2011-10-14

Det var dagar då han valde att hugga ved



American Gothic av Grant Wood (1930)

Jag tillhör den lilla skara som tror att begränsningar (kort tid, max antal tecken, bestämt antal ord, givna ämnen etc) enbart är av godo, som på ett lätt masochistiskt sätt njuter av att skala av och dra åt. Och på något sätt så breddas ens repertoar när man tvingas skriva på ett nytt sätt eller om ett nytt ämne. Man borde utsätta sig för det oftare.   

Här handlar begränsningen om att hitta på en berättelse utifrån en bild, i det här fallet Grant Woods American Gothic. Bra övning som jag rekommenderar, det är fascinerande hur mycket man kan läsa in i en riktigt bra målning. Eller i ett foto för den delen. Om jag inte minns fel så skulle det dessutom göras på tid. Jag tror att jag fikade och skvallrade bort merparten av den tid jag fick till mitt förfogande för att sedan på tio minuter hitta på och skriva ner denna äktenskapliga misär: 


Hon satte ner fatet med kaffekoppen framför honom på bordet. Lade ljudlöst en tesked bredvid. Öppnade skåpet ovanför diskhon och tog ner sockerskålen. Stängde skåpluckan försiktigt och ljudlöst. Allting var så tyst och lugnt att det vissa dagar drev honom till vansinne. Det var dagar då han valde att hugga ved. För att få ta i. Frusta, svettas, förstöra, leva. De hade mycket ved i längan nu. Bara ett par meter kvar upp till taket.

- Så där ja. Då var det framdukat.
Hon avbröt hans tankar med sitt meningslösa prat.
- Ja jag ser det, svarade han och reste sig.
Hon backade ett steg, hoppade till som ett djur som blir skrämt av en plötslig rörelse i gräset. Hon var inte beredd på detta uttryck av liv och bestämdhet från hans sida.

Han gick bort till skänken. Hon följde honom med blicken. Han böjde sig ner, stödd med armen mot knät, och lyfte ut en liten flaska från längst därinne bakom dukarna. Hon vände bort blicken. Vände sig helt om och började plocka med besticken. Lade dem på rätt plats i lådan. Tyst så han inte skulle bli irriterad på hennes oväsen. Bara klockans tickande, sekund för sekund, och en koltrast utanför fönstret. Hon tänkte varje dag att imorgon ska jag inte längre vara rädd, jag ska röra mig i mitt eget hem som vanligt folk. Hosta, skramla, skrapa med stolen, gnola en stump. Han drack men hon visste inte varför. Allt större blev skvättarna han hällde i kaffet. Vad hade han att fly ifrån? Vad kunde han sakna?

Duken var smulig av skorporna. Han sörplade i sig det sista kaffet och satte ljudligt ner koppen. Han reste sig och gick runt bordet för att ta på sig västen. Hon förde in stolen efter honom och började samla in skorpsmulorna med handen.
- Jag går ut.
- Ja.
- Jag är vid vedkubben.
‑ Ja.
Han såg på henne men det fanns ingen mening i blicken. Den sade ingenting, ville ingenting, varken gav eller tog. Så vände han sig om och gick ut.
Hon ställde ner hans kopp i diskhon och tog en ny till sig själv. Hällde upp det sista kaffet och satte sig vid fönstret. På sin plats, inte hans plats. Ur plåtburken bakom gardinen tog hon fram en liten flaska. Allt större blev skvättarna hon hällde i kaffet. 


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Inga kommentarer: