2011-11-30

De förälskade kvinnorna kunde leva på luft allena

Jo, sedan förra inlägget funderar jag fortfarande på det där med noveller. Min bild av vad en novell är har minst sagt utvecklats under åren. Från början trodde jag att en novell måste handla om kärlek och innehålla taffliga beskrivningar av fysisk attraktion. Detta eftersom min enda erfarenhet av novelliknande texter kom från Frida och Året Runt. Det var sexuella eskapader med snygga spanjorer på öde stränder eller svartsjukedrama på galoppbanan som slutade med arvstvist. De förälskade kvinnorna kunde leva på luft allena och när de vidrördes av Den Rätte fick de elektriska stötar.

Jag bestämde mig för att noveller var blaha och ingenting för mig. Döm därför om min förvåning när jag läste Morden på Rue Morgue av Edgar Allan Poe. Vad är det här? En apa som går runt och har ihjäl folk? Men den klibbiga kärleken då? Paraplydrinkarna? Är detta en novell? Ja, tydligen. Och så öppnades en ny värld för mig.

Men som skribent, kommer novellen eller romanen först? Vad är hönan och vad är ägget? Mig veterligen är noveller och novellsamlingar svåra att sälja så därför krävs det oftast att man redan är etablerad, det vill säga man har redan åstadkommit ett gäng romaner, för att förlaget ska våga satsa på ens noveller. Om man inte är en exceptionellt duktig novellskrivare eller redan känd av någon annan anledning. På så sätt kan man säga att romanen kommer före novellen. Men för de flesta börjar ju skrivarbanan med texter av novellkaraktär. Ser man så på saken så kommer ju novellen först.

Jag tänker plötsligt på måleri. Att man först, som barn, ritar streck och kladdar med färg för att så småningom lära sig måla fint och avbilda verkligheten korrekt. Men var det inte Picasso som efter att han blivit fulländad i det realistiska måleriet började med sina streck och kuber och surrealistiska ansikten? För att det inte var någon utmaning att avbilda rätt och slätt. Är det så med novellen också? Att först skriver vi fjantiga kärleksnoveller i högstadiet, därefter blir vi fulländade berättare i romanform - och ju längre desto bättre så klart. För att i nästa skede välja att återgå till novellen. Till det lilla, korta, knivskarpa.

Ha något att säga. Säg det i novellform. Säg inget mer.


Picasso ca 1899



 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Inga kommentarer: