2012-06-20

150 ord: Espresso

När vi ändå är inne på starkt kaffe i fjuttiga koppar så passar jag på att slänga in en gammal text i ämnet. För det var ju sanslöst länge sedan jag publicerade något annat än tankar om skrivande, ibland måste man ju faktiskt bevisa att man skriver också, om än alltför sällan. Hittepå-saker alltså.

Detta var från början tänkt att bli en 150-ordare (också längesen sist) och hade den av äldre bekant givna titeln Espressons historia. Men ni vet hur det är. Personerna i berättelsen får, som klyschan säger, eget liv. Plötsligt står man där med ett livs levande självupptaget as till boyfriend och vill veta hur det ska gå för honom (illa helst, fast han lutar åt styckmördarhållet). Då kan man ju inte bara sluta vid 150 ord.
Okej, nu är den här historien inte klar och jag lovar inte att den kommer att bli det heller. Se det som en liten glimt av ett personporträtt, eller som en påminnelse inför helgen om att alla flådiga pojkar på krogen inte nödvändigtvis är nåt att ha.


Espresso

Det finns några saker som är viktigare än andra. Som avgör hur man framstår och därmed hur man mår. Därför stod det en Unico Splendor 804 i stål och mässing på Jonas diskbänk av polerad granit. 

Hans personliga utveckling och hans karriär gick hand i hand med hans kaffedrickande. I de trevande ungdomsåren hade han först bytt O'boy mot Coca-Cola för att sedan övergå till varma drycker. Te smakade antingen för svagt eller för beskt men drog ofta till sig trevligt sällskap; smala flickor i stickade tjocktröjor som smuttade på honungsmättat Söders höjder. De lutade sig gärna mot hans axel med slutna ögon medan någon högläste Edit Södergran.

I och med kaffets intåg i Jonas liv förändrades allt. Det var som om han fick en identitet och en mening när han påbörjade jakten på den perfekta espresson. Parallellt med juridikstudierna blev han kaffeimportör. Flickorna var fortfarande smala men på ett nytt, mer förmöget sätt. Polotröjorna var tajtare, luggarna spikraka, och när de dansade såg man knappt om de rörde på sig. Deras kroppar böljade som ett stilla vågspel där de stod i den svettiga, studsande folkmassan och tindrade storögt mot honom, så som de franska och amerikanska magasinsomslagen lärt dem.
De svala flickorna fungerade som motpol till det starka, heta kaffet. Och de var alltid nummer två. Han lämnade dem mellan kritvita lakan och lät dem ligga där och sucka tyst, planlöst surfandes på sina mobiler, medan han själv stod i köket i sina armanikalsonger och försökte uppnå fullständig harmoni i blandningen av två arabicarostningar.

Unico Splendor 804. Eller the meaning of life.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

3 kommentarer:

Marthina, Holmbytorp sa...

Du är helt galet duktig. Det luktar espresso här nu. Kram!

Brödtext sa...

Glad att stå till tjänst min sköna.

Emma K sa...

Åh, det är en fantastisk idé! Hoppas att du spann vidare på självupptagna Jonas! :-)