2012-02-16

Känna på prassliga klänningar och prova lite läppstift


Ursäkta dröjsmålet men jag var lätt knockad av magsjuka igår och förmådde inte hurra och gratta från mitt horisontalläge i sängen. Men idag:



Vi har en vinnare! 



Priset måste gå till Andreas som orkar ägna sin fritid åt politik medan vi andra sitter i soffan och debatterar melodifestivalens varande. Som brottas med snäva budgetar som lämnar föga utrymme till livskvalitet åt de äldre medan vi önskar oss en ny bil (fast det gör kanske Andreas också ibland, vad vet jag?).

Och eftersom jag vill att boken ska användas och inte bara läsas så hoppas jag att Andreas med kollegor får nytta av den i sitt arbete och låter detta exemplar vandra vidare till de bäst behövande: de som inte själva ids praktisera i verkligheten, eller vågar anta utmaningen att bo på ett ålderdomshem i en vecka.

Andreas fråga ska så klart besvaras också:

Hur ska vi få äldre människor, de ensammaste, att få en drägligare tillvaro?

Enklare frågor har man ju fått. Eller?

Är det inte bara att gå till sig själv och fundera på vad man egentligen vill göra med dygnets 24 timmar? Vilket för övrigt är en helvetes massa timmar när man sitter ensam och blind i en rullstol i ett stort hus och lyssnar på land- och sjöväderrapporten.

Vad skulle du göra en helt vanlig torsdag om du plötsligt fick ledigt från jobb och annat? Tror du inte att en gammal människa skulle vilja göra samma sak? Äta en semla, klinka på gitarren, sitta i solen och klappa en hund, gå i affärer och känna på prassliga klänningar och prova lite läppstift. Dansa. Skratta.

Jag vet inte för jag har inte frågat någon gammal människa vad han eller hon skulle vilja göra. Vi bara förutsätter att de vill brodera i grupp, äta ärtsoppa på torsdagar och lyssna på trubadurer. Vi har ingen aning om vad de har för individuella intressen, något vi själva tycker är så viktigt att framhålla.

Förklara för mig vad gamla människor ska samtala om till slut när de inte får någon ny input, när de nattas före Allsång på Skansen ens har börjat, när de inte får hjälp att läsa tidningar, inte får lära sig vad internet är. Jag vill så gärna vet hur många gånger de ska prata om samma gamla minnen på de där broderiträffarna i aktivitetsrummet. Tills någon dör antagligen, för då kan de prata om det istället.

Om två förskolelärare och nån frivillig förälder kan ta 25 vilda småungar på teater i stan så borde samma personalstyrka och någon frivillig anhörig kunna ta med sig 4 gubbar på café eller låta ett gäng troende tanter gå i kyrkan en söndag. Om ett helt lågstadie kan åka till badhuset och komma levande därifrån så borde avdelningen Rallarrosen kunna göra en bussresa till lantbruksmuseet med samma resultat. Eller gå en datorkurs så de kan heja på barnbarnen på Facebook.

Det värsta med äldreomsorgen (och nu talar jag om mina och enbart mina erfarenheter) är inte sjukdomarna, döden, liggsåren, tristessen, väntetiden, de schemalagda duschningar eller personalbristen. Det värsta är att alltihop beror på och genomsyras av att det inte är någon idé. Varför lägga tid, pengar och personal. De ska ändå dö snart. Det uttalas inte, men det känns. Och jag vet inte varifrån det kommer. Från de gamla? Först på dödsbädden får man någon som sitter bredvid sängen mer än två minuter, som pratar, som klappar på kinden, som släpper in lite frisk luft genom fönstret. 

Mitt svar blev inget svar för jag blev så upprörd av att tänka ut ett svar. Så mitt svar blir en fråga: Har någon frågat dem som vi pratar om vad de vill?






Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Inga kommentarer: