2012-10-13

Som trivsamma parhus i ett prydligt kvarter kan man säga.

Hej kära du. Har du hittat hit via litteraturmagazinet.se? I så fall är du extra välkommen och du ska härmed få en snabbgenomgång av tingens beskaffenhet.

Det här är min gamla blogg, eller min första blogg rättare sagt, den jag hade innan jag började skriva på litteraturmagazinet. De båda bloggarna lever nu sida vid sida, med lite olika men ändå besläktat innehåll. Som trivsamma parhus i ett prydligt kvarter kan man säga, med alldeles lagom hög häck emellan.

Jag började blogga för att jag älskar att skriva och ville göra något vettigt av det. Vettigt kan diskuteras, men ge det lite mål och mening i alla fall. Och för att få tyst på en envis syster. Det allra första inlägget När du skriver stannar tiden förklarar ett och annat.

När jag arbetar strävar jag efter att skriva texter som är språkligt korrekta, målgruppsanpassade och informativa. När jag skriver skönlitterärt (vilket tyvärr blir alltför sällan nu för tiden) har jag dramaturgi och persongalleri som håller mig inom vissa ramar. Så bloggandet är ett sätt att få utlopp för allt det där som inte platsar i de andra sammanhangen. Det röriga, långsökta, personliga. Inte sällan svengelska, svordomar och talspråk, på tok för få skiljetecken och på tok för långt och mödosamt för den som inte läser annat än twitter. Det handlar om svårigheter, inspiration, tidsbrist, motgångar, avundsjuka, drömmar, vackra ord, fina typsnitt och halvbra böcker. Om varför man skriver, hur man mår av att skriva (eller av att inte skriva), min och andras bild av den skrivande människan. Och mycket mer.

Andra ser på bloggar som tidsdokument, där inläggen blir utropstecken i stunden. Jag ser det inte så. Mina inlägg är mina kärleksbarn och min stora rädsla är att de bästa inläggen ligger bakom mig. Tanken på att de försvinner ner i ett djupt arkiv och aldrig mer får visa sig i all sin prakt för nya läsare som inte orkar gräva så djupt gör mig förtvivlad. Det är ju bloggens dilemma om man jämför med boken som läses från början till slut för att sedan med varm hand lämnas vidare eller inta en hedersplats i hyllan.

Därför erbjuder jag dig, kom ta min hand så ska jag presentera dig för mina älsklingar. Du kommer att lära känna mig bättre genom dessa texter och kanske även få en spännande tanke eller ett skratt att ta med hem. Något att återkomma till en kulen kväll när det ändå inte finns något bra på tv.

Detta skriver jag om:

Om skrivade så klart:
Hjältar som lever loppan i nya världar bortom bergen
De förälskade kvinnorna kunde leva på luft allena

Om drömjobbet:
Och då talar jag inte om det sexuella

Om att låna och härma och ta det med ro:
Är det okej om jag plockar några från sidan 43 i din senaste för de var så top notch?

Om den skrivande människan:
Tänk vad många det finns. Som är som jag.

Om att inte orka skriva och var man inte finner inspirationen:
Svårare än att hitta sitt livs kärlek
Inspirationen har dragit med hastigt packad resväska
De dåligt genomarbetade romanfigurerna börjar längta efter en ond bråd död

Om läsning:
Ett halvt kilo ondska och lika mycket knäck
Bättre än så här blir inte gestaltningskonsten
Jag vet inte om det kommer att hålla mellan oss men jag ska kämpa för den här relationen

Om så kallade riktiga författare (i det här fallet Björn Ranelid):
När någon älskar språket och tror på sina ord

Om det snygga med böcker:
Då räcker inte salta mord och hattricks

Om en av mina kärlekar (i det här fallet Tomas Tranströmer):
För att jag behöver honom likt kaffe i ottan

Om genre och stil:
Lite lätt medeltida om du förstår vad jag menar

Om ensamvargar och grupparbeten:
Andetagen mellan fraserna, känslan mellan raderna

Om att våga, tillåta och ge sig hän:
Om man skulle hälla en dubbel espresso över den här gamla greken

Om favoritövningen givet ämne på max 150 ord:
150 ord: Odysseus
150 ord: Espresso

Om min dåliga humor:
Sen spetsade jag en kille utanför Seven Eleven

Om musik (i det här fallet det numera smått legendariska brevet till Whitney Houston):
Loud & Proud: Det skaver, det spricker, det känns i tunnaste huden

Om det som är jag och mitt och de mina:
Nu är det Kristi himmelsfärd barn, dags att koka knäck!
Hoppas på stordåd medan bandybollarna viner
Den analoga tvångströjan


Så här är det. Elakt och glatt, ordrikt och ibland alldeles obegripligt. Hoppas du inte blivit avskräckt. Hoppas du blivit lite smått betuttad i mig. Vill följa mig på vägen och höra vad jag har att säga, här eller på LitteraturMagazinet. Skriva några rader ibland och kanske skryta vitt och brett om din nya bekantskap (gilla mig på Facebook för att tala modern svenska). Okej kompis. Nu tar vi den berömda tjuren vid hornen och läser och skriver oss några mästerverk.

1 kommentar:

Marthina, Holmbytorp sa...

Nu ska jag läsa om, igen och igen! Och sno lite citat, som vanligt :)
Kram!