För lite mer än ett år sedan satt vi med två småbarn och två arbetslösheter i en solkig lägenhet utan fläkt. Jag hade en examen som jag inte visste om den gick att använda på arbetsmarknaden, framför allt inte i kombination sjuka barn och stigande ålder. Inte så hett i stockholmsregionen om man så säger. Mannen satt med svikna löften från arbetsgivaren och utanför hade någon bränt ner vår bil. Hur gick det här till och ska det någonsin bli bättre? undrade vi.
Jo, det blev det. Måhända skriver jag dystra påhittade historier, men när jag skriver om mig och mitt då skriver jag ljust. Att "skriva av sig" har inte varit min grej på länge.
För exakt ett år sedan kom samtalet som fick oss att packa bananlådan och installera oss på okänd ort i andra änden av landet. Ja, på okänd ort. Jag hade aldrig satt min fot här och visst är det för mycket granskog men hej vad jag är lycklig.
Sedan trettonhelgen för ett år sedan har det bara gått uppåt och framåt. Det krävdes mer slit än jag trodde man kunde krama ur ett par trettipluskroppar, men nu är vi där. Med jobb där man skrattar och blir sedd, med rosenkindade barn och en katt som bara blir fetare. Nästan så man vågar titta i en solsemesterkatalog och fundera på en veckas ledighet.
Ett slags bokslut över 2011 infann sig redan den 22 december. Vi, som knappt hunnit ses och än mindre umgås det senaste halvåret, satt inklämda i en bil full av klappar, overaller och förväntan. I fyra timmar. Vi försökte förstå oss på den nya ljudanläggningen i bilen och till familjens glädje och min förtret fick vi inte in P1. Däremot fick vi igång musiken och mellan två långtradare i Halland blev vi alla tysta (tack och lov att ingen försökte sjunga med).
Så gled vi i maklig takt genom ett landskap som blev allt plattare, tänkte på året som gått och på nästa och suckade så där som bara Askungen kan. Tack Kate Bush.
ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar
till inspirerande mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.
Läs även andra bloggares åsikter om 2011, jobb, musik, Kate Bush
1 kommentar:
Eftersom jag känner dig "ganska väl" så blir jag bubblande glad nu. Så glad för er, som kämpar på och att det går så bra nu. Vilken nostalgi, Kate Bush! Fast har aldrig lyckats höra vad hon sjunger... Här hemma har jag och barnen fläskat loss till den här: http://www.youtube.com/watch?v=KQ6zr6kCPj8.
Skicka en kommentar