2011-12-06

150 ord: Odysseus


Hatar när det händer:

Efter lite research och kaffe och med ett halvfärdigt synopsis i bakhuvudet tror jag mig vara redo. Skriver, raderar, skriver, raderar, flyttar om, ångrar. Så kommer tankarna. Varför gör jag det här? Det är ju inte det minsta lustfyllt. Får svart på vitt i Times New Roman att jag är värdelös. Byter till ett creddigare typsnitt men det var inte där skon klämde trots allt. En hel kväll har gått åt utan att jag skrivit ett enda ord jag är nöjd med, än mindre en hel mening som är värd att bygga vidare på. Fyra timmar som jag lika gärna hade kunnat ägna åt att skumma trista Facebook-inlägg. Som jag borde ha ägnat åt att svara på platsannonser. Byta till en helt annan bransch, skaffa mig ett hederligt jobb och sluta plita ner sån här smörja.

"Vill du spara ändringarna i 'namnlös-1'?"
Nej. 


Älskar när det händer:

Har loggat ut, stängt ner, gett upp. Börjat planera morgondagens matinköp och funderar på om det redan finns semlor i butikerna. Borstar tänderna och förbannar mina rynkor när den plötsligt dimper ner och bubblar ur mig. Meningen! Som bara ska inleda en ny 150-ordare men som jag genast vill göra någonting mycket större av. Som är en sådan Darling att jag borde döda den direkt men jag vet att jag kommer att hålla den kär för resten av livet. Det är något magiskt och det känns i magen och man vet återigen precis varför man håller på. Jag kallar mig Utis och jag har ingen resväska längre.

PS: Jag vill varna känsliga läsare, alltså historienördar och homeroskännare, eftersom det förekommer grova övertramp vad gäller platser, personer och händelseförlopp i den här texten. Det är en frihet jag helt skamlöst tar mig (ni tar säkert ut svängarna på annat håll, så då är vi kvitt).   

Jag kallar mig Utis och jag har ingen resväska längre.
Jag är fånge i jättarnas stad liksom ni. 
Undrar vem som har min väska nu?
Jag lämnade den för ett ögonblick vid mitt bord för att fylla på mitt glas.
Jag var mycket törstig.
Jag ägde inte mycket och nu har jag bara mina ord.
De värmer föga vintertid.
En natt fick jag sova vid en skökas fötter.
Hon hade vackra läppar men hyn var ärrad liksom tilliten.
Dessvärre uppskattade hon inte min kvickhet.
Tumult och batalj! Jag tvangs hugga henne genom ögat.
Mitt tillhygge var en drinkpinne av den billigare sorten
som jag fann i hennes smutsrosa badrum.

På flykt undan vedergällning smyger jag mellan jättelika huskroppar.
Det är en fråga om tid.
Jag vågar inte somna och jag önskar jag fann min väska.


Odysseus and Calypso, Max Beckmann
1946, Kunsthalle Hamburg


Läs även andra bloggares åsikter om , , , 

2 kommentarer:

Marthina, Holmbytorp sa...

Fantastiskt! Önskar att sådana meningar kom till mig ibland.

E. Wall sa...

Tack fina!