Jag tänker inte yppa något om handlingen, men så här mycket kan jag säga: porträtten är på pricken och 19-åringens tankar och ord är klockrena. Sara Beischer har hittat detaljerna, kan beskriva de gamla ögonen, det tunna håret, den ansträngda andhämtningen, men också personalens olika egenskaper och egenheter, ibland vansinnigt roligt, ibland så jävla tragiskt. Man känner igen sig alltför väl, både som tonårig dramaqueen och som vikarierande vårdbiträde, inslängd i en ny verklighet med ansvar för mediciner och mat, liv och död. Gamlingar som blir personer, andra gamlingar som förblir anonyma arbetsmoment på en lång lista, och deras enda mänskliga närhet är dina händer, med plasthandskar så klart.
Som jag önskar att denna bok ska användas, inte bara läsas. Den är annorlunda men ändå i klass med Var det bra så? av Lena Andersson när det kommer till användbarhet. Språket är enkelt, det händer inte så mycket. Här finns inga mordgåtor som ska lösas av vare sig försupna kommissarier som lyssnar på opera eller charmiga professorer som har hemliga sällskap och symboler som specialitet. Men det är vansinnigt välgjorda skildringar av livet i Sverige. Det som pågår bredvid dig.
Tävla nu för bövelen!
Oj vad sugen jag blev på att läsa om den här pärlan nu då. |
Läs även andra bloggares åsikter om Sara Beischer, Jag ska egentligen inte jobba här, Lena Andersson, Var det bra så?, tävling, böcker, äldreomsorgen,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar