Jag avskyr boktips. När någon trycker en bok i min hand och säger att jag Måååste läsa den för den Är. Så. Bra. Då vägrar jag. Kan inte förklara varför men det känns lite som att sätta sig i skuld; tar man emot boken har man lovat att ge den en ärlig chans, trots att man är inne i en jobbtopp, har influensakänningar och hatar genren sedan barnsben. Man har dessutom lovat att älska den, för att inte sätta vänskapen eller blodsbanden på spel. Därför berättar jag för alla att jag hatar boktips innan de hunnit ge mig ett, ungefär som andra berättar att de är jordnötsallergiker före en middagsbjudning för att det inte ska uppstå besvärliga situationer.
Däremot så gillar jag när andra berättar att de tycker om, eller till och med älskar, en bok. Eftersom jag vet vilken fantastisk känsla det är så blir jag innerligt glad för deras skull. Jag tycker också om att höra andra berätta om böcker, vad de handlar om, vilka känslor som väcks, hur intrigen är uppbyggd och hur karaktärerna mår (oftast inte så bra). Magnus Utvik gör detta väldigt bra i Gomorron Sverige i Svt, jag vill alltid läsa alla böcker han pratar om.
Så. Därför tänker jag inte recensera En dag av David Nicholls. Jag ska heller inte säga att du måååste läsa En dag. Men jag ska berätta om den (varning för spoilers ifall du inte läst boken).
Efter mindre än ett kapitel hade jag redan hittat flera av de där meningarna som var mina, som jag skulle skriva, som hade passat så bra i min bok. Detta har jag skrivit om tidigare. För att ge ett exempel: Han var helt säker på att någonstans bland konstvykorten och de kopierade affischerna om arga teaterpjäser, fanns ett foto av Nelson Mandela, det gjorde det alltid.
Men sen tyckte jag att det blev lite trist, jag blev inte speciellt betuttad i vare sig personerna eller handlingen men läste vidare ändå för det låg något lovande i språket. Och jag hade rätt. Följande är inget boktips men om du vill läsa något riktigt bra, för att lära dig hur man målar bilder med ord och sätter ord på känslor, då ska du läsa kapitel fjorton, Att vara far. Bättre än så här blir inte gestaltningskonsten.
Sen tyckte jag att det blev lite trist igen eftersom de får varandra och lever ganska lyckliga i alla sina dar. Jahapp, jag som trodde att boken skulle sluta med sedvanlig cliffhanger så att man som läsare själv får bestämma om de någonsin ska få varandra (åtminstine tills författaren behöver pengar och uppmärksamhet igen och skriver en uppföljare eller tre). Men! Så dör en av huvudpersonerna. Bara så där, i en enda kapitelavslutande mening som var så oväntad och snygg så jag satte i halsen: Sedan dör Emma Mayhew, och allt som hon tänkte och kände är borta för alltid. Nej, Mr. Nicholls, jag vet inte om man får göra så.
På detta följer några fantastiska sidor, och kapitel tjugo om Dexters misär är så väl gestaltad att man kan ta på den (...kollar fickorna igen, hittar en ihopknölad tjugopundssedel, fuktig av hans egen urin).
Gestaltningen och dialogerna är det mästerliga med den här boken. Man kan som sagt strunta i personer och intrig och kärleksdravel ett långt stycke för den här boken levererar framförallt en språklig njutning. Det krävs tydligen en manusförfattare för att skapa så här självklara och naturligt flödande dialoger som dessutom innehåller mycket humor och ironi, något som är oerhört svårt att förmedla utan att behöva lägga till det trista "sa hon med ironi i rösten", "sa han med ett skevt leende", "sa hon och gav honom en blinkning" etc. Faktum är att Nicholls inte ens behöver tala om vem som säger vad, och det är mästerligt. Och översättaren Pia Printz gör ett minst lika fantastiskt jobb, som lyckas betona rätt tidsmarkörer och göra jargongen till trovärdig svenska.
Ja, superlativen haglar vilket är lite olikt mig men faktum kvarstår: i min bokhylla har jag en känslohylla där jag sparat ett fåtal böcker för att de av olika anledningar innehåller något bra. Jag kanske aldrig kommer att läsa dem igen men de ska stå där och samla damm och med sin blotta uppenbarelse inspirera mig. Välkommen i gänget Mr. Nicholls.
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, En dag, David Nicholls, Magnus Utvik, Pia Printz
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar