Det är bara lite mycket nu. Kropp och själ har lite att stå i.

Tyst som i mörkaste skogen. Knappt ett sus. Den inbitne kikar envist in som vanligt varje morgon i hopp om livstecken. För visst kändes det som om det skulle följa en magnifik fortsättning efter det där firandet av det hundrade inlägget? Istället beter jag mig som ett gammalt sekel; når respektingivande hundra och går sedan i graven.

Lugn bara lugn (förresten en utomordentlig bok som pockar på omläsning snart). Det är bara lite mycket nu. Kropp och själ har lite att stå i. Ni vet att jag ogillar onödig engelska, även om jag ibland hänfaller åt att använda det av humoristiska skäl, men ett ord har de som vi borde göra till vårt och som passar så väl på min situation just nu.

Preoccupied.

Det finns ingen bra variant på svenska, "upptagen" är nämligen alldeles för mesigt i sammanhanget. Jag vill att det, likt det engelska uttrycket, ska få en att tänka på krig. För det är så det känns. Jag är inte bara upptagen för tillfället, jag är ockuperad. Belägrad. Det är flerfrontskrig och de anfaller från luften också, alla tankar, idéer, frågor, viljor, måsten och planer och jag vet inte vilken anfallare jag ska ta mig an först. Jag är ingen Aragorn, jag kan inte hugga ihjäl femti orcher i ett svep och sen är arbetsdagen över. Jag måste producera utav bara helvete på ren svenska och samtidigt fundera, lära nytt, smaka på ord och väga för och emot. Sova någon timme. Helst leva lite också. Andas den där småbitiga höstluften som jag älskar, innan den blivit för kall.

Det är alltså därför det är så tyst just nu. Inte för att luften gått ur mig utan för att jag jobbar på som sjutton på annat håll och tids nog ska ni förstå. Och då blir det nog en napoleon till.

Läs även andra bloggares åsikter om Aragorn, Kristina Lugn, skrivande, höstluft, napoleonbakelse

Överkörd grävling nummer hundra

Inlägg nummer hundra! Hör ni det? Hundra. Jag tror aldrig att jag har gjort något till hundra förut. Och haft koll på det menar jag. Mens nummer hundra, misslyckat bullbak nummer hundra, överkörd grävling nummer hundra. Hmm... nej, jag tror faktiskt inte det.

Ställer därför den klassiska sportfrågan till mig själv: hur känns det?

Det känns bra. Jättebra. Jag trodde inte att jag skulle kunna komma på så många olika saker att skriva om eller att jag skulle fortsätta att tycka så mycket om det; att utveckla idéer, hitta vinklar, våga publicera, vilja synas. Tänk att man kan sitta och ha så apkul alldeles ensam på sin kammare. Jag är ju störd någonstans (bättre att säga det själv innan någon annan gör det).

Har jag firat då? Jo men visst. Klappat mig lite på axeln, köpt en bakelse och hängett mig åt en djuplodande utvärdering, det har jag faktiskt. Och den låter ungefär så här:

Värt det? Oja.

Säg hej till Napoleon som var min kavaljer när det
skulle firas. Nu är Napoleon ett minne blott.

Roligt? Så förbaskat.

Fortsättning? Givetvis.

Färdig!

Eller jaha, ska man kanske vara lite mer nyanserad? Okej:

Saknas? Tid.
Önskas? Fler läsare och kommentarer.
Lovar? Inget.

Färdig!

Och om framtiden kan jag bara säga att jag fortsätter skriva. I min takt, på mitt sätt. Hoppas du gillar det. Jag varken hinner eller orkar skriva så mycket annat men det löser sig, tids nog. För jag tror att det här skrivandet har gjort mig bättre på att skriva över lag och då kan det ju inte vara fel. Det måste ju bara betyda att den där generationsromanen som jag lovat ett gäng gamla vänner att jag ska skriva, den kommer att slå ner som en fulländad litterär atombomb när den väl är klar. Lagom till pensionen.

Gungerd. Om du läser detta.

Nu är tid att gå stilla genom natt och gräs, tid att älska det man har...

Detta korta citat, saxat ur en tidning, fick mig att börja känna vittring. Fick mig att vilja gå ut på jakt. Slå mig fram med machete. Så svag är jag för meningar som innehåller formuleringen "nu är tid...". Jag anade att här dolde sig en skatt, något jag kommer att älska i sin helhet.

Måste. Ha. Hela. Boken.

Meningen ovan är ryckt ur en dikt av Gungerd Wikholm. Jag vet inte vilken dikt och jag vet inte vilken bok. Eller snarare; jag vet att den inte finns i den enda bok av Gungerd Wikholm som jag fått tag på; Anhalter, svarta och röda, tack vare förträffliga Bokbörsen. Men det gör faktiskt inget för det är helt fantastisk poesi jag har fått tag på, även utan ovannämnda "nu är tid". Redan läst samlingen tre gånger och fortsätter enträget min jakt på fina exemplar av övriga alster.

Gungerd. Om du läser detta. Många författare berättar om den låda de har på vinden med ett antal exemplar av sina böcker. Sådana de fått direkt från tryckpressen för allmän utdelning till vänner och bekanta och stolta mormor i Åsele. Böcker som tyvärr blivit liggandes i decennier för att man inte hade så många vänner eller tyckte det var pinsamt att pracka på dem sin egen bok (man ska ju inte tro att man är nån liksom).

Gungerd, om detta också gäller dig, om det har legat exemplar av till exempel Aria på din vind sedan 1980-talet, kan du inte sälja ett ex till mig? Och sen tar du lådan och åker runt i Sverige och delar ut resten till till synes behövande. Synd och skam i sin rätta bemärkelse att inte fler får upptäcka din poesi. För att den är så klok och målande och naken, utan att göra anspråk på att vara det. För att finlandssvenska författare inte slarvar med språket utan ofta lyckas välja helt rätt ord och ordmängd. För att du likt ingen annan kan lägga sådan kraft i ordet kön att man trillar baklänges. För att jag, som helst inte lämnar hemmet och högst ogärna landet, nästan kan tänka mig att åka till Portugal nu. Så bra är det.

Läs även andra bloggares åsikter om Gungerd Wikholm, poesi, Bokbörsen

Jag är med Krister nu så vad du än vill mig så får det vänta till september

Trött på OS och brölande kulstötare? Har barnen kolik och mannen snarkproblem?

Ge dina öron lite kärlek.
Ge dem lite Krister.

Lite Hjalmar.

Lite romans anno 1912.



Krister, Krister, Krister...

 Nu sänder nämligen P1 önskereprisen Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg, uppläst av Krister Henriksson. Alla avsnitt finns redan på Sveriges Radio så det är bara att krångla på sig hörlurarna, lägga sig raklång på golvet och vägra allt annat. "Jag är med Krister nu så vad du än vill mig så får det vänta till september, okej?".

Och nästa år ska visst Pernilla August filma historien igen. Anar jag ett Söderberg-år i Strindbergs kölvatten?

Ständigt dessa små hemliga paket. Älska P1!

Boken under löken

Ja, så var ledigheten till ända och med den här bilden kanske jag kan lura någon att jag har ägnat mycket tid åt både läsning och trädgårdsarbete. Lite nässlor har jag åtminstone rensat och några störiga flygfän har fått sätta livet till när jag velat läsa ifred, men mest har jag fotograferat åt jobbet (1200 bilder ska redigeras i veckan) och ätit kopiösa mängder bär och glass.

Boken under löken (åh gud vilken härlig ordkombo!) heter Under skinnet av Michel Faber och stacks till mig under ett barnkalas. I korthet: en konstig kvinna kör bil i Skottland i jakt på storvuxna manliga liftare som hon bedövar. Varför? Jag vet inte än. Jag läser långsamt i hopp om att förstå innan det uttalas, ungefär som när man försöker lista ut vem som är mördaren i en gammal deckargåta innan den karismatiske brittiske privatdetektiven kommer på det på sista sidan. För att det känns så bra att känna sig lite klyftig. Därför kan jag heller inte skapa en länk till någon recension eller internetbokhandel eftersom jag då riskerar att få syn på en ledtråd. Den intresserade får söka själv efter bästa förmåga. Under skinner. Michel Faber.

Vad jag tycker om boken återstår att se, men om de poetiska beskrivningarna av den skottska väderleken håller sig inom rimliga gränser så blir nog inte betyget så pjåkigt. För boken under löken.

Hemlighetsfulla barn som åberopar behovet av konstnärlig frihet

Idag har min mor, som sedan hon blev med laptop är en ivrig bloggläsare med många åsikter, informerat mig om en blogg som hon tycker är fantastiskt bra. Hon har läst den i flera månader och det är alltid något utöver det vanliga, det som "hon Brödtext" skriver. Då trillade poletten ner hos mig, att hon faktiskt inte vet att det är jag som skriver. Sekunden efter trillade poletten ner på andra sidan trädgårdsbordet, att det är jag som skriver. Så nu vet hon.

Hemlighetsfulla barn som åberopar behovet av konstnärlig frihet. Önskan att få vara anonym för att våga uttrycka sig som man vill och behöver, utan att det slår tillbaka på någon oskyldig. Kanske inte alltid så kul men tanken bakom är god. Jag bävar inför tanken att någon bekant hugger tag i mamma på torget för att prata om dotterns förfärliga språkbruk, föraktfulla ton och obehagliga fantasi. Nej, de får vara lyckligt ovetande här i småstan tills någon av de stora drakarna ringer och vill göra en helsida om mig. Tills dess säger vi "schhh!" och låter det, på lagom överklassmanér, "stanna inom Familjen".

Nu sitter kära mamma och läser alla inlägg igen, fast i ett nytt ljus. Tur att det enda hon vill se av OS är Usain Bolt och han är ju inte den som drar benen efter sig på jobbet, så det finns mycket tid till omläsning i sommar. Att hon trodde att bloggaren var en kvinna på 45+ som rest mycket och "varit med om en del i livet" får jag dock analysera ett varv till, jag som är en hemmasittande halvmesig trettinånting som fortfarande minns helgen i London 2003 med viss fasa... Är jag verkligen så falsk och överdramatisk i mitt språk? Låter jag så gammal och erfaren, jag som oroat mig för att jag lät som en svenglishspråkig tjugonånting som pratar om saker jag inte begriper och inte har förstått min plats, tingens ordning och att vissa drömmar är förgäves?

Allt jag vet är att mitt språklekande är ett sätt att få utlopp för allt möjligt och att jag har ett språk som bland annat syns här, ett annat i texter som inte visas här och ett tredje, fjärde och femte för andra sammanhang i livet. Bara som upplysning för den som tror sig känna mig. Och för att mamma med lugn röst ska kunna svara tanterna på stan att nej, hon berättar inte såna historier som godnattsagor och hon tycker inte så illa om Petter Stordalen egentligen, det är bara hennes bloggspråk. Fast jag svär lika mycket i alla sammanhang, det kan vi inte slingra oss ur mamma.


Läs även andra bloggares åsikter om Usain Bolt, Petter Stordalen, bloggare, skrivande,