Det är då man svarar Bring it on och plockar fram de hårda kexen




 

Nytt inlägg av intresse för dig som har en höstdepression som inte ger vika. Här är botemedlet: Nytt inlägg på LitteraturMagazinet

 

Mitt opimpade badrum med beige vävtapet är tydligen min bästa källa till inspiration

Jag gör stora framsteg med min sommarnovell förresten. Stoora. I morse när jag borstade tänderna lagom pigg efter ett fåtal timmars sömn så kom en mening till mig, fast jag tänkte på en helt annan sak som inte hade med skrivande att göra.

Sonja, du måste hjälpa din lillebror.

Japp. Sonja ska huvudpersonens dotter tydligen heta. Hon ska visst ha en lillebror också. Som hon ska hjälpa. På stranden känns det som, det är somrigt.

Ja, det är ungefär allt jag har. Så kom inte och säg att det inte händer grejer på den kreativa fronten.

Och morgonbestyren i mitt opimpade badrum med beige vävtapet är tydligen min bästa källa till inspiration och vackra meningar. Får helt enkelt strunta i att flytta till ett snyggare hem och istället börja sminka mig mer så att jag tvingas spendera mer tid där medan familjen utanför flätar benen. Allt för konsten.

Jag känner det på tungan när jag äcklas och får en klump i halsen av kärlek.

Om hur och var läsningen känns i kroppen: Nytt inlägg på LitteraturMagazinet.se

Som trivsamma parhus i ett prydligt kvarter kan man säga.

Hej kära du. Har du hittat hit via litteraturmagazinet.se? I så fall är du extra välkommen och du ska härmed få en snabbgenomgång av tingens beskaffenhet.

Det här är min gamla blogg, eller min första blogg rättare sagt, den jag hade innan jag började skriva på litteraturmagazinet. De båda bloggarna lever nu sida vid sida, med lite olika men ändå besläktat innehåll. Som trivsamma parhus i ett prydligt kvarter kan man säga, med alldeles lagom hög häck emellan.

Jag började blogga för att jag älskar att skriva och ville göra något vettigt av det. Vettigt kan diskuteras, men ge det lite mål och mening i alla fall. Och för att få tyst på en envis syster. Det allra första inlägget När du skriver stannar tiden förklarar ett och annat.

När jag arbetar strävar jag efter att skriva texter som är språkligt korrekta, målgruppsanpassade och informativa. När jag skriver skönlitterärt (vilket tyvärr blir alltför sällan nu för tiden) har jag dramaturgi och persongalleri som håller mig inom vissa ramar. Så bloggandet är ett sätt att få utlopp för allt det där som inte platsar i de andra sammanhangen. Det röriga, långsökta, personliga. Inte sällan svengelska, svordomar och talspråk, på tok för få skiljetecken och på tok för långt och mödosamt för den som inte läser annat än twitter. Det handlar om svårigheter, inspiration, tidsbrist, motgångar, avundsjuka, drömmar, vackra ord, fina typsnitt och halvbra böcker. Om varför man skriver, hur man mår av att skriva (eller av att inte skriva), min och andras bild av den skrivande människan. Och mycket mer.

Andra ser på bloggar som tidsdokument, där inläggen blir utropstecken i stunden. Jag ser det inte så. Mina inlägg är mina kärleksbarn och min stora rädsla är att de bästa inläggen ligger bakom mig. Tanken på att de försvinner ner i ett djupt arkiv och aldrig mer får visa sig i all sin prakt för nya läsare som inte orkar gräva så djupt gör mig förtvivlad. Det är ju bloggens dilemma om man jämför med boken som läses från början till slut för att sedan med varm hand lämnas vidare eller inta en hedersplats i hyllan.

Därför erbjuder jag dig, kom ta min hand så ska jag presentera dig för mina älsklingar. Du kommer att lära känna mig bättre genom dessa texter och kanske även få en spännande tanke eller ett skratt att ta med hem. Något att återkomma till en kulen kväll när det ändå inte finns något bra på tv.

Detta skriver jag om:

Om skrivade så klart:
Hjältar som lever loppan i nya världar bortom bergen
De förälskade kvinnorna kunde leva på luft allena

Om drömjobbet:
Och då talar jag inte om det sexuella

Om att låna och härma och ta det med ro:
Är det okej om jag plockar några från sidan 43 i din senaste för de var så top notch?

Om den skrivande människan:
Tänk vad många det finns. Som är som jag.

Om att inte orka skriva och var man inte finner inspirationen:
Svårare än att hitta sitt livs kärlek
Inspirationen har dragit med hastigt packad resväska
De dåligt genomarbetade romanfigurerna börjar längta efter en ond bråd död

Om läsning:
Ett halvt kilo ondska och lika mycket knäck
Bättre än så här blir inte gestaltningskonsten
Jag vet inte om det kommer att hålla mellan oss men jag ska kämpa för den här relationen

Om så kallade riktiga författare (i det här fallet Björn Ranelid):
När någon älskar språket och tror på sina ord

Om det snygga med böcker:
Då räcker inte salta mord och hattricks

Om en av mina kärlekar (i det här fallet Tomas Tranströmer):
För att jag behöver honom likt kaffe i ottan

Om genre och stil:
Lite lätt medeltida om du förstår vad jag menar

Om ensamvargar och grupparbeten:
Andetagen mellan fraserna, känslan mellan raderna

Om att våga, tillåta och ge sig hän:
Om man skulle hälla en dubbel espresso över den här gamla greken

Om favoritövningen givet ämne på max 150 ord:
150 ord: Odysseus
150 ord: Espresso

Om min dåliga humor:
Sen spetsade jag en kille utanför Seven Eleven

Om musik (i det här fallet det numera smått legendariska brevet till Whitney Houston):
Loud & Proud: Det skaver, det spricker, det känns i tunnaste huden

Om det som är jag och mitt och de mina:
Nu är det Kristi himmelsfärd barn, dags att koka knäck!
Hoppas på stordåd medan bandybollarna viner
Den analoga tvångströjan


Så här är det. Elakt och glatt, ordrikt och ibland alldeles obegripligt. Hoppas du inte blivit avskräckt. Hoppas du blivit lite smått betuttad i mig. Vill följa mig på vägen och höra vad jag har att säga, här eller på LitteraturMagazinet. Skriva några rader ibland och kanske skryta vitt och brett om din nya bekantskap (gilla mig på Facebook för att tala modern svenska). Okej kompis. Nu tar vi den berömda tjuren vid hornen och läser och skriver oss några mästerverk.

Jag ropar Äntligen! utan att syfta på nobelpriset

Tack alla ni trogna som tittar in här varje dag i hopp om livstecken. Ni förstår, det är så många och stora och spännande och galna saker på gång så jag har inte ens tid för tandtråd (förlåt tandläkar-Marie!). Till och med minsta facebookuppdatering har fått stryka på foten då jag bestämde mig för att ägna den lilla tid jag har över åt att hylla andra bloggares gärning. Stilla mitt bloggsamvete alltså. Och så har jag ett helt gäng fantastiska böcker och tidningar vingligt staplade vid min säng, som sig bör på hösten innan elementen gått igång för fullt.

En sak kan jag ju berätta, även om det inte har det minsta med skrivande att göra. Jag ropar Äntligen! utan att syfta på nobelpriset för vi har, just det, äntligen, köpt ett litet hus. Det är mexitegel och fönsterluckor, furutak och raka rabatter men vi ska fylla det med så mycket hjärta, charm och kaos det bara går. Och hallonbuskar.

En annan sak kan jag inte berätta även om det har allt med skrivande att göra. Det är i alla fall något som tagit mycket tid eftersom det behövde styras upp och planeras noga och jag vet inte hur bra tajming det var egentligen, att flytta upp min hobby ett pinnhål just nu. Samtidigt som jag som sagt köper hus och ska besiktiga varje planka, googlar allt från räntor till uppvärmningsalternativ och fönsterkitt, planerar flytt av allt från familjemedlemmar och möbler till elavtal, köper och säljer bilar, försöker få någon att laga min telefon och vårdar de febriga små. Till råga på allt ska jag kanske, när allt är i rullning, erbjuda mina tjänster gällande ett hemligt projekt. Så hemligt så jag knappt vet nåt själv. Det känns bara så rätt att mejla iväg ett Hej, jag kan hjälpa dig, jag är grym! För att jag kan. Vi får väl se.

Jag vill ju fortfarande veta vem som vinner,
men jag följer hellre andras spekulerande än ägnar mig åt det själv.

Minnet av forna tårtkalas och besvärliga presentsnören

Hurra för mig! Födelsedag och gräsänka och släkten är miltals bort och dessutom säkert upptagna. Tur att det inte är lika viktigt att fylla år längre, inte som när man var barn och födelsedagen slogs med julaftonen om titeln Årets höjdpunkt. Men visst har den satt sina spår, födelsedagen. Visst är det min alldeles egen septemberdag som gör hela månaden speciell. Visst älskar jag hösten extra mycket tack vare minnet av forna tårtkalas och besvärliga presentsnören.

I år skulle det, trots bristen på firande, bli precis så där gemytligt att det hade platsat i ett mamma-magasin. Fin halsduk och basker över en lydig lugg. Rosiga barn på höstmarknad som botaniserar bland närodlade nyttigheter och blir bjudna på brända mandlar och nypta i kinden av tanten med tombolan.

Nu ösregnade tyvärr idyllen bort och det fick bli inomhushandling och mat i plastförpackning istället. Men väl hemma igen är det dags att öppna mitt paket! Från Adlibris förvisso och därmed varken personligt inslaget eller överraskande eftersom jag beställt det själv. Men roligt innehåll i allafall som definitivt hör hösten till: Ett gäng pocketböcker med väl avvägd bredd.

Maken av Gun-Britt Sundström. Som av någon anledning omnämndes på min anställningsintervju och jag trodde en sekund att jag inte skulle få jobbet bara för att jag inte läst den. Men nästa gång någon frågar om jag läst den kan jag förhoppningsvis svara ja. Sen kanske inte det räcker som skydd mot eventuell avskedning men man kan ju alltid dra till med det, lite smått desperat så där.

Frihet av Jonathan Franzen. Jo men den ska väl bara vara läst liksom. Och så blir man ju nyfiken på stohejet den väckte. Men så här i efterhand, när stormen lagt sig, så riskerar man inte att dras med i den onyanserade hajpen. Man kan strunta i ovidkommande saker som att han är fågelskådare och vilken styrka han kan tänkas ha på glasögonen och som sig bör koncentrera sig på berättelsen istället.

Mörk jord av Belinda Bauer. För att jag brukar vilja läsa allt som Magnus Utvik rekommenderar (men det beror nog mer på Magnus än på böckerna) och för att något som benämns "fantastisk prosa" helt enkelt måste undersökas.

Flickan och skulden av Katarina Wennstam. För att jag läst hennes deckare som hon övergick till att skriva efter den här som handlar om sanningen. För att det är så här det ser ut och för att jag så gärna vill förstå hur den kan vara så jävla usel: samhällets (alltså vår) mer eller mindre medvetna syn på våldtäkt.

Så grattis till mig alltså och en fin höst till oss alla.

Det är lite som att kunna säga att man har träffat Elvis

Jag var så nära så nära att kasta mig iväg till bokmässan. Inget kändes mer rätt just då, när jag på torsdagen satt på jobbet med migrän och visste att en helg i Göteborg var uteslutet. Men en sväng på fredagen, bara en liten en... Stå och stampa utanför entrén kvart i nio på morgonen, rusa in och slita åt mig pennor och kataloger och djupandas in atmosfären i tio snabba. Jag skulle hinna det, jag skulle fixa det.

Istället har jag spenderat dagen med att torka variga barnögon och gjort tappra försök att låta nonchalant och världsvan när jag pratat med mäklare. Både orkat och gillat att städa hela bygget och uppgraderat garderoberna med större och varmare kläder. Fotograferat svampar i skogen och förätit mig på de bästa av äpplen. Men visst skaver den. Bokmässan. Vid varje intervju på P1 som jag hamnar mitt i. I var och vartannat blogg- och facebookinlägg.

Jag som skulle gödsla med visitkort med kryptiska meddelanden. Jag som skulle säga tjenis till nån som heter Linus. Säga till Tidningen Skrivas redaktion att de uppfylllt min våtaste dröm, jag som både älskar att skriva och älskar tidningar. Jag som skulle be Jonas och Mark att adoptera mig en stund (jag vet inte varför men jag tror att vi skulle kunna dela en vetelängd och jag skulle få skrattårar i ögonen). Jag som skulle vara i samma byggnad som Tomas Tranströmer. Förlåt mig men det är lite som att kunna säga att man har träffat Elvis.

Jag har liksom ingen slutkläm på det här. Får väl bara konstatera att både jag och bokmässan antagligen lever och mår väl även nästa år och då kanske våra vägar kan mötas.

Att man aldrig ska kasta bort ett skrivet ord får bli dagens sanning

I tidningen Vi:s arkiv hittades nyligen vad som kan vara Stig Dagermans sista text och den är i sina stycken så fin att jag vill dela med mig av den här. Jag blir i perioder besatt av att rensa och röja men att man aldrig ska kasta bort ett skrivet ord får bli dagens sanning. Det, och att alla borde läsa lite Stig då och då.

Människan som älskar

Människan som älskar finner på stranden en snäcka. När hon sätter den till sitt öra hör hon däri varken havet, vinden eller änglarna utan sin egen röst som sjunger: Jag älskar dig. Hon har aldrig förr hört något så vackert.

På en annan strand ligger alla människor sovande. Någon går långsamt stranden fram, lyfter dem en efter en till sitt öra och lyssnar. I somliga människosnäckor hörs hundskall, i andra tigrars avlägsna rytande, eller hammarslag, och i några det tunga dånet från maskiner. Men i en snäcka genljuder skriet från en fisk. Så låter människan som älskar när någon håller henne till sitt öra.

Om planeter kunde älska skulle de bryta sin bana och kaos inträda. Världens bestånd garanteras av att kärleken är omöjlig. Också människan som älskar anar att kärleken är dödens syster. Men det hindrar henne aldrig från att, själv fången i sin bana, bryta sig in i grannens cell, jublande: Jag är fri!

Stig Dagerman, hösten 1954

Läs även andra bloggares åsikter om Stig Dagerman, Tidningen Vi, skrivande, Människan som älskar

Förundras över hur lena kastanjerna är och uppleva den märkliga känslan av att ha hela havet för sig själv

Tidigt 90-tal - om luggen själv får välja.

Men det får den så klart inte. Därför packar jag ner några ombyten och några barn och gör ett besök i den gamla hemmahamnen. Där frisörerna finns. Där vi kan cykla runt runt runt, äta tårta och skratta hysteriskt åt ingenting. Där vi, som den årliga traditionen bjuder, ska förundras över hur lena kastanjerna är och uppleva den märkliga känslan av att ha hela havet för sig själv. Andas ut lite jobb och andas in lite lugn.

Det brukar inte bli så mycket vettigt gjort när jag tar ledigt från mitt eget liv men det är väl som det ska. Därför har jag lagt ribban för vad jag ska uträtta någonstans vid anklarna. Jag ska försöka åstadkomma några fina höstbilder och inhandla ett gäng långkalsonger. Dessutom hoppas jag kunna lägga vantarna på minst en låda krispiga svenska äpplen från trakten där de blir som allra bäst.

Jag funderade på hur jag skulle illustrera detta inlägg och insåg att den ärligaste bilden jag har är den från mitt senaste besök. På vilken jag dricker dagens tjugonde kopp kaffe i en baden-baden på gräsmattan, iförd okända termosockar och pappas foppatofflor. Och luggen har gått all in på 90-talet igen. Därav äppelbilden.

Man måste köpa en bok för att få komma riktigt nära

Först tänkte jag skriva ett brandtal mot detta att så många läser men inte ger sig tillkänna. Jag vill ju veta vad ni tycker, vad ni tänker, vad ni äter i sängen. Men sedan tänkte jag på de gånger jag själv kämpat för att få klassa mitt arbetsmaterial som just arbetsmaterial och därmed lite privat, och min e-post som min e-post och därmed lite privat, och mitt sätt att skriva och tala som just mitt sätt att skriva och tala och därmed lite personligt så gjorde jag idag en kovändning. Jag vill inte vara sån. En sån som måste veta.

Den som skriver en bok eller artikel eller något annat som går i tryck vet ju inte heller vilka alla läsare är, varför måste man som bloggare nödvändigtvis veta det? Jag kanske bryter mot något slags budord här eftersom jag inte är så insatt i bloggetiken utan bara gillar skrivandet och formen, men då får det väl vara så. "Du skola icke acceptera anonyma läsare i din statistik. Du skola hedra dina läsares facebooksidor och livsstilsbloggar så att de vilja återgälda dig med rikligt med länkningar. Du skola icke läsa utan att även kommentera på det att du må bli borttagen från någons topplista." Bah!

Det är klart att man med en blogg får möjligheten till direkt respons, något som säkert en del författare är avundsjuka på. För när får de egentligen veta vad folk tycker? När det kommer brev via omvägen om förlaget? När det är författarträffar och signering i julhandeln? Alltså när folk har gjort sig fina och övat på sin kärleksförklaring till den tredje romanen om kommissarie Claesson framför spegeln. När man måste köpa en bok för att få komma riktigt nära, så att man kan säga att den ska dedikeras till Anneli utan e på slutet samtidigt som man sniffar lite diskret på tweedkavajen.

Fan, om någon tycker att det känns mer värt så är inte jag den som är den. Jag kan ordna en bloggförfattarafton. Jag kan göra snittar med små räkor och dillvippor och ni kan få ringla i kö genom tvättstugan och hallen för att få köpa blogginlägg som jag har printat ut och sitter vid köksbordet och signerar sirligt i min långa trippelvirade halsduk. Kan till och med ställa upp på bild med alla som vill hålla mig om axlarna och låtsas att vi är bundis. Välkomna!

Sen är det raka tangovägen till Let's dance där jag ska flämta
 upphetsat och kindpussas med främlingar så det står härliga till

För att visa god ton, det vill säga inte sitta och vara hemlig och klaga på alla andra som är det, så tänker jag snart komma ut med besked. Filar på den där texten som ska säga lagom mycket om vem jag är och utelämna lagom mycket av det där som inte är så smickrande eller säljande, men som ändå bör skina igenom för att göra mig mänsklig. En svår konst.