Hatar när det händer:
Efter lite research och kaffe och med ett halvfärdigt synopsis i bakhuvudet tror jag mig vara redo. Skriver, raderar, skriver, raderar, flyttar om, ångrar. Så kommer tankarna. Varför gör jag det här? Det är ju inte det minsta lustfyllt. Får svart på vitt i Times New Roman att jag är värdelös. Byter till ett creddigare typsnitt men det var inte där skon klämde trots allt. En hel kväll har gått åt utan att jag skrivit ett enda ord jag är nöjd med, än mindre en hel mening som är värd att bygga vidare på. Fyra timmar som jag lika gärna hade kunnat ägna åt att skumma trista Facebook-inlägg. Som jag borde ha ägnat åt att svara på platsannonser. Byta till en helt annan bransch, skaffa mig ett hederligt jobb och sluta plita ner sån här smörja.
"Vill du spara ändringarna i 'namnlös-1'?"
Nej.
Älskar när det händer:
PS: Jag vill varna känsliga läsare, alltså historienördar och homeroskännare, eftersom det förekommer grova övertramp vad gäller platser, personer och händelseförlopp i den här texten. Det är en frihet jag helt skamlöst tar mig (ni tar säkert ut svängarna på annat håll, så då är vi kvitt).
Jag kallar mig Utis och jag har ingen resväska längre.
Jag är fånge i jättarnas stad liksom ni.
Undrar vem som har min väska nu?
Jag lämnade den för ett ögonblick vid mitt bord för att fylla på mitt glas.
Jag var mycket törstig.
Jag var mycket törstig.
Jag ägde inte mycket och nu har jag bara mina ord.
De värmer föga vintertid.
De värmer föga vintertid.
En natt fick jag sova vid en skökas fötter.
Hon hade vackra läppar men hyn var ärrad liksom tilliten.
Dessvärre uppskattade hon inte min kvickhet.
Hon hade vackra läppar men hyn var ärrad liksom tilliten.
Dessvärre uppskattade hon inte min kvickhet.
Tumult och batalj! Jag tvangs hugga henne genom ögat.
Mitt tillhygge var en drinkpinne av den billigare sorten
som jag fann i hennes smutsrosa badrum.
På flykt undan vedergällning smyger jag mellan jättelika huskroppar.
Det är en fråga om tid.
Jag vågar inte somna och jag önskar jag fann min väska.
Odysseus and Calypso, Max Beckmann 1946, Kunsthalle Hamburg |
Läs även andra bloggares åsikter om 150 ord, egna texter, givet ämne, skrivande
2 kommentarer:
Fantastiskt! Önskar att sådana meningar kom till mig ibland.
Tack fina!
Skicka en kommentar