Sidor

2011-11-30

Loud and Proud: Lite simpel glädje och hoppfullhet

Jag har en vän som är mig så olik och så kär. Han har ingen väska till sin dyra laptop för han hittar ingen som är snygg nog. Om han tvingas ta med sig saker i en plastpåse så väljer han med omsorg en som förstärker hans personlighet. Ingen konsumkasse alltså. Vidare har han lagt en stor förmögenhet på sin musikanläggning på vilken han spelar för mig okända japanska ljudkonstnärer, och varje månad lägger han en lite mindre förmögenhet på lyxig kattsand. Det är trendigt, det är neurotiskt, jag blir tokig. Men så älskar vi språket och skratten som uppstår när vi möts (numera oftast skriftligt), och det är kanske därför vi klickar.

Första gången vi träffades kom vi att prata om musik. Jag berättade att jag inte alls var intresserad och det började rycka i hans ögonbryn. Jag sa att det mest blir samma gamla favoriter om och om igen, om jag mot förmodan vill ha något annat än tystnad i öronen. Låtar som jag har minnen till, som betyder något för mig, eller som bara gör mig lite glad. Han försökte acceptera denna avslappnade attityd men det var svårt.

Jag gav ett exempel på en sådan låt genom att berätta om ett slitsamt restaurangjobb jag haft. Efter lunchrusningen fick vi välförtjänt vila i en halvtimme, men det var alltid svårt att ta nya tag när man hade börjat slappna av. Så för att orka med diskberget, matresterna och kladdet på borden så behövde vi sparkas igång med lite simpel glädje och hoppfullhet.  Därför inledde vi eftermiddagsstädningen med samma låt varje dag, exakt klockan två, nämligen Waitin On A Sunny Day med Bruce Springsteen.

Efter denna bekännelse, att jag kan lyssna på sådan musik utan att stänga av eller ens skämmas, blev jag pikad ett par gånger. Jag undrade hur det hela skulle sluta. Ja, fyra år senare förstår vi fortfarande inte varandra men oj vad jag gillar dig och saknar dig. Och var glad jag blev när det dök upp ett "Men hej!" på skärmen igår.

Den här förfärliga städlåten är till dig, Martin.




Och när vi ändå är inne på ämnet så finns det ett gäng fina bilder på nätet på Bruce Springsteen, från den tiden allt och alla blev bra på bild:

Fler fantastiska foton här oavsett vad man tycker om karln.
  
ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.


Läs även andra bloggares åsikter om ,

De förälskade kvinnorna kunde leva på luft allena

Jo, sedan förra inlägget funderar jag fortfarande på det där med noveller. Min bild av vad en novell är har minst sagt utvecklats under åren. Från början trodde jag att en novell måste handla om kärlek och innehålla taffliga beskrivningar av fysisk attraktion. Detta eftersom min enda erfarenhet av novelliknande texter kom från Frida och Året Runt. Det var sexuella eskapader med snygga spanjorer på öde stränder eller svartsjukedrama på galoppbanan som slutade med arvstvist. De förälskade kvinnorna kunde leva på luft allena och när de vidrördes av Den Rätte fick de elektriska stötar.

Jag bestämde mig för att noveller var blaha och ingenting för mig. Döm därför om min förvåning när jag läste Morden på Rue Morgue av Edgar Allan Poe. Vad är det här? En apa som går runt och har ihjäl folk? Men den klibbiga kärleken då? Paraplydrinkarna? Är detta en novell? Ja, tydligen. Och så öppnades en ny värld för mig.

Men som skribent, kommer novellen eller romanen först? Vad är hönan och vad är ägget? Mig veterligen är noveller och novellsamlingar svåra att sälja så därför krävs det oftast att man redan är etablerad, det vill säga man har redan åstadkommit ett gäng romaner, för att förlaget ska våga satsa på ens noveller. Om man inte är en exceptionellt duktig novellskrivare eller redan känd av någon annan anledning. På så sätt kan man säga att romanen kommer före novellen. Men för de flesta börjar ju skrivarbanan med texter av novellkaraktär. Ser man så på saken så kommer ju novellen först.

Jag tänker plötsligt på måleri. Att man först, som barn, ritar streck och kladdar med färg för att så småningom lära sig måla fint och avbilda verkligheten korrekt. Men var det inte Picasso som efter att han blivit fulländad i det realistiska måleriet började med sina streck och kuber och surrealistiska ansikten? För att det inte var någon utmaning att avbilda rätt och slätt. Är det så med novellen också? Att först skriver vi fjantiga kärleksnoveller i högstadiet, därefter blir vi fulländade berättare i romanform - och ju längre desto bättre så klart. För att i nästa skede välja att återgå till novellen. Till det lilla, korta, knivskarpa.

Ha något att säga. Säg det i novellform. Säg inget mer.


Picasso ca 1899



 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

2011-11-25

Hur fick han råd med formfranskan?

Sista Babel för säsongen och sista någonsin med Daniel Sjölin som beslutat sig för att skriva lite istället. Tänk den som kunde göra så, bara bestämma sig för att strunta i tjänstepensionen ett tag och skriva lite.

När jag hör talas om författare som inte givit ut något på flera år så undrar jag vad de gör istället? Vad överlever de på? De som inte blir programledare alltså. Jag tror det var Karl Ove Knausgård som berättade att han varit tvungen att ta en paus mellan två böcker på jag vet inte hur många år, men låt säga fem. Vad gjorde karln då? Hur fick han råd med formfranskan? Och hemförsäkringen? Är det hans fru som försörjer honom när han pausar eller vad? Nej, det pratas mycket om det magra konstnärslivet men jag går inte på det längre. De har minsann i alla tider haft råd med både cigaretter, absint och rödvin, och nu även med årslånga pauser. De där författarna vet något som inte jag vet, det är ett som är säkert.

Nu var det ju inte det jag skulle skriva om. Jag skulle ju skriva lite tankar om noveller med anledning av att de pratade om det i just Babel. Men så blir det ibland och nu ska jag sova eftersom morgondagen kommer att kräva sitt. Mer noveller nästa gång.


Tänkte ladda upp en bild på en formfranska men det var svårt att hitta någon så här färgglad.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

2011-11-24

Ett halvt kilo ondska och lika mycket knäck

Så där ja. Nu har den kommit. Roberto Bolaños 2666 i finfin pocketvariant. 1053 sidor. Ett halvt kilo ondska och lika mycket knäck, det är vad jag planerar att inmundiga i mellandagarna.

Eller, vem försöker jag lura? Så långsamt som jag läser (speciellt krävande böcker, vilket denna anses vara), och med tanke på det lutande torn av skönlitteratur och arbetslitteratur som redan klättrar mot skyn på mitt sängbord så behöver jag till minst 2015 innan den är utläst. Recension om tre fyra år alltså. Vill du veta om 2666 är bra redan nu så får du googla vidare, det finns säkert någon skumläsare som klämde den före frukost samma vecka som den kom ut för flera år sedan.

Lena E Heyman utsågs i senaste ViLäser
 till årets översättare för sitt jobb med Bolaños böcker. Bådar gott, översättningarna är viktigare än man tror, och jag tar mig alltid an just sydamerikanska författare med viss skräck. Mångordigheten, samhället och dess historia, skrocken och andarna, det främmande sociala spelet... Det är så mycket jag inte är insatt i och som tar musten ur mig medan jag läser. Sen dröjer det närmare ett halvt decennium tills nästa försök. Och nu är det alltså dags igen.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

2011-11-23

Och då talar jag inte om det sexuella

Det finns drömmar och så finns det drömmar. De som bara kostar dig några lustfyllda timmar vid tangentbordet och de som kostar surt förvärvade pengar att förverkliga. Många pengar dessutom.

Nu är det så att jag har hittat ett drömhus och de kostar som bekant oftast mer pengar än man orkar räkna till. I ena stunden ligger jag platt på golvet och fantiserar om hur jag liksom svävar genom salongen i en modernt lantlig klänning med lagom mycket volang. Jag talar mjukt till pelargonerna i burspråket medan de får en skvätt ur zinkkannan. Jag som inte ens äger en klänning och har fler döda krukväxter på mitt samvete än han vid pärleporten kommer att tolerera. I nästa sekund blir jag rastlös och tar jag bilen för att åka och cirkulera lite i trakten, låtsas köra fel och så. På hemvägen köper jag desperat en trisslott för nån gång ska det väl plötsligt hända mig.

Jag har också skrivit en lång lista över allt som jag kan tänka mig att sälja på Blocket (en svart fet katt eller en röd blockflöjt, någon?). Jag har börjat släktforska lite i jakten på okända släktingar utan arvingar. Jag har till och med övervägt att sälja en njure eller två. Ingen av idéerna känns helt hundra måste jag medge.

Återstår då bara att erbjuda mina tjänster. Och då talar jag inte om det sexuella (sorry herr snuskgubbe som googlade på det och hamnade här). Så om du är en välbärgad men trevlig prick som känner för att anlita en mindre välbärgad men trevlig pricka för att skriva något, vad som helst, så finns min mejladress längst ner. Spökskriva dina memoarer, dina drömmars deckare, din kändiskokbok, ett bröllopstal till någon du egentligen avskyr, ett fantastiskt filmmanus, en artikel om flugfiske eller drömtydning  - jag är på!

Alla andra tips på hur jag ska kunna bli rich and famous på ett par veckor mottages också med entusiasm. Fast var gärna lite nyskapande, jag återanvänder redan plastpåsar och äter billiga rotfrukter i alla dess former. Och nu vill jag göra det i mitt eget hus.

När jag blir rik på riktigt ska jag bygga ett muminhus. Bild: Tove Jansson. Såklart.


Läs även andra bloggares åsikter om ,

2011-11-22

De dåligt genomarbetade romanfigurerna börjar längta efter en ond bråd död

Det går upp och ner i livet. Med orken, lusten, behovet, tvånget, den rena viljan. Att läsa och skriva.

Ibland finner jag mig själv helt läslös. Kommer på att jag inte har läst något vettigt på flera veckor. På sin höjd någon kvarglömd Metro med kebabsås på sportsidorna. Trevande börjar jag bläddra i ett glättigt magasin som vill att jag ska köpa dyra saker till mitt hem. Det fyller mig dock bara med en slags tomhet, som om jag förätit mig på smågodis och behöver riktig mat. Så när jag hittar ViLäser eller Skriva i posten känns det som om jag har vunnit ett pris, en lyxig resa som kommer att vara tills minsta notis är slukad. Kanske inte fint nog att älska tidningar men läslusten har i alla fall vaknat ur sin koma. Jag grabbar tag i någon lättläst deckare med banal intrig som till och med jag kan beta av på några dagar. Och sen är man på banan igen och kör i hundrafemti. Idag har jag besökt den heliga treenigheten (bokhandeln, nätbokhandeln och högskolebiblioteket) och imorgon hämtar jag reservationerna på det vanliga biblioteket. Fackböcker, barnböcker, reafynd och mastodontromaner. Var ska jag börja och hur ska jag orka?


Älskar den fina bilden på vilaser.se

På samma sätt är det med skrivandet. Jag kan skriva på femton olika saker samtidigt, allt från uppsatser till barnramsor, till långt in på småtimmarna utan att bli trött. Men jag kan också bli sjuk av trötthet av att behöva skriva en inköpslista. Upp och ner som sagt. Nu har jag ju dessutom blivit övertalad att blogga och vad gör det med mitt skrivande egentligen? Ja, språket, lusten och tanken hålls ju levande men alla stora eller tråkiga skrivuppgifter tar stryk eftersom det är så roligt att skriva här. Jag ska bara kolla antalet sidvisningar, kanske skriva några rader om nåt, ljuger jag för mig själv medan de dåligt genomarbetade romanfigurerna börjar längta efter en ond bråd död. Ja, vad som helst, bara du skriver nångång, människa!

Så det ska jag faktiskt göra nu. Inte så mycket för att karaktärerna skriker utan för att den sista refuseringen kom med posten igår. Förlagsvärlden vs. mig 4-0. Fast det var jag så inställd på så jag blev inte nedslagen i mer än en minut och därefter tog mitt jävlaranamma över.


Så nu ska jag skriva. Jävlaranamma.

PS: Angående antalet sidvisningar så skulle det vara kul att få veta vad det är för filurer som läser det här. För det är inte jag som kikar in tio gånger om dagen. På sin höjd åtta. Så främlingar och fränder: Skriv gärna några rader med lite tyck och tänk.




Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2011-11-18

Inspirationen har dragit med hastigt packad resväska.

Inspiration. Vad är det egentligen? Går inte riktigt att ta på.

Man kan inte fånga den och visa upp den på zoo med en skylt som berättar dess latinska namn, varifrån den härstammar, vilken som är dess huvudsakliga föda och "Mata inte inspirationen". Ej heller kan man dissekera den i ett labb så alla får se, inifrån och ut, dess olika beståndsdelar och hur de samverkar för att hålla den vid liv och god vigör. Tyvärr.

Färgsprakande höstblomma med söt insekt.
Föga inspirerande.

När jag är på vackra platser brukar jag tänka att detta är ett ställe som många skulle kalla inspirerande. Livsandarna vaknar, man vill omfamna världen och - skapa något! Vad som helst, en sång, något virkat, en oljemålning av gigantiska dimensioner. Så man tar en bild av det där vackra för man vill så gärna bevara känslan, vill kunna plocka fram den en annan gång när inspirationen tryter.

Och så gör man det. Tar fram fotot och stirrar hoppfullt på det. Blundar och försöker tvinga fram känslan man hade uppe i Eifeltornet eller på den öde stranden. Men inget händer. Bilden är platt och känslorna svala. Inspirationen har dragit med hastigt packad resväska.

Det är ytterst sällan de där vackra platserna, bilderna och känslorna leder någon vart när det handlar om att skapa. Möjligtvis ger de upphov till en metaformättad naturskildring eller en blodfattig kärleksdikt men hur många sådana går det inte på dussinet? Grönt är skönt. Hjärta smärta.

Jag har bestämt mig för att se de där fina dagarna på de där fina platserna som vilostunder. Stunder då jag kan njuta av att bara vara, andas djupt och strunta i vardagliga måsten och stora drömmar. Pausa och spara på krafterna tills de verkligen behövs. Det vill säga när inspirationen kommer tillbaka.

Billigt kaffe i lingonburk med fult plastmått.
Inspirerande så det förslår.

Ja, var gömmer den sig någonstans? Överallt där det inte är fint och skönt eller tillrättalagt skulle jag säga. Ett perfekt inrett och minutiöst dammsuget hem är himla skönt att slappa i, speciellt om det står lyxpraliner på bordet. Men inspirationen hittar man på andra ställen. I de gamla fuktskadade fotoalbumen, de som inte är scrapbookade. Bland skräpet i diket snarare än på den vackra sandstranden. Troligen bakom den illaluktande mannen i systembolagskön men inte hos innefrisören. 

Eller som det står på Wikipedia: "Inspiration (av latin inspiro, inblåsa, väcka liv i), ett stimuli som sätter igång mental verksamhet."

Alltså: Vila i det vackra, skapa i det fula, ta vara på dem båda. ´

Trevlig helg!


Läs även andra bloggares åsikter om ,

2011-11-16

Hemingway gillade kalops

Fy sjutton, vilka goda grytbitar de har på Citygross!

Nu önskar jag att jag kunde skriva att Hemingway gillade kalops eller nåt sånt, bara för att knyta an till bloggens tema, som sig bör. Men det kan jag inte. Och det är ju livet i all sin fina komplexitet. Det lilla och det stora. Onsdagsmiddag och nobelpristagare. Drömmar och verklighet. Allt får plats, allt behövs.

Jag skulle bara säga det, skrika det. Att de har goda grytbitar på Citygross. Nästa inlägg ska bli superlitterärt och totalt dedikerat till den ädla skrivkonsten. Lovar. Kanske.

Håll med om att Ernest ser ut som en kille som inte tackar nej till en bra kalops.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Den dyraste saxen i världshistorien

Nyligen gick jag på grund av någon konstig ingivelse med i en bokklubb. Om jag inte minns fel så är det samma bokklubb som jag lämnade för något år sedan eftersom de inte hade nåt för mig, tyckte jag. Jag tror att anledningen till jag blev medlem den gången var att jag fick en väska. Inte ens gratis, men lite billigare. Fair enough, jag älskar min väska.

Den här gången fick jag en gratis bok. Och en sax på köpet! En sax. Hallå? Varför? Och eftersom jag har åtagit mig att köpa minst tre böcker så kommer det att bli den dyraste saxen i världshistorien. Dessutom var gratisboken inbunden så frågan är om jag orkar läsa den (att jag föredrar slit-och-släng-pockets är vida känt).

Nåväl. Medlemstidningen kan ju alltid fungera som inspirationskälla. Och Alfahannen tror jag är bra eftersom jag har tyckt om föregångarna. Om inte så får jag väl klippa sönder alltihop med min nya sax.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

2011-11-14

Svårare än att hitta sitt livs kärlek

Drömmen om att ge ut en bok har funnits där sedan barnsben, mer eller mindre påtaglig, ibland rent av påträngande. Fast som barn var man bättre på att ta saken i egna händer. Man häftade ihop sidor, skrev storyn (för hand och med skrivstil skulle det vara, fint som snus), illustrerade och distribuerade. Ett enda unikt litet exemplar till ett random offer.

Fast det var ju inte alltid man kom så långt, ibland blev det bara en framsida, eventuellt en baksidestext, sen tröttnade man. På den punkten har det inte hänt så mycket de senaste dryga 30 åren. Jag är lika dålig på att slutföra bokprojekten nu som då, ja sämre till och med. Det fastnar liksom vid en fantastisk idé, jag ser för mitt inre både framsidan och den ringlande kön utanför bokhandeln. Men att skriva skiten, uj vilket slit.

Bild från sverigesradio.se

Jag älskar att skriva, men att ro ett stort projekt i hamn när det flyger runt en biljon idéer som små bakterier i hjärnan, som krockar och förökar sig... det är svårare än att hitta sitt livs kärlek. Så mycket enklare då att drömma sig bort och förbi slitgörat. För visst vet du vad din stora världsomvälvande genombrottsroman ska handla om, vad den ska heta och hur den fjärde tjeckiska upplagan ska se ut. Jag vet redan vilket typsnitt min titel ska ha. Och hade jag inte suttit och googlat på just typsnitt och sen bloggat om det så hade jag kanske fått ihop några rader. Nu är det i princip bara en titel och en dröm. Och kanske lite baksidestext.


Läs även andra bloggares åsikter om ,

2011-11-13

Loud and proud: I de bortglömda låtarnas ocean

I dessa tider, när alla vill att jag ska Freaka out on the dancefloor och Shake that booty och tycka att untz untz untz eller tja-la-la kan klassas som bra texter så blir jag lite motsträvig. Okej mycket motsträvig. Och då är det ändå lågsäsong för melodifestivalens klassiska nödrim.

I dessa tider finns det därför inget skönare motdrag än att sätta på en hyfsat gammal låt (1972) om att rida på en häst i öknen. Lågmält, fin text, acceptabla rim. Bra helt enkelt. Dessutom inspelad av ett gäng långhåriga snubbar som inte är hetast på dansgolvet om man så säger. Låten räddas med jämna mellanrum från att drunkna i de bortglömda låtarnas ocean genom att alla från Neil Young till Peter Jöback gör covers på den. På Spotify hittade jag även en rätt lyckad finsk version, samt en underbar reggaeversion med Horace Andy.

D-A-D's version ligger mig varmast om hjärtat (lite mer rock, lite mer dansk brytning, kan det bli bättre?), så lyssna gärna på den också. Men i rättvisans namn så börjar vi från början med orginalet: A Horse With No Name, med America.


 
ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2011-11-08

Du får mina meningar, Mr. Nicholls

Jag är en pocketpingla. Inbundna böcker är för tunga, jag tröttnar och somnar. Så jag väntar nästan alltid med att köpa en bok tills den finns i pocket. Och eftersom jag besitter en del småländska gener så väntar jag gärna tills jag hittar den i en fyndlåda på Willys eller på loppis. Om jag inte struntar i att köpa den helt och går till biblioteket istället (fast jag blir så stressad om det är kö på boken, jag är som sagt en extremt långsam läsare).

I alla fall.

Resultatet blir hur som helst att jag läser måsteböckerna långt efter alla andra. När de är ute och ingen pratar om dem längre. När de hunnit bli film och släppts på fin samlings-dvd. Då slår jag upp första sidan. Just nu är jag till exempel på sidan 112 i En dag av David Nicholls och lär väl inte hinna med nån mer bok i år. Feelgood är inte riktigt min grej men jag vill läsa hur han förvaltade vad andra öppet avundsjuka författare har kallat en briljant idé. Dessutom kan jag redan nu konstatera att han har skrivit flera av de där meningarna som liksom var mina, och dessutom gjort det så bra att jag inte kan bli arg. Här, du får mina meningar, Mr. Nicholls. Är lite rädd för att boken kommer att bli jobbig i längden, men jag harvar vidare och återkommer kanske med en recension. Runt nyår eller så.

Apropå jobbig i längden: jag la ner Hundraåringen som klev ut ur ett fönster och försvann efter mindre än halva boken. Sen var det någon knatte här hemma som rev sönder den, vilket jag tog som ett tecken på att jag fattat rätt beslut. Men någon får gärna berätta hur den slutar. Så att jag kan låtsasdelta i det litterära samtalet.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

2011-11-05

Nej men!

Nej men! Vilka fina ord man kan hitta om man letar. Tackar och bockar och ursäktar att jag inte gjort det tidigare.

Holmbytorp - Lantliv & Inredning: Om allt utom inredning: Jag har alltid imponerats av vackra formuleringar. Orden med stort O. Är själv lite av en grammatiknörd och ägnar en del av mina arbetsdagar...

2011-11-04

Tänk vad många det finns. Som är som jag.

Idag var jag på en anställningsintervju av det trevligare slaget. Det vill säga det gick ganska bra och det var en i det närmaste gemytlig stämning. Fattades bara en kaffetermos, några kanelbullar och en syrenberså, men man kan ju inte få allt.

På frågan om fritidssysselsättningar - frågan som ska plocka fram den charmiga privatpersonen i mig - vill jag gärna kunna svara något originellt som bergsbestigning. Eller något behjärtansvärt, typ underhållare på ålderdomshem. Och jag som inte ens kan svara att "jag gillar att resa". Eftersom jag inte gör det. Istället säger jag lite urskuldande att jag läser och skriver och försöker få lite frisk luft ibland. Oj vad jag är spännande.

- Jaha, när du säger att du skriver, vad skriver du då?
Nu kommer det, det är nu jag ska erkänna att jag är en sån där patetisk författar-wannabe, som kommit mycket längre i mina drömmar än i mitt manus. Som vägrar växa upp och börja gilla att resa och grilla med grannarna.
- Jag skriver skönlitterärt.

Där. Jag sa det.

Men vet ni vad.

Reaktionen blev ett enda stort Åh! Vad roligt! Tänk att kunna få ihop en hel roman, att bli utgiven. Är inte det din dröm också? Joo!

Och sen pratade vi i en kvart om författardrömmar och tidsbrist och favoritböcker och mediakaruseller. Tänk vad många det finns. Som är som jag. Nästa gång mina fritidsintressen kommer på tal så vet jag vad jag ska svara. Vad jag stolt ska svara.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2011-11-01

Skriv en roman på en månad


Kanske lite sent att tipsa om, men idag inleds i alla fall the National Novel Writing Month. Enkelt upplägg: anmäl dig och skriv en roman på en månad, 50 000 ord för att vara exakt. Och umgås med andra som valt att göra samma sak samtidigt. Inget för mig, är varken spontan, disciplinerad eller social i mitt skrivande. Men en intressant idé i alla fall.

Och om det har varit lite andefattigt och dåligt med uppdateringar på den här sidan på sistone så vill jag bara meddela att jag den senaste tiden ägnat mig åt att skriva viktiga brev till viktiga personer i mitt liv, haft ett återfall (jag var nykter tidningsslukare sedan någon månad tillbaka men nu är jag fast i tidningen Skriva) och pluggat på inför ett superintressant jobb. Dessutom blir jag helt knockad varje gång det är dags att ställa om klockan. Det är nåt med åldern och jag har ännu inte hämtat mig från helgens tillbakavridning.

Så det där med hobbies i stil med bloggande och skönlitterärt läsande och författardrömmar det ligger jag lågt med nån vecka till. Vem vet, därefter blir det kanske en hejdundrande ordkavalkad. Men nån roman på en månad lär det i alla fall inte bli.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,