Jag hörde Louise Epstein i P1 berätta att hon gärna klär sig lite extra fint dagen då nobelpriset i litteratur ska tillkännages. Kände igen mig lite i känslan, och det tror jag att fler gör. Varför är detta pris så mycket mer intressant än andra händelser i världen och framför allt jämfört med de andra nobelprisen, eventuellt undantaget fredspriset? Det är nog ganska enkelt. Litteratur är något som berör många och läsa kan de flesta (jag talar om ett svenskt genomsnitt här). Information om ett långt författarskap är enklare att ta till sig än de olika upptäckterna i fysik eller de ekonomiska teorierna. Och hur många är det egentligen som satsar pengar på vem som ska vinna kemipriset?
Förväntningarna inför tillkännagivandet är stora. I och med litteraturpriset hoppas man få lära sig något nytt, lära känna en ny berättare, följa med en bit på en ny väg. Fast man kanske inte läser ett enda verk av den prisade författaren - jag erkänner att jag inte är en av dem som står i bokhandeln klockan tretton och väntar med plånboken i högsta hugg. Däremot njuter jag av de ovanligt högkvalitativa diskussionerna och fina levnadsteckningarna i media som följer i utmärkelsens kölvatten. Helt enkelt därför att jag ibland föredrar att läsa om och fundera på litteraturen framför att verkligen läsa den. Och i och med detta mediafokus etsar sig författarnamnet och boktitlarna fast så att jag vid ett senare tillfälle, när jag är mogen och allmänintresset har svalnat, hittar fram till guldkornen på biblioteket. Det är anledningen till att jag alls har läst Kenzaburo Oe, Wislava Szymborska och J.M. Coetzee. En fördel med årets pristagare är att han redan finns i min bokhylla i väntan på närmare bekantskapande. Grattis Tomas Tranströmer.
Läs även andra bloggares åsikter om författare, litteratur, läsning, poesi, radio, Tomas Tranströmer, nobelpriset
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar