2012-09-25

Att man aldrig ska kasta bort ett skrivet ord får bli dagens sanning

I tidningen Vi:s arkiv hittades nyligen vad som kan vara Stig Dagermans sista text och den är i sina stycken så fin att jag vill dela med mig av den här. Jag blir i perioder besatt av att rensa och röja men att man aldrig ska kasta bort ett skrivet ord får bli dagens sanning. Det, och att alla borde läsa lite Stig då och då.


Människan som älskar
Människan som älskar finner på stranden en snäcka. När hon sätter den till sitt öra hör hon däri varken havet, vinden eller änglarna utan sin egen röst som sjunger: Jag älskar dig. Hon har aldrig förr hört något så vackert.

På en annan strand ligger alla människor sovande. Någon går långsamt stranden fram, lyfter dem en efter en till sitt öra och lyssnar. I somliga människosnäckor hörs hundskall, i andra tigrars avlägsna rytande, eller hammarslag, och i några det tunga dånet från maskiner. Men i en snäcka genljuder skriet från en fisk. Så låter människan som älskar när någon håller henne till sitt öra.
Om planeter kunde älska skulle de bryta sin bana och kaos inträda. Världens bestånd garanteras av att kärleken är omöjlig. Också människan som älskar anar att kärleken är dödens syster. Men det hindrar henne aldrig från att, själv fången i sin bana, bryta sig in i grannens cell, jublande: Jag är fri!

Stig Dagerman, hösten 1954



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Inga kommentarer: