Bläddrar i en riktigt gammal kvällstidning och råkar på en intervju med Marcus Birro. Mycket intressant om och med en man som jag inte verkar ha så mycket gemensamt med, men som jag ändå hade lyft på hatten för om jag haft någon.
Av tre skäl ska jag tillfälligt men offentligt bekänna min kärlek till Marcus Birro, eller snarare hans ordförmåga:
De verbala kängorna som riktas åt alla möjliga håll, till exempel:
"Jag lever det feministiska livet, jag behöver inte sitta på Södermalm och teoretisera om det".
Ahh, aj! Föga vet jag om Marcus privatliv men jag gillar hans kängor.
De enkla och vackra skildringarna av de stora och ibland svåra ämnena.
"Jag är lågt stämd" är till exempel en av de vackraste meningarna någonsin och den förklarar så precist och fint varför vissa av oss är som vi är.
Slutligen har han författat flera av de mer meningsfulla krönikorna, främst om barn och familj, som jag har läst (Föräldrar och Barn, Expressen m.fl.). Vackrare ord får man leta efter. Läs högt, det är som musik.
Trots detta så når min kärlek inte hela vägen fram, den omsluter inte hela mannen Birro. Mig veterligen är han katolik och tror således på djävulen men inte på fria aborter, han hänger med Livets ord och verkar ha ett uppmärksamhetsbehov som gör mig trött bara jag tänker på det. Det är liksom där vi klinchar.
Men. Bara idag. All kärlek till Marcus Birro.
Läs även andra bloggares åsikter om författare, läsning, skrivande, tidningar, Marcus Birro
1 kommentar:
Hmmm. Nu blev jag ganska nyfiken på honom. Jag är ju också lågt stämd. Åtminstone just nu.
Skicka en kommentar