Allt fejkblod i Hollywood

Det finns två frågor som komiker i alla tider, i alla sammanhang, tvingats svara på.

Var får du allt ifrån? och Får man skämta om allt?

Den som skriver och blir läst, vare sig det är av en miljonpublik eller bara gamla farmor, får motsvarande frågor.

Var får du alltifrån? och Får man skriva om vad som helst?

Fast ibland har läsaren redan bestämt sig och utropar istället förfärat Man får inte skriva om vad som helst!

Jo, säger jag. Man får skriva om vad som helst. Men inte hur som helst. Det ska finnas ett bra skäl till att du skriver och hur du gör det, annars finns det ju inget bra skäl för mig att läsa, eller hur?

Men det där är en annan diskussion som jag låter vila lite. Idag har jag nämligen funderat på det där med gränser, mycket tack vare texten om avföring som liksom kom till mig från klar himmel (tack gud, är det något du vill säga mig eller?).

Tankarna handlar alltså inte om vad man "får" skriva, utan var den egna gränsen går.

Var går min gräns? Har jag nått den? Kommer jag någonsin att komma i närheten av den?

Jag har definitivt inte nått gränsen, jag har många bisarra saker kvar att avhandla innan jag bommar igen. Men jag tror heller inte att jag någonsin kommer att nå gränsen. Det är nämligen inget jag strävar efter. Det är inte på det sättet jag vill utmana mig själv, det är inte därför jag skriver. Vad är poängen med att använda allt fejkblod i Hollywood i en enda scen? Filmen blir ju inte per automatik bättre för det. Men en droppe då och då kan göra underverk.

Svårigheten ligger inte i att hitta ämnen att skriva om. Svårigheten ligger i att skriva trovärdigt. Eller ur ett perspektiv eller med en ton som känns ny. För att göra det krävs det att man vänder och vrider, smakar och känner. Inte med tång utan med hela kroppen. Utan att backa, utan att bli äcklad eller generad. Utan att välja sida. Men samtidigt inte vältra sig i det. Svårt.

I går bläddrade jag i en bokklubbstidning och läste de korta notiserna om "rafflande handling" och "fängslande människoöde". Varenda bok verkade handla om trasiga barndomar och hämndlystna styckmördare. Jag blir lite trött på denna kollektiva lust att skriva om spektakulära ämnen, stapla den ena vidrigheten på den andra men inte riktigt fixa trovärdigheten. Man kan inte slänga in en pedofilpolis i en story om människosmuggling samtidigt som fina frun stympas i dyra villan av stjärnreportern med oidipuskomplexet, och sedan tro att ingen ska märka att man har ett taffligt språk eller lämnar lösa trådar här och där. För att det inte var lika smaskigt att göra research i domstolsprotokollen som man trodde när man satt där på skrivarkursen i skärgården och fantiserade om att sälja bra. Jag menar skriva bra. 

Slutsatsen är alltså att man får skriva om "allt" men man måste faktiskt inte. Och man måste definitivt inte skriva om "allt" samtidigt.

Läs även andra bloggares åsikter om skrivande