Jag njuter dem som dyra mörka praliner och viker hundöra efter hundöra

Håhå, vilken sanslöst vacker bok jag läser just nu! Och det vågar jag påstå efter bara en tredjedel. Här kan vi snacka brödtext. Ja, för det händer visst inte så mycket, jag är inte så intresserad av personerna egentligen även om vissa porträtt är så fint skissade som det bara går. Det handlar om tider, platser och leverne jag har svårt att relatera till.

Men som sagt, de vackra meningarna är staplade på varandra. De är korta, de är avskalade, det är som poesi. Jag njuter dem som dyra mörka praliner och viker hundöra efter hundöra för att hitta tillbaka och se om det verkligen var sant som jag läste. Nej, ni hör. Inte ett uns av avund, bara ren njutning. Och bara ren brödtext.

Självklart återkommer jag med alla dessa fantastiska exempel senare, när jag har läst klart och valt ut de göttigaste. Först ska jag dock knåpa ihop en icke-recension om några andra böcker som jag har plöjt i sedvanlig maklig takt.



Läs även andra bloggares åsikter om Anders Paulrud, Som vi älskade varandra, böcker, läsning, brödtext, recension