2012-06-07

Det måste vara kommateringen, den är utsökt.

Såja, liten bok utläst efter en herrans tid eftersom jag sög på alla karamelliga meningar lite extra. Och nu ska ni få er en dos av det bästa i brödtextväg. Ni vet så där bra meningar att man kan lyfta dem ur sitt sammanhang för att de är så perfekta in i minsta skrymsle, ja nästan måla dem på väggen eller tatuera dem på låret. Ligger bra i munnen gör de också, kan med fördel läsas högt. Det måste vara kommateringen, den är utsökt.

Ur Anders Paulruds Som vi älskade varandra:


All sorg kan bäras om du berättar en historia om den, säger Karen Blixen.
Det är inte sant. Inte all sorg...
Det finns ju så många historier, och ibland är det så att de vackra och uppsluppna berättelserna kan skänka tröst och skratt, så att man orkar med sorgen.
Men leendet och sorgen transporterar alltid sorg. Så som socker och grädde framhäver smak.



Och så kom vintern. Som den alltid, förr eller senare, gör.
Vi gled åt olika håll.
Vi umgicks sällan.
Som det är under den svenska mörkertiden, folk sluter sig, flyttar inomhus med sina själar.



Harry som var yngst i syskonskaran var väl inte planlagd direkt, han var ett det-bara-blev-så-barn. Lördag kväll, sent. Tillkommen i kärlek ändå. (...) En sak som du bör veta, pojk, och som du alltid ska tänka på. Det kortvariga nöje man hade när du blev till, det har man, så sant som det är sagt, Ta Mig Djävulen fått betala.

Fadern kom underifrån och han förstod sitt inre tryck. Och han hade precis som alla andra människor sina drömmar om frihet. Han ägde jaktkanot, och havet det var gratis. Längst nere hos sig själv, bland bottenströmmarna av fattigdom och ovilja, kunde han ändå förstå sonens önskan att bli konstnär.

Så, sakta, med ett årtag, gled vi ut på vattnet. I plåtslagarens jaktkanot. Det var en mjuk natt. Slutet av maj, det fina och bråkiga året nittonhundrasextioåtta.

I sönderfallet, det första lilla sönderfallet som har att göra med att balansen mellan avstånd och närhet upphör att fungera.

En gemensam metod för att hitta utrymme för andning. Och ensamhet. En liten frihet, kanske. Någonting som skulle läka den mentala förslitningsskada som uppstått ur alla upprepningar. 

Vi hade ingen vana, ingen rutin på att vara isär. Jag minns den ensamheten som chockerande i sin tomhet. Jag tog mina promenader på den vilda sidan; sprit och andra kvinnor, men det berörde mig inte. Det låg utanför mitt egentliga jag. Och alla de förtroenden, hemligheter, jag gav till människor jag inte kände. Som inte hade med mitt liv att göra.  



Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Inga kommentarer: