Jag bestämde mig för att noveller var blaha och ingenting för mig. Döm därför om min förvåning när jag läste Morden på Rue Morgue av Edgar Allan Poe. Vad är det här? En apa som går runt och har ihjäl folk? Men den klibbiga kärleken då? Paraplydrinkarna? Är detta en novell? Ja, tydligen. Och så öppnades en ny värld för mig.
Men som skribent, kommer novellen eller romanen först? Vad är hönan och vad är ägget? Mig veterligen är noveller och novellsamlingar svåra att sälja så därför krävs det oftast att man redan är etablerad, det vill säga man har redan åstadkommit ett gäng romaner, för att förlaget ska våga satsa på ens noveller. Om man inte är en exceptionellt duktig novellskrivare eller redan känd av någon annan anledning. På så sätt kan man säga att romanen kommer före novellen. Men för de flesta börjar ju skrivarbanan med texter av novellkaraktär. Ser man så på saken så kommer ju novellen först.
Jag tänker plötsligt på måleri. Att man först, som barn, ritar streck och kladdar med färg för att så småningom lära sig måla fint och avbilda verkligheten korrekt. Men var det inte Picasso som efter att han blivit fulländad i det realistiska måleriet började med sina streck och kuber och surrealistiska ansikten? För att det inte var någon utmaning att avbilda rätt och slätt. Är det så med novellen också? Att först skriver vi fjantiga kärleksnoveller i högstadiet, därefter blir vi fulländade berättare i romanform - och ju längre desto bättre så klart. För att i nästa skede välja att återgå till novellen. Till det lilla, korta, knivskarpa.
Ha något att säga. Säg det i novellform. Säg inget mer.
 |
| Picasso ca 1899 |
Läs även andra bloggares åsikter om konst, litteratur, läsning, novell, skrivande, Picasso, författare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar