2011-11-04

Tänk vad många det finns. Som är som jag.

Idag var jag på en anställningsintervju av det trevligare slaget. Det vill säga det gick ganska bra och det var en i det närmaste gemytlig stämning. Fattades bara en kaffetermos, några kanelbullar och en syrenberså, men man kan ju inte få allt.

På frågan om fritidssysselsättningar - frågan som ska plocka fram den charmiga privatpersonen i mig - vill jag gärna kunna svara något originellt som bergsbestigning. Eller något behjärtansvärt, typ underhållare på ålderdomshem. Och jag som inte ens kan svara att "jag gillar att resa". Eftersom jag inte gör det. Istället säger jag lite urskuldande att jag läser och skriver och försöker få lite frisk luft ibland. Oj vad jag är spännande.

- Jaha, när du säger att du skriver, vad skriver du då?
Nu kommer det, det är nu jag ska erkänna att jag är en sån där patetisk författar-wannabe, som kommit mycket längre i mina drömmar än i mitt manus. Som vägrar växa upp och börja gilla att resa och grilla med grannarna.
- Jag skriver skönlitterärt.

Där. Jag sa det.

Men vet ni vad.

Reaktionen blev ett enda stort Åh! Vad roligt! Tänk att kunna få ihop en hel roman, att bli utgiven. Är inte det din dröm också? Joo!

Och sen pratade vi i en kvart om författardrömmar och tidsbrist och favoritböcker och mediakaruseller. Tänk vad många det finns. Som är som jag. Nästa gång mina fritidsintressen kommer på tal så vet jag vad jag ska svara. Vad jag stolt ska svara.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Inga kommentarer: