Sidor

2012-03-29

Loud & Proud: Det skaver, det spricker, det känns i tunnaste huden



Dear Whitney.

Jag tycker att det är på tiden att jag skriver till dig och berättar lite om hur det fungerar här i landet som heter Sverige (you know Globen maybe?). Ifall du inte har koll på det därifrån din himmel.

När du gick bort så blev många väldigt ledsna. Vi trodde och hoppades att du mådde bättre nu, utan den där killen Bobby och allt det där knarket. Några som däremot blev lite upprymda var de svenska kvällstidningarna (you know Expressen maybe, de har nog skrivit ett och annat om dig förr?). De trodde nämligen att de skulle sälja en massa lösnummer med smaskiga detaljer om dig, precis som när Michael Jackson dog (you know him maybe, han hade what we call tubsockar?). Men vet du vad, det ebbade ut ganska snabbt. Det blev liksom bara att vi pratade om att du sjunger fint och skrev R.I.P. på Facebook och sånt. Varför? Why? undrar du kanske lite bittert, Whitney.

För det första, när någon i Sverige har dött pratar vi väldigt länge om dem och firar dem titt som tätt. Ingmar Bergman pratar vi om då och då. Astrid Lindgren likaså. Och nu ska vi vända ut och in på en kille som heter August Strindberg i ett helt år, trots att det var hela hundra år sedan han dog. So you see, man måste ha vassa armbågar när man är avliden superstar i Sverige.

En annan sak du måste förstå om Sverige, Whitney, är att vi gillar när man sjunger bra, men vi är framför allt svaga för folk som sjunger good enough men vågar sjunga ändå och med grym feeling (you know Håkan Hellström maybe, he is like a happy sailor som spräcker fönsterrutor?). I Sverige behöver man inte heller vara så där hollywoodsnygg för att lyckas, karriären brukar faktiskt vara längre om du är mer åt det fulsnygga hållet. Du kan till och med bli what we call folkkär om du uppfyller dessa kriterier och några till. Du måste till exempel framstå som en hygglig typ, no diva. Mer rock n' roll i musiken än i verkliga livet alltså.

Här i Sverige har vi en kille som heter Timo Räisänen. Han sjunger good enough men vågar sjunga ändå och med grym feeling. Snygg är han inte heller, men lite trendy tror jag. Han kan också spela gitarr (i Sverige är det viktigt att kunna spela ett instrument för att få kallas riktig musiker).

Jag vet allt detta för att jag en gång råkade hamna på en överfull svettig spelning med honom (i Sverige fattar vi inte alltid hur många fans en fulsnygg falsksjungande finne kan ha, och så bokar vi inte Globen). Jag minns att han klädde av sig alla sina kläder och att det inte verkade vara något ovanligt (hälften av publiken verkade vara där av den anledningen) och att synthkillen såg ut som en magister men betedde sig helt bananas. Och så minns jag att han sjöng en av dina låtar och att jag tänkte jävlar! detta är något av det vackraste som någonsin gjorts.

No offens, Whitney, men när du sjunger så tror jag liksom inte på att du är olycklig eller ledsen eller överväldigande kär eller sprittande glad. För du sjunger så... fint. Allt man tänker är oj, vilken lång ton hon kan hålla. Timo sjunger som det känns. Det skaver, det spricker, det känns i tunnaste huden och djupt in i hjärtat. Det kommer en massa snor snarare än en ensam vacker tår. Det är lite svettigt och smutsigt men det spelar ingen roll. Man vill dansa, man vill ligga, man vill skrika och go bananas.

Du kan lyssna på låten här Whitney, så kanske du förstår vad jag menar för det här försöket att förklara med ord känner jag går sådär. Och don't worry, det är inte fel på länken. Jag valde klippet som bara är svart för att jag vill att du ska lägga dig ner och blunda. Inte bli distraherad av synintryck för det här är som sagt något av det vackraste som någonsin gjort. Åtta och en halv minut av total inspiration, Whitney.






ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

2012-03-25

Ännu en utrotningshotad inspirationskälla förlorade kampen

Vad tänker folket på Adlibris när de får en beställning på femton blodiga deckare, hobbyboken Gör din egen jaktkniv och mysiga Stuvning och ragu på mormors vis?

Ska vi ringa rikskrim?

Jo, hallå, vi misstänker att ni snart kommer att gäckas av en kamouflageklädd gourmet-kannibal med stor kniv av damaskerat stål med buköppnare och mässingsskaft.

Blir de nyfikna på vad det är för en människa som klickat hem böckerna, ungefär som jag blir när jag hittar andras inköpslistor? De där skrynkliga små remsorna som med prydlig skrivstil påminner om bröd, marmelad, ägg, gevalia, kaustiksoda och praliner.

Eller den tydliga ordern:
minikeso
knäcke utan frön
paprika RÖD!!!
2 mjölk obs! blå!
5 äpplen, inte gröna

Det är inte svårt att fantisera ihop avancerade historier om de mer eller mindre lyckliga människorna och äktenskapen bakom de få orden på baksidan av ett kvitto. När hela befolkningen slutligen har övergått till att sms:a inköpslistor eller använda shopping-appar så kommer ni att höra en vemodig suck från det här hållet över att ännu en utrotningshotad inspirationskälla förlorade kampen.


Jag vill inte ens veta att det finns något som heter buköppnare,
eller att man kan köpa en på ett ställe som heter Knife Heaven.
Men nu vet jag det. Jävla researchtvång, jävla Google, jävla fantasi.

2012-03-20

Smicker i cyberrymden

Om du tycker att det blev lite för mycket skryt och offentlig egoboosting i förra inlägget så kan du klicka vidare nu för här kommer lite till:


Läs vidare här














Det är min kära storasyster som vet hur man övertalar sin lilla dito att anta supersvåra skrivuppdrag. Som jag dessutom egentligen inte har tid med. Smicker i cyberrymden. Går alltid hem.

Snart annonserar vi också tillsammans med syster nummer ett i en papperstidning nära dig (om du är något av en kulturkofta i sydöstra Skåne vill säga). Ska bli spännande att se vad det ger.

2012-03-18

Verkligheten är välkommen tillbaka imorgon

Jag har inte funnits här i mer än ett halvår. Vet inte om jag är på rätt spår men trevar vidare ändå eftersom det är så rasande kul. Ni är ju många som läser, även om få ger sig till känna, så någonting gör jag väl rätt. Och idag fick jag det ultimata beviset på hur stor och berömd jag är (jag skulle vilja skriva rich and famous men eftersom jag inte är det minsta rik och mitt kändisskap består av att ett antal anonyma strösurfare och bloggläsare råkat hitta mig genom diverse mer eller mindre relevanta sökord så vore det att ta i, ja rent av ljuga).

Idag har jag nämligen googlat mig själv. Ordet brödtext alltså. Förra gången jag gjorde det var efter mitt andra eller tredje inlägg och jag fanns inte att finna någonstans. Ingen sökmotor i världen ville kännas vid min existens. Men nu! Ja ni ser ju själva nedan. På tredje plats, jag är till och med större än Nationalencyklopedin. Nej, jag tänker inte analysera detta närmare och du som har några invändningar eller kan någonting alls om hur det här med sökmotoroptimering och taggning och sociodemografiska zoner fungerar behöver inte komma med inlägg. Jag är nämligen inte intresserad av den sidan av sanningen. Jag tänker skärmdumpa, skriva ut, rama in och hänga på väggen tillsammans med alla andra fan-vad-jag-är-bra-bilder och jag-är-inte-så-tokig-ändå-klipp. Det här är min rosa bubbla och i den gör jag som jag vill. Verkligheten är välkommen tillbaka imorgon.





Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2012-03-16

Det andas förtrolighet och småkakor

Med anledning av tidigare inlägg om nyord och engelska lånord så kom jag att tänka på ett vackert litet ord som jag gärna vill hjälpa till att sprida och etablera.

ömsevinst

Det myntades mig veterligen av Henrik Nilsson på Terminologicentrum, som jag hade förmånen att lyssna på en gång för länge sedan. En snabb sökning visar att ordet börjar bli känt och använt och det gläder mig. Jag involverar mig mer än gärna i olika projekt om det innebär en ömsevinst. Det andas förtrolighet och småkakor tycker jag. Är det däremot en win-win-situation så är jag måttligt intresserad. Jag misstänker nämligen att personer som uttrycker sig så även gillar att pinpointa och commita, ligga i framkant och fokusera brett och då ser jag tyvärr ingen vinst för mig. Att behöva lyssna på sånt dravel är en ren förlustaffär, inget win-win what so ever.



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2012-03-13

Då räcker inte salta mord och hattricks

Ni vet ju att jag är svag för vackra ord och snygga typsnitt. Jag har också gått i spinn över Hilda Grahnats bokklockor. Inte så konstigt då att jag nu ska bre ut mig angående snygga bokomslag.

Det är väl ingen nynynyhet att Bonnier Pocket släppt årets hittills mest intressanta omslag av Tzenko Stoyanov (sinnessjukt snygg hemsida för övrigt, med betoning på sinnessjukt). Syftet är att skapa habegär och det kan ju behövas när det är tunga ångestfyllda klassiker som ska relanseras. Läckberg och Zlatan behöver ju knappast stylish omslag för att sälja, men vill man att aviga fransmän och trassliga ryssar ska få ny fräsch publik så får man ta till alla knep. Då räcker inte salta mord och hattricks. Vill man att Karin Boye ska bli läst på pendeltåget av någon annan än hennaröda Hedvig som vill fylla tonåren med lite djup och svärta, då får man göra boken till en accessoar. Tyvärr.

Jag som vanligtvis är tveksam och misstänksam till trender välkomnar denna, hoppas fler förlag hänger på. Dels för att fler ska läsa mer och mer varierat, dels för att upmärksamma riktigt bra illustratörer och bana väg för fler. Det behövs både litterär och visuell bredd i hyllorna.

När vi ändå är inne på ämnet omslag så kan jag passa på att påminna om den tidigare satsningen från Bonnier Pocket med romantiska klassiker. Alla böcker om kärlek som inte ser ut som ungdomsböcker eller har Harlequinomslag välkomnas med öppen famn. Att man dessutom valde att ge ut Den allvarsamma leken gjorde ju mig lite lättköpt. Denna fantastiska bok med sin fantastiska titel och meningar som "mig får du älska på hedniskt vis". Det ni, ungdomar, slår det mesta som kan kallas passion. Och att den skrevs av en överviktig herre med galoscher som hette Hjalmar för rätt så exakt hundra år sedan gör det hela bara bättre. Men kanske behövs det ett snyggt omslag för att ni ska våga tro mig.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

2012-03-10

Det klingar rätt falskt när man klagar

Att tvingas traska fram och tillbaka längs havet för att få en unge att somna så att man kan gå hem och skriva. Värre problem har man ju skådat i vitögat och då är jag ändå hyfsat skonad om man jämför. Fast det gör man ju så sällan. För det är så jobbigt att tvingas inse att man bara har smärre i-landsproblem och att det klingar rätt falskt när man klagar. Skönare då att inte lyfta blicken för högt och riskera att se hur andra har det. Barnen i Afrika till exempel (detta slitna, generaliserande uttryck som jag måste använda för att med få ord få alla att fatta). Låt dem förbli små notiser i gratistidningen. Om man inte kan göra ett youtube-klipp om dem alltså.

Men det är ju skillnad på folk och folk och en del folk gör skillnad nästan i smyg. Emma & co till exempel som tar hand om ett helt gäng före detta gatubarn i Uganda med allt vad det innebär. De har en blogg också. Inte så stylad som gemene världsvan bloggläsare önskar för att inte klicka vidare. Inte så många inredningstips eller kaloriberäknade laxpannor heller. Men ack så värdefullt för jämvikten här i världen.

Snälla, läs Emmas blogg. Vill du göra något riktigt vettigt så avstår du nästa chipspåse eller H&M-top också och skänker dem en värdefull slant då mycket av verksamheten drivs med medel ur egen ficka.

Sen kan du försöka återgå till vardagen som om ingenting har hänt.


Bild från http://skitungarna2011.blogspot.com/
 
 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

2012-03-09

Hoppas på stordåd medan bandybollarna viner i luften

Nu tar jag min maffiga hyrbil och mitt lilla usb-minne med halvfärdiga alster och drar iväg till fina skåneland. Som enligt ryktet bjuder på mer snö än snödroppar trots att jag begärt det sistnämnda, men så är det ibland.

Jag tänker mig en helg med mycket böcker och skrivande men anar att det kommer att bli mest bilsnack, melodifestivalosämja och innebandy i finrummet. Men så är det också ibland och nånstans försöker jag inbilla mig att det är de författare som står så nära vardagen och verkligheten att de nästan körs över som skriver de bästa böckerna. Inte de som har råd att låsa in sig i en alpstuga och väga kommatecken mot varandra, för att vid femsnåret dra på den svarta polon och snurra ett glas rött i handen medan de ingående föraktar Tjechovs liv och gärning.

Så verkligheten och jag harvar på tillsammans som det strävsamma men sällan eniga par vi är och hoppas på stordåd medan bandybollarna viner i luften.


Gardinkläder och bergstoppar. Jag anar stordåd.
Från http://eu.movieposter.com/
 



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

2012-03-08

Den som inte läser ska döden dö

Jag har sagt det förut (fast i finare ordalag) men nu tål det att upprepas eftersom det åter är liv i luckan på favoritbloggen: Kafka på jobbet är i en klass för sig och den som inte läser ska döden dö.

Det var mitt mogna jag som fick tala idag, men allvarligt: läs!


Ernest har dödat en fisk.




Läs även andra bloggares åsikter om , ,

2012-03-04

Sparkboxning, häftlapp och släppfest


Språkrådet är en fantastisk källa till kunskap om hur svenska språket mår och bör behandlas. De publicerar varje år den roliga nyordlistan och man kan prenumerera på månadens ord eller nyord (mars månad är det drapa och överklass- respektive underklassafari, visst blir man nyfiken?).

En av mina favoriter är avdelningen Onödig engelska eller engelska i onödan? Så många enkla och perfekta svenska ord och uttryck det finns som vi bara har ratat eller fasat ut utan eftertanke. Krockkudde. Vad är det för fel på krockkudde? Och skräddarsydd, formgivning, upphovsrätt och erkännande är ju rasande vackra ord egentligen. När man jämför med de engelska. Sen vet jag förstås inte om sparkboxning, häftlapp och släppfest går någon glamourös framtid till mötes, men det är väldigt roligt att diskutera dessa ord - och försöka komma med något bättre förslag. För så enkelt är det minsann inte.








Fejsbus är ju en klar favorit. Fejsbus! Låter som något man ägnade sig på åt på 1930-talet med kepan på sned och slangbellan i bakfickan. Man måste älska Språkrådet.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

2012-03-02

Loud and proud: Man vill plocka upp första bästa leopardunge

Vårsolen biter mig i näsan och jag blir så där fånig. Vill inte alls vara mitt vanliga svarta, måttfulla jag som folkskyggt ruggar inomhus, skriver svårt och spelar pretto. Jag vill linda in mig i uteserveringens lånefilt och heja på gamla farbröder och nästan tycka att det låter helt okej när bilarna som drar förbi spelar unz-unz-unz-techno.

Som en hyllning till denna vårglädje och myspysighet spelar jag en sån där ganska okomplicerad låt, om och om igen. Enkel text, inget svulstigt arrangemang, inga yviga gester. Framför allt är det en extremt mysig video, man vill plocka upp första bästa leopardunge och gnugga näsa i pälsen. Utan föregående konsekvensanalys, för i musikvideons värld är allt möjligt.

Videon är regisserad av Spike Jonze, som så många andra av de videos som utgjorde kulisserna mot vilka min ungdoms glansdagar utspelades. Beatie Boys, Fatboy Slim, R.E.M., Björk, Breeders, Daft Punk. Vi pratar 1990-tal och det är Spike Jonze all over the place, som prins Daniel hade kunnat uttrycka det.

Eller "hip hip" som Weezer skulle ha sagt.





ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,