150 ord: Ignaz Semmelweiss

Jag är mångordare i både tal och skrift. Antagligen en kombination av att jag älskar ord och samtidigt vill vara säker på att bli förstådd. Övertydlig, kaka på kaka, tautologi. Det är jag.

Mitt mål är alltid att skriva tillräckligt. Inte kort. Tillräckligt. För att det jag vill visa ska synas medan läsaren får fylla i resten. Själv uttråkas jag av detaljer, framför allt miljöskildringar eftersom de aldrig gör naturen rättvisa. Människor beskrivs bäst genom sina tankar och handlingar, hur de ser ut är oftast mindre intressant. Och det spelar ju faktiskt ingen roll om en författare ägnar tre sidor åt att beskriva hur det gamla gula trähuset och den rödhåriga kvinnan med uppnäsan ser ut, passar det mig bättre så är huset byggt av mexitegel på 80-talet och kvinnan är blond. Åt vilket håll hennes näsa pekar har jag inte ägnat en tanke eftersom det antagligen inte är den som för berättelsen framåt. Varför accepterar vi inte bara författarens beskrivningar? Jag tror att det förutom våra olika erfarenheter beror på språket: tonen i berättelsen påverkar vad vi ser när vi läser.

Jag ska fundera vidare på det där, men först ska jag presentera en annan rent ut sagt skitrolig skrivövning: 150 ord. Man väljer eller tilldelas ett givet ord. Eller som i det här fallet, en person. Gärna av sådan karaktär att man får rådfråga lilla Google eftersom man inte har en susning om vad det betyder. Därefter skriver man en berättelse om detta på max 150 ord. Det kan handla direkt eller indirekt (eller väldigt indirekt) om ämnet. Personligen föredrar jag det senare eftersom det annars finns risk att det blir lite wikipedia över det hela.

Jag har nyligen fått en hel lista med ord att skriva om från mannen som kläckte idén. Men först, den första jag skrev:

Ignaz Semmelweiss

De kunde inte hänga Ivan Farkas på innergården. Alla ville se när monstret drog sitt sista andetag och sålunda tvingades man resa en ny galge på Kovács’ vetefält bakom den östra muren.

Vargen, som han kallades i folkmun på grund av sitt efternamn, hade under sommaren gäckat den ungerska rättvisan och kittlat budapestbornas fantasi. De 16 barnamorden han utfört - och utan omsvep erkänt - fyllde varje löpsedel, dagbok och samtal. Författare skrev makabra pjäser, konstnärer målade vilddjur med spädbarn i käftarna. I kyrkorna bad man som aldrig förr om syndernas förlåtelse för att undgå att bli Vargens nästa offer.

När bödeln lät Ivan Farkas yttra sina sista ord till församlingen på den leriga åkern sade denne med stort lugn: ”Om inte Ignaz Semmelweiss tvättat sina händer hade jag gått i graven tillsammans med min mor. Semmelweiss räddade mitt liv så att jag kunde ta sexton. Häng Ignaz Semmelweiss.”


Läs även andra bloggares åsikter om 150 ord, egna texter, givet ämne, skrivande