ju folk som drejar och namedroppar spanska skinkor till och med på stranden).

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ur diktsamlingen ”För levande och döda” av Tomas Tranströmer (1989)



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

2012-07-08

Det känns inte lika klockrent att skrika Investering! som det känns att skrika Kanonkula! i vissa lägen

Det är sällan jag lyckas pricka in Sommar i P1 men igår föll det sig så att stekpannor behövde diskas och runt mig rådde tystnad samtidigt som signaturmelodin rullade igång. Det räcker faktiskt att jag hör den för att börja längta efter havskyld gåshud, tappad grillkorv med barr och ryggsäck med mosig nektarin på botten. Men igår hörde jag alltså lite av programmet också och det råkade vara Petter Stordalens tur.

Nu orkade jag dock inte höra hela programmet. Främst för att jag inte tycker att storföretagande är så jävla exiting (inte att lyssna på i alla fall, om de har lika kul på styrelsemötena som på Skara Sommarland vet jag inget om men det känns inte lika klockrent att skrika Investering! som det känns att skrika Kanonkula! i vissa lägen).

Dessutom var musiken till stora delar så himla trist, inget nytt värt att kolla upp presenterades mig. Men det är klart, han har väl inte haft tid att byta skiva i cd-spelaren medan han gjort karriär så det är fortfarande Absolut Music 11 som snurrar sedan tonåren.

Och slutligen blir jag så vansinnigt ointresserad av så kallade spännande människor, vare sig det är de själva eller omgivningen som utnämnt dem till det.

Men i alla fall, bland alla floskler (ja, ja, spela ut jantekortet nu, don't care), så sa han, eller egentligen hans far, en ganska rolig grej:

Sälj de jordgubbar du har för det är de enda jordgubbar du kan sälja.

Ja, det är väl så det är, om jag nu ska försöka knyta ihop Stordalens storsvulstiga sommarsnack med min lilla värld av ordvrängande, känslosnurr och vardagslunk. Att allt jag har är mina egna jordgubbar. Mitt språk, mina ord, mina erfarenheter. Som jag kan förklä och förvränga och spinna vidare på, visst. Men jag kan inte skriva någon annans hisnande äventyr eller tragiska barndom.

Framför allt kan jag inte ägna min tid åt att tänka på andras framgångar, vare sig de bygger på trollkarlspojkar eller hotellrum. Då blir det inte så många ord skrivna och de blir definitivt inte mina.




Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

2012-07-06

Det är gränslöst och man slaktar heliga kor, äktenskap och stereotyper utan pardon

Visst är det härligt med nya bekantskaper. Speciellt sådana som man inte blir speciellt förtjust i för dem kan man smygutnyttja som inspirationskällor utan att känna skuld. Fina människor blir ju ganska platta i text och nära vänner vill man inte hänga ut i sitt persongalleri, men de där andra som man både kan ha och vara utan de är ju guld värda rent litterärt.

Själv bekantade jag mig nyligen med en person som jag nu använder nästan som ett facit i en berättelse. Jag var lite osäker på om några karaktärer var trovärdiga eftersom det var så länge sedan jag stötte på några liknande i verkligheten. Och plötsligt är allt så enkelt. När jag frågar mig "är det möjligt?", "är det to much?", funkar den repliken och den klädseln?", "är den låten okej?" så kan jag nu bara check, check och check på hela kapitlet för rackarns vilken parodi som har korsat min väg! Underbart.

Ja, jag är elak. Ond, hemsk, inhuman och vem fan tror jag att jag är? Men vet ni vad? I kärlek och krig är minsann inte allt tillåtet, även om vissa envisas med att framhålla det. Det finns både dåligt samvete och krigstribunaler och allt däremellan som sätter gränser. Men se, i litteraturen är det inte på det viset. Det är gränslöst och man slaktar heliga kor, äktenskap och stereotyper utan pardon - varför skulle vi annars läsa? Om litteraturen enbart befolkades av genuint trevliga typer, om ingen lånade en sur granne utan att be om lov, om ingen tillät sig inspireras av a-laget på bänken, om ingen vågade döda oskyldiga?

När jag ställs inför en skrivartribunal, då lovar jag att sluta. Tills dess gör ni bäst i att vara trevliga och tråkiga, annars vet ni mellan vems pärmar ni hamnar.


Peruker är ett måste när jag ska stå till svars.

2012-07-02

Som reservdelar samlas de i mitt historieförråd

Har tänkt vidare på mitt kamerainlägg och insett att jag glömde en kamera. Bloggkameran. Den som man nästan alltid har med sig om man bloggar eftersom man ständigt är på jakt efter nya saker att skriva inlägg om. Som gör att man stannar upp och försöker formulera livet medan livet sker.

Nu skriver jag ju inte om vad som helst här, jag försöker - tro det eller ej - att hålla mig inom vissa ramar. Hade jag skrivit om det så populära "mina tankar och funderingar" eller "min vardag" så hade jag antagligen sett världen ännu mer genom en imaginär lins. Nu måste det jag skriver åtminstone med någon liten tunn tråd kunna knytas till skrivande, läsande, skrivkramp, skrivklåda. Allt det där andra som jag ser genom linsen stoppar jag undan för senare användning. Ögonblicksbilder, tonlägen, inbillade intriger. Som reservdelar samlas de i mitt historieförråd.

Ett exempel från idag är mannen vid bordet bredvid som plötsligt och på underbar norrländska utbrister "Jomen komage! Det åt jag en gång i Normandie och det var inte alls tokigt. Lite småseg så där men visst gav den efter". Varpå han tar ett stort bett på sitt salladshuvud. Ett helt salladshuvud. Inte strimlat. Sedan fortsätter han småpratandet med "jo, jag föredrar ju att döda min mat själv ja".

Det är sånt där som jag bara vill kasta mig iväg och sprida över världen. Men så hejdar jag mig. Plockar försiktigt upp annekdoten, stoppar undan den som när jag stoppar en upphittad tjuga innanför jackan. Ser mig omkring för att försäkra mig om att ingen har sett att jag la beslag på den och promenerar till synes oberörd vidare utan att kunna sluta le belåtet. Trots att jag på ett sätt har stulit något.

2012-06-30

Man ser molnen som speglas i vattenpölen men inte damen som får en stroke på övergångsstället

Så där ja. Tack vare en fin och nära männska så har jag nu drabbats av novellkamera. Jag kommer därmed att vara mer frånvarande än vanligt i mina vardagsbestyr och knappt kontaktbar i andra lägen. Det håller i och för sig andra frågor och tankar som drabbat mig på avstånd en tid vilket kanske är nyttigt (variation förnöjer eller hur var det?) men det är ju klart att man blir något av en trafikfara också.

Du vet inte vad novellkamera är? Kanske borde jag skona min omgivning från att drabbas, men okej då. Novellkamera är fullt jämförbart med det som händer när man går samma gamla vanliga väg i samma gamla vanliga stad eller skog som man alltid gör. Men den här gången har man en kamera med sig och när man väl har börjat tänka bild så ser man sköna motiv precis överallt. Man ser maskrosen i asfalten men inte långtradaren på vägen. Man ser molnen som speglas i vattenpölen men inte damen som får en stroke på övergångsstället. Man ser på omgivningen som genom en kameralins och man kan inte sluta, även när man har hängt av sig kameran och knallat in på Ica för att köpa ägg så ser man allt i bilder.

Samma sak kan drabba en om man hittar en krona på trottoaren. Resten av dagen går man med huvudet sänkt och ser en slant i varenda kapsyl, en femhundring i varje kladdig servett.

Och nu har jag alltså blivit tipsad om en novelltävling med en smått gigantisk prispeng. Som jag vill vinna så klart. Därför ser jag uppslag till intriger och persongalleri precis överallt. Tyvärr var både temat och huvudpersonens kön förutbestämt så de mest genialiska idéerna får jag sålla bort direkt. Precis som jag får dämpa mitt ofta så svordomstyngda språk, dra ner lite på den föraktfulla tonen, skippa lite av komplexiteten, börja använda fler skiljetecken. De vill nog ha en ganska cheesy story med kärleksfloskler och någon liten mordhistoria i pereferin. Så någon historia om Heinz Kellermann lär jag knappast skicka in. Men vem har sagt att inte jag kan skriva på kommando (det gör jag ju hela dagarna), eller skriva sånt jag egentligen inte gillar (även det händer).

Enligt vissa ska man döda sina darlings, enligt mig så är det minst lika viktigt att känna sina fiender. Alltså ska jag plöja kärleksnoveller ur den sämre skolan i sommar för att komma in the mood.


Och när man googlar på kärleksnovell så trillar man över
såna här skattkistor. Rätt upp på önskelistan bara.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2012-06-26

Loud & Proud: med oskulden i säkert förvar bakom charkdisken

Jag har inga gamla känslomässiga band till den här låten. Det är helt enkelt så att det finns barn i huset och därför har den här videon blivit mäkta populär. Mupparna kan ha den effekten har jag hört.

Nu ska jag inte skriva det minsta om mupparna, jag ska till och med be er att försöka ignorera dem, även om det är svårt då de är överallt och lite till. Försök istället titta lite närmare på han som sjunger, Rivers Cuomo. Jävlar i min lilla låda vilka smilgropar. Eller vad det nu är med hans kinder som får ögonen att glittra, mitt hjärta att smälta och fantasin att skena.

Visst ser han ut som ica-handlarens son någonstans på landsbygden, som står med oskulden i säkert förvar bakom charkdisken och försynt frågar snorkiga fru Olsson om det får lov att vara lite nylagad pressylta till helgen? Alltid oklanderligt klädd, alltid blygt leende och serviceminded medan bygdens damer klagar på mjuka tomater och dyra konserver. Ibland fastnar blicken någonstans långt bort på den dammiga grusvägen i hopp om att någon av flickorna i veckotidningarna ska komma farandes på en flakmoppe och ta honom därifrån. Visst vill man att det ska hända? Visst vill man att det ska vara en banal 50-talig kärlekshistoria där pojke får flicka? Men tills dess fortsätter den välartade sonen att putsa skärmaskinen och ställa sockerpaket i raka led.

Det finns inga andra bilder på karln där detta leende syns, man måste titta på den jävla muppvideon om och om ingen. Men det kan det ju vara värt. Om ni någon gång läser en kärleksberättelse av mig där det förekommer en son till en ica-handlare  - då vet ni varifrån inspirationen kommer.

Titta nu, och kom sen inte och säg att ni inte log blygt tillbaka.

 Ja just det: låten är också bra.





ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2012-06-20

150 ord: Espresso

När vi ändå är inne på starkt kaffe i fjuttiga koppar så passar jag på att slänga in en gammal text i ämnet. För det var ju sanslöst länge sedan jag publicerade något annat än tankar om skrivande, ibland måste man ju faktiskt bevisa att man skriver också, om än alltför sällan. Hittepå-saker alltså.

Detta var från början tänkt att bli en 150-ordare (också längesen sist) och hade den av äldre bekant givna titeln Espressons historia. Men ni vet hur det är. Personerna i berättelsen får, som klyschan säger, eget liv. Plötsligt står man där med ett livs levande självupptaget as till boyfriend och vill veta hur det ska gå för honom (illa helst, fast han lutar åt styckmördarhållet). Då kan man ju inte bara sluta vid 150 ord.
Okej, nu är den här historien inte klar och jag lovar inte att den kommer att bli det heller. Se det som en liten glimt av ett personporträtt, eller som en påminnelse inför helgen om att alla flådiga pojkar på krogen inte nödvändigtvis är nåt att ha.

2012-06-15

Om man skulle hälla en dubbel espresso över den här gamla greken

Jag tror att jag har kommit underfund med varför så många vill sitta på sin kammare och skriva alldeles ensamma, styra över livsöden och ord. Ja, förutom att man känner att man har en historia att berätta, vill utmana sig själv, gillar att leka med ord, hoppas bli snuskigt rik och åtråvärd eller helt enkelt behöver motivera varför man bär basker.

Jo. Man vill få bestämma. Inte jobba för någon annan för en gångs skull. Och framför allt inte jobba på någon annans sätt. Strunta i grammatiken, strunta i vördnadsfulla hälsningsfraser, vägra säkerhetskopiera och vägra skicka ditt och datt till hit och dit. Strunta i "så har vi alltid gjort", "så här ska du göra" och "så här gör jag, men du kan ju, om du verkligen vill, kanske göra lite annorlunda, kanske".

Fasen vad skönt, bara säga nähä, om man skulle hälla en dubbel espresso över den här gamla greken, slänga in honom i ett rymdskepp och se vad som händer. Och sen inte ens nudda vid tanken att det inte fanns espressobryggare samtidigt som det fanns gamla greker. Eller rymdskepp för den delen, som låter blipp-blipp-blipp-blipp-blipp större delar av romanen. Alltså utskrivna ljudeffekter istället för tråkiga meningar som "farkosten pep med jämna mellanrum med en klar ton som påminde honom om hans barndoms leksaksbil, vilket fick honom att brista ut i gråt över sin avlidne far". Klockrent störningsmoment i läsningen och ett av de största no-nos man kan tänka sig. Kör hårt säger jag, om du inte får göra ljudeffekter på jobbet.

Denna möjlighet att få bestämma kan också förklara alla bestialiska mord och avancerade sexlekar som frekventerar alltifrån tonårsnoveller till fantasyepos. Man blir helt enkelt lite bananas när man väl får ta ut svängarna utan att riskera månadslönen. Som i de gamla slitna visdomsorden att man inte vill ligga på sin dödsbädd och ångra alla världsomseglingar och bergsbestigningar man bangade, eller alla flottister man inte kysste. Den skrivande människan vill för allt i världen inte ligga på sin dödsbädd och ångra alla ord som aldrig skrevs, alla idéer som man var för pryd för att gestalta.

Och glöm inte.
Stööön! Åhhh! Aaaj! Duns, duns, duns. Svisch!
Blipp-blipp-blipp.
Ljud.
Bara så bra ibland.


För fler flottister och annat fint, besök och köp på seriesam


2012-06-11

Jag vet inte om det kommer att hålla mellan oss men jag ska kämpa för den här relationen

Idag har jag börjat på en ny bok. Det var inte riktigt genomtänkt. Jag borde ha funderat på övergången mellan den förra och den nya. Jag borde inte ha gjort ett så djärvt hopp från poetiskt och sinnligt till relistiskt och avskalat. Det tar alltid emot lite att byta bok och nu känns det extra mycket. Ofta skyller man ju på boken men det är kanske vanan efter att ha levt ett tag med den förra som sätter käppar i hjulen för den nya relationen. Speciellt om man verkligen älskade den förra, var uppslukad av den och grät när den var utläst. Då hjälper det inte att den nya är så mycket bättre. Egentligen.

Jaha, du kysser så. Ja, du vet min förra han gjorde så här. Och du vill ligga till höger i sängen? Hmmm, jo jag kan väl vänja mig vid det antar jag.

Sextioåtta sidor in och vi är ännu inte ett par offentligt, jag vet inte om det kommer att hålla mellan oss men jag ska kämpa för den här relationen, jag lovar.



http://nicholsoncartoons.com.au/

2012-06-07

Det måste vara kommateringen, den är utsökt.

Såja, liten bok utläst efter en herrans tid eftersom jag sög på alla karamelliga meningar lite extra. Och nu ska ni få er en dos av det bästa i brödtextväg. Ni vet så där bra meningar att man kan lyfta dem ur sitt sammanhang för att de är så perfekta in i minsta skrymsle, ja nästan måla dem på väggen eller tatuera dem på låret. Ligger bra i munnen gör de också, kan med fördel läsas högt. Det måste vara kommateringen, den är utsökt.

Ur Anders Paulruds Som vi älskade varandra:


All sorg kan bäras om du berättar en historia om den, säger Karen Blixen.
Det är inte sant. Inte all sorg...
Det finns ju så många historier, och ibland är det så att de vackra och uppsluppna berättelserna kan skänka tröst och skratt, så att man orkar med sorgen.
Men leendet och sorgen transporterar alltid sorg. Så som socker och grädde framhäver smak.



Och så kom vintern. Som den alltid, förr eller senare, gör.
Vi gled åt olika håll.
Vi umgicks sällan.
Som det är under den svenska mörkertiden, folk sluter sig, flyttar inomhus med sina själar.



Harry som var yngst i syskonskaran var väl inte planlagd direkt, han var ett det-bara-blev-så-barn. Lördag kväll, sent. Tillkommen i kärlek ändå. (...) En sak som du bör veta, pojk, och som du alltid ska tänka på. Det kortvariga nöje man hade när du blev till, det har man, så sant som det är sagt, Ta Mig Djävulen fått betala.

Fadern kom underifrån och han förstod sitt inre tryck. Och han hade precis som alla andra människor sina drömmar om frihet. Han ägde jaktkanot, och havet det var gratis. Längst nere hos sig själv, bland bottenströmmarna av fattigdom och ovilja, kunde han ändå förstå sonens önskan att bli konstnär.

Så, sakta, med ett årtag, gled vi ut på vattnet. I plåtslagarens jaktkanot. Det var en mjuk natt. Slutet av maj, det fina och bråkiga året nittonhundrasextioåtta.

I sönderfallet, det första lilla sönderfallet som har att göra med att balansen mellan avstånd och närhet upphör att fungera.

En gemensam metod för att hitta utrymme för andning. Och ensamhet. En liten frihet, kanske. Någonting som skulle läka den mentala förslitningsskada som uppstått ur alla upprepningar. 

Vi hade ingen vana, ingen rutin på att vara isär. Jag minns den ensamheten som chockerande i sin tomhet. Jag tog mina promenader på den vilda sidan; sprit och andra kvinnor, men det berörde mig inte. Det låg utanför mitt egentliga jag. Och alla de förtroenden, hemligheter, jag gav till människor jag inte kände. Som inte hade med mitt liv att göra.  



Läs även andra bloggares åsikter om , ,