Sidor

2012-02-27

Det faller vita flingor när jag läser

Ibland ser man inredningsdetaljer som man blir oförklarligt kär i. Det går heller inte att förklara varför en viss kattunge är hundra gånger sötare än sina femton identiska syskon.

För att dra ner detta resonemang på absolut nördnivå så ska jag nu övergå till typsnitt. Jag kan inte mycket om dem, men tack vare csn så kan jag något mer än gemene man. Därför vill jag gärna förklara varför vissa typsnitt är så mycket bättre än andra. Men det går inte. Jag kan bli handlöst förälskad - men vet inte varför. Jag har berättelser på gång som jag inte vet hur de ska sluta, men jag vet vilka typsnitt som skulle passa ypperligt till dem.



De imperfekta av Tom Rachman. Kärlek vid första ögonkastet trots att jag inte hade en aning om vare sig handling eller språk. Jag kan inte säga vad det är med typsnittet (Panhandler för den som är intresserad) men jag blev så egendomligt kär. Det var första gången jag övervägt att köpa ett typsnitt. Jag ville äga det, krama det, tatuera min kropp och skriva mina inköpslistor med det. Det är som pepparkakskristyr, det faller vita flingor när jag läser, det luktar julkryddor och gran.

Nu har den första förälskelsen lagt sig och snart ska jag ge mig i kast med innehållet bakom den snirkliga titeln. Läs gärna mer om boken De imperfekta och om Panhandlers upphovsman David Buck. Han har minsann mejslat fram en hel del fina men framför allt roliga typsnitt genom åren.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

2012-02-24

Kulturdelen är tunn som en billig servett

Som försenad julklapp beställdes en prenumeration på en morgontidning, trots att ingen här har tid att läsa tidningen på morgonen även om vi glatt hoppar över både sporten och ekonomin. Men slöbläddra framåt kvällen medan potatisen kokar är ju inte heller att förakta.

Bläddrar och konstaterar sorgset men föga förvånat att kulturdelen är tunn som en billig servett jämfört med de andra delarna. Vid närmare undersökning visar det sig dessutom att det som är redaktionellt material är en försvinnande liten del. Fyra sidor närmare bestämt, jämfört med fyra sidor tv-tablåer och sex sidor annonser. Om kommande operetter och kvällskurser i magdans förvisso, men ändå.

Jag förstår. Kultur säljer inte lösnummer a'la Juholt. Man kan inte slänga in en mobilkamerabild på vilken prinsessa som helst. Kultur kräver sin reporter, man låter ingen finnig prao orera om polska essäister i tre spalter.

Men ändå. Ledsen blir jag.





Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

2012-02-19

En given plats i drömhuset




Tjena vad dessa är fina!

Helgerån säger någon som anser att man inte får förstöra böcker medelst såg (en vild verktygsgissning). Men ser ni inte att det är de där rasande vackra böckerna som kostar noll på loppis för att ingen vill köpa dem, som äntligen har fått ett nytt användningsområde? Förhoppningsvis får de kärleksfulla hem nu också.

Äntligen ser man hur fantastiskt stilfulla dessa gamla böcker faktiskt är, framför allt om man jämför med dagens dussindeckaromslag. Tack Hilda Grahnat, du kommer att ha en given plats i drömhuset.

2012-02-16

Känna på prassliga klänningar och prova lite läppstift


Ursäkta dröjsmålet men jag var lätt knockad av magsjuka igår och förmådde inte hurra och gratta från mitt horisontalläge i sängen. Men idag:



Vi har en vinnare! 



Priset måste gå till Andreas som orkar ägna sin fritid åt politik medan vi andra sitter i soffan och debatterar melodifestivalens varande. Som brottas med snäva budgetar som lämnar föga utrymme till livskvalitet åt de äldre medan vi önskar oss en ny bil (fast det gör kanske Andreas också ibland, vad vet jag?).

Och eftersom jag vill att boken ska användas och inte bara läsas så hoppas jag att Andreas med kollegor får nytta av den i sitt arbete och låter detta exemplar vandra vidare till de bäst behövande: de som inte själva ids praktisera i verkligheten, eller vågar anta utmaningen att bo på ett ålderdomshem i en vecka.

Andreas fråga ska så klart besvaras också:

Hur ska vi få äldre människor, de ensammaste, att få en drägligare tillvaro?

Enklare frågor har man ju fått. Eller?

Är det inte bara att gå till sig själv och fundera på vad man egentligen vill göra med dygnets 24 timmar? Vilket för övrigt är en helvetes massa timmar när man sitter ensam och blind i en rullstol i ett stort hus och lyssnar på land- och sjöväderrapporten.

Vad skulle du göra en helt vanlig torsdag om du plötsligt fick ledigt från jobb och annat? Tror du inte att en gammal människa skulle vilja göra samma sak? Äta en semla, klinka på gitarren, sitta i solen och klappa en hund, gå i affärer och känna på prassliga klänningar och prova lite läppstift. Dansa. Skratta.

Jag vet inte för jag har inte frågat någon gammal människa vad han eller hon skulle vilja göra. Vi bara förutsätter att de vill brodera i grupp, äta ärtsoppa på torsdagar och lyssna på trubadurer. Vi har ingen aning om vad de har för individuella intressen, något vi själva tycker är så viktigt att framhålla.

Förklara för mig vad gamla människor ska samtala om till slut när de inte får någon ny input, när de nattas före Allsång på Skansen ens har börjat, när de inte får hjälp att läsa tidningar, inte får lära sig vad internet är. Jag vill så gärna vet hur många gånger de ska prata om samma gamla minnen på de där broderiträffarna i aktivitetsrummet. Tills någon dör antagligen, för då kan de prata om det istället.

Om två förskolelärare och nån frivillig förälder kan ta 25 vilda småungar på teater i stan så borde samma personalstyrka och någon frivillig anhörig kunna ta med sig 4 gubbar på café eller låta ett gäng troende tanter gå i kyrkan en söndag. Om ett helt lågstadie kan åka till badhuset och komma levande därifrån så borde avdelningen Rallarrosen kunna göra en bussresa till lantbruksmuseet med samma resultat. Eller gå en datorkurs så de kan heja på barnbarnen på Facebook.

Det värsta med äldreomsorgen (och nu talar jag om mina och enbart mina erfarenheter) är inte sjukdomarna, döden, liggsåren, tristessen, väntetiden, de schemalagda duschningar eller personalbristen. Det värsta är att alltihop beror på och genomsyras av att det inte är någon idé. Varför lägga tid, pengar och personal. De ska ändå dö snart. Det uttalas inte, men det känns. Och jag vet inte varifrån det kommer. Från de gamla? Först på dödsbädden får man någon som sitter bredvid sängen mer än två minuter, som pratar, som klappar på kinden, som släpper in lite frisk luft genom fönstret. 

Mitt svar blev inget svar för jag blev så upprörd av att tänka ut ett svar. Så mitt svar blir en fråga: Har någon frågat dem som vi pratar om vad de vill?






Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2012-02-13

Det som pågår bredvid dig

Glöm för bövelen inte att vara med i tävlingen där du kan vinna ett exemplar av Sara Beischers debutroman Jag ska egentligen inte jobba här. Och en hemlig present att skriva 150 ord om (om du vill) som jag publicerar här (om du vill). Imorgon är sista dagen och tävlingsreglerna hittar du här.

Jag tänker inte yppa något om handlingen, men så här mycket kan jag säga: porträtten är på pricken och 19-åringens tankar och ord är klockrena. Sara Beischer har hittat detaljerna, kan beskriva de gamla ögonen, det tunna håret, den ansträngda andhämtningen, men också personalens olika egenskaper och egenheter, ibland vansinnigt roligt, ibland så jävla tragiskt. Man känner igen sig alltför väl, både som tonårig dramaqueen och som vikarierande vårdbiträde, inslängd i en ny verklighet med ansvar för mediciner och mat, liv och död. Gamlingar som blir personer, andra gamlingar som förblir anonyma arbetsmoment på en lång lista, och deras enda mänskliga närhet är dina händer, med plasthandskar så klart.

Som jag önskar att denna bok ska användas, inte bara läsas. Den är annorlunda men ändå i klass med Var det bra så? av Lena Andersson när det kommer till användbarhet. Språket är enkelt, det händer inte så mycket. Här finns inga mordgåtor som ska lösas av vare sig försupna kommissarier som lyssnar på opera eller charmiga professorer som har hemliga sällskap och symboler som specialitet. Men det är vansinnigt välgjorda skildringar av livet i Sverige. Det som pågår bredvid dig.

Tävla nu för bövelen!



Oj vad sugen jag blev på att läsa om den här pärlan nu då.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

2012-02-12

När någon älskar språket och tror på sina ord


Du är en människa som jag utan betänketid skulle offra livet för


Så svarar Björn Ranelid när han ombeds formulera den finaste meningen man kan säga till någon.

Jo, jag kom fram till Malmö igår som planerat, snöslasket höll igen ända tills det var dags att fara hem igen.

Tyvärr tvingades jag dock lämna in handduken tidigare än planerat på grund av inbillad magsjuka (som visade sig vara vara vatten-, mat- och sömnbrist). Men jag fick se det jag ville, nämligen Björn Ranelid, eftersom jag ville bestämma mig en gång för alla vad jag tycker om den mannen.

Jag tycker om den mannen. Så är det bara.

Dessutom verkar vi älska svenska språket och Tomas Tranströmer ungefär lika mycket.

Sorgligt nog sålde boken som jag ville köpa och få signerad slut. Raneliska på favoritspråket tyska, inget kan väl slå det? Måste ha. Men jag är ju lite försynt och velig och har inte så vassa armbågar så jag fick bittert se på när kvinnan framför mig fick ta fram det sista exemplaret ur Björns portfölj.

Syster min var snabbare och köpte samma bok till sin son. Hon funderade på att ge den till mig istället men jag menar att om en 12-åring vill läsa dessa ord så ska minsann ingen gammal moster stå i vägen.

Samma 12-åring frågade senare vad Björn hade pratat om. Ja, vad säger man? Vad sa han. Han skulle tala om vänlighet enligt inbjudan och det gjorde han minsann. På sitt vis, via omvägar förbi barndomen, genom Sydafrika, runt böckerna, om kollegorna, stannade länge vid kvinnorna, ännu längre vid barnen, i en hisnade fart utan avbrott, utan manus.

När Björn talar om hur han åker på sin fars pakethållare om somrarna så känner jag en vind i mitt hår, inomhus och mitt i smällkallaste vintern. För så verkligt blir det. Skratt och gråt blandades, jag bet mig på insidan av kinden och fäste blicken på en punkt på väggen för att inte gråta rakt ut av de vackraste ord jag hört. För när någon älskar språket och tror på sina ord, då blir de starka, vacka och trovärdiga. Är inte det vad man som skrivande människa ständigt strävar efter?



Ordet uppstår från döden varje gång du läser det.
Ordet färdas med ljusets hastighet trettio tusen mil i sekunden.
Orden ligger som svarta lamm på vita ängar i våra böcker.
Ordet är mäktigare än allting annat på Jorden. Påven i Vatikanstaten, den amerikanske presidenten och konungar i alla världens länder klarar sig inte utan det.
Ingen har fått Nobelpris i tystnad.
Ordet uppstår från döden, när du läser det. Så lyder ett av människan mirakler.
Om du mister ordet, så definieras du i förhållande till det som du inte längre har.

Björn Ranelid




Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2012-02-10

Loud and Proud: Skrämma ner dem i brygga totalt

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men imorgon ska lilla jag spendera hela dagen och kvällen och natten med närmare 200 troligtvis galna kvinnor i Malmö. Människor i klänningar vars namn jag inte kan uttala, som kan en massa om stylingprodukter och gillar lyxiga påslakansfabrikat och har varit på lokal med främmande människor mer än tre gånger de senaste tio åren.

Jag tror att det kommer att bli förbaskat kul och ufo har jag känt mig som förr. Och har jag tur så får jag klämma lite på Björn Ranelid för han ska minsann också dit. Fast han är lite mer av ett dragplåster än vad jag är. Jag är mer ett vanligt plåster. På min syster.

Håller tummarna för att vinterstormarna ska höra mina böner och lägga sig platta på åkern under de fyra timmarna som jag ska racerköra genom landet. Och för att skrämma ner dem i brygga totalt så ska jag spela något riktigt ösigt och somrigt för dem. Vi drar till Malmö baby!




ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2012-02-07

Sen spetsade jag en kille utanför Seven Eleven


Måste bara visa denna fantastiska uppfinning!

...tyckte någon typ 1994. The ergonomic lindo hip office wearable laptop stand. Undrar om den blev någon hit på Wall Street.

Föreställ dig själv springandes med en sån på magen, bloggandes och joggandes.

Och vilket säljargument sen när du ska lansera din första roman!
- Jag skrev min roman på Twitter!
- Jaha, vådårå, jag skrev min under Stockholm Maraton. Och sen spetsade jag en kille utanför Seven Eleven.

Score.

2012-02-04

Är jag gammal nog för att knäcka lårbenshalsen?


Bokpaket på posten jajamen. Få saker fyller mig med mer värme samtidigt som jag förbannar att tiden inte räcker till för mer läsning. Funderar på om jag kan bryta benet på mig själv. Är jag gammal nog för att knäcka lårbenshalsen utan att det ser arrangerat ut? Eller finns det något brott som jag kan tänka mig att sitta inne för en tid? Sängliggandes eller inburad alltså, då skulle jag få tid. Fast jag skulle nog passa på att skriva istället.

Trots bristen på tid så har nya böcker inhandlats. Huvudskälet är att jag vill lämna bokklubben som jag råkade gå med i (läs om fadäsen här) men då var jag tvungen att köpa tre böcker först. Efter mycket letande i deras skafferi med gammal dyr skåpmat så hittade jag till slut hela tre böcker som jag kan tänka mig att läsa alternativt ge bort.


Niceville. Mycket snack, förhoppningsvis mycket verkstad också. Inbillar mig att Oprah gillar den här boken, det ser ut som en bok som Oprah skulle kunna gilla. Om det betyder att jag gillar den återstår att se. Det står något om Borta med vinden på baksidan så jag förbehåller mig rätten att vara skeptisk. Oavsett vad jag tycker så kan jag alltid ge den till min mamma. Det känns som något som hon skulle kunna sluka, om jag bara kunde locka ut henne ur deckarbubblan för en stund.

Tony och Susan. Historien som Ian McEwan är avundsjuk för att han inte kom på själv. Detta får jag säkert äta upp men jag tror att den är grym.

Och Halvan är ju alltid grym. Tycker vissa. Nu även med ljudeffekter. Själv tycker jag inte att de detaljrika texterna är så kul att högläsa om och om igen ("en röd-gul Volvo, med en jättemotor på 490 hästkrafter..."). Tack och lov finns de som ljudböcker med fantastiska Jonas Karlsson som uppläsare. Nästan underhållande i det formatet. Fast det är klart. Jonas gör ju inga ljudeffekter.

 Går och lägger mig och läser dårå. Tuut-tuut.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

2012-02-01

Inga horder av arga poeter med basebollträn i min trädgård


Mannen har magont och kan varken sova eller äta och nu börjar jag bli riktigt orolig.

Han har nämligen börjat hitta på dikter.

Om dom är bra? Näpp.

I'm hungry but can not eat
I'm tired but can not sleep
I belong out in the street
Cooking meat
Feel the heat
Aching feet
have a seat
have a treat
The cat is not discrete

... deklamerar han halvsovande medan jag smygskriver eftersom jag inser att detta är ett potentiellt blogginlägg.

Det lustiga är nämligen att när man översätter skiten till svenska så finns det säkert en och annan kofta som skulle kalla det för ett lovande karriärval.

Jag är hungrig men kan inte äta
Jag är trött men kan inte sova
Jag hör hemma på gatan

Lagar kött
Känn värmen
Värkande fötter
Slå dig ner
Smaka

Katten är inte diskret

Nja, det krävs nog att man flyttar runt och sprider ut meningarna på pappret också så att det blir lite luftigt och ologiskt och tänkvärt (copy/paste, poetens bästa vän).

Kanske måste man också göra om meningsbyggnaden och grammatiken så att texten blir så där härligt "svår" och lite högtravande (eller "yodaisk" som jag kallar det, efter han den gröna killen i Star Wars).

            
            
             hunger
             kan inte äta

             jag är trött

                              (men)
                                                    (men)      
                                                                                    kan inte sova värkande fötter
                                                                                                         
känner värmen
                                                                                                         känner värmen
                                                                                                         känner värmen
                                                             jag
                                                      tillhör gatan

                                                          tillagar 

                                                        KÖTTET

                                                                                                     
slå dig ner
                                                                                                           smaka


katten            är inte            diskret



Snälla ni, inget ramaskri nu, ingen nedsläckning av nätet, ingen bortplockning från Mina Favoriter, inga horder av arga poeter med basebollträn i min trädgård. Detta är inget påhopp på alla er, poeter eller prosaister, som är fantastiska språklirare. Jag gör bara så här för att jag tycker att det är humor, för att kanske provocera lite fast jag egentligen inte vågar och för att jag tycker att det är så kul att förvränga och röra om, se vad som händer med känslan man får av en text när man byter ord, flyttar stycken, ändrar rubrik.

Tänk vad många fler som skulle tycka att det var roligt med språk och att skriva och läsa om vi tummade lite mer på reglerna i vissa sammanhang.

Klipp och klistra.
I lustens namn.
Heja språk!

Nej vet ni, jag är faktiskt en snäll skit. Så på sin höjd är detta en knuff i sidan på någon recensent/skribent som tycker sig veta bättre än alla andra och helst slår knut på sig själv för att skriva så att ingen förstår. Tätt skrivna trespaltare, hela uppslag på kultursidan, långa meningar, svåra ord. Vi har alla sett det, någon som läst? Någon?

Alla ni andra. Nu kör vi.


Vill du skriva som Yoda talar kan du få hjälp med det här


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,