2011-11-08

Du får mina meningar, Mr. Nicholls

Jag är en pocketpingla. Inbundna böcker är för tunga, jag tröttnar och somnar. Så jag väntar nästan alltid med att köpa en bok tills den finns i pocket. Och eftersom jag besitter en del småländska gener så väntar jag gärna tills jag hittar den i en fyndlåda på Willys eller på loppis. Om jag inte struntar i att köpa den helt och går till biblioteket istället (fast jag blir så stressad om det är kö på boken, jag är som sagt en extremt långsam läsare).

I alla fall.

Resultatet blir hur som helst att jag läser måsteböckerna långt efter alla andra. När de är ute och ingen pratar om dem längre. När de hunnit bli film och släppts på fin samlings-dvd. Då slår jag upp första sidan. Just nu är jag till exempel på sidan 112 i En dag av David Nicholls och lär väl inte hinna med nån mer bok i år. Feelgood är inte riktigt min grej men jag vill läsa hur han förvaltade vad andra öppet avundsjuka författare har kallat en briljant idé. Dessutom kan jag redan nu konstatera att han har skrivit flera av de där meningarna som liksom var mina, och dessutom gjort det så bra att jag inte kan bli arg. Här, du får mina meningar, Mr. Nicholls. Är lite rädd för att boken kommer att bli jobbig i längden, men jag harvar vidare och återkommer kanske med en recension. Runt nyår eller så.

Apropå jobbig i längden: jag la ner Hundraåringen som klev ut ur ett fönster och försvann efter mindre än halva boken. Sen var det någon knatte här hemma som rev sönder den, vilket jag tog som ett tecken på att jag fattat rätt beslut. Men någon får gärna berätta hur den slutar. Så att jag kan låtsasdelta i det litterära samtalet.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

2 kommentarer:

Marthina, Holmbytorp sa...

Jag läser också den nu! Och hundraåringen gick samma öde till mötes här... inte min cup of tea alls. Kram.

E. Wall sa...

Okej, då hoppas vi att någon annan tar bladet från munnen och avslöjar slutet. Tyckte att det var en lovande idé men språkligt och stilmässigt så orkade jag inte. Kändes som att tröstlöst hacka runt i Karl-Oskars stenåker. Men boken är ju så många andra läsares tekopp så det gör nog inget.