2012-05-04

Loud & Proud: tacos eller något med bearnaise

Jag tror att alla har humhum-låtar. Om inte så har i alla fall jag det. Små melodislingor som jag hummar/nynnar/visslar på ibland när jag gör andra saker. Jag märker knappt att jag hummar eller vilken melodi det är, det går per automatik. Jag vet heller inte varför kroppen ibland vill ha lite hummande och ibland inte, om jag tänker bättre eller mår bättre om det inte är helt tyst i huvudet i vissa situationer.

Jag vet som sagt knappt vilka melodislingor det handlar om så därför kan jag inte räkna upp alla. Men ibland visslar jag till exempel på en låt från Robin Hood-filmen (ja den tecknade!). När solen går upp över ridhuset medan jag kör till jobbet, alldeles för långsamt enligt långtradaren bakom mig, så brukar det bli lai-la-lai från The Boxer (Simon & Garfunkel), medan jag tillbakalutad ignorerar medtrafikanternas blodtryck.

Och ibland sjunger jag lo-lo-lo-lo Lola och hade faktiskt glömt varifrån det kom. Jag vet! Hur är det möjligt? Men tänk så glad jag blev när den älskade dängan om oskulden och transvestiten åter korsade min väg för några veckor sedan medan jag stuvade makaroner!

Den här låten är så förbaskat bra och så förbaskat djärv, trots att det verkar som om The Kinks mest vill berätta en lustig historia. Kanske inte lika djärv nu som då den släpptes 1970, nio år innan Socialstyrelsen i Sverige slutade klassa homosexualitet som en sjukdom. Men ändå. Gillar.

Dessutom är det här ett underbart klipp från Top of the Pops. Flickor i minikjolar i bakgrunden som inte kan dansa i takt för fem öre och ett band som är samspelta ja, men knappast på samma våglängd. Bröderna Davies myser ikapp och ser ut att sjunga och spela vid en lägereld där alla fina vänner sjunger med i refrängen samtidigt som de grillar korv på pinne. Killen bredvid som bara är en lång lugg och en galen kavaj hade kunnat stå i Gamla Stan eller på Wembley Stadium, han har ingen aning för han har inte lyft blicken på typ åtta år (han vaknar dock till liv under låtens sista 30 sekunder fast man ser att han inte riktigt fattar var han är).

Pianokillen verkar tycka att det här med tv är världens grej och då undrar man ju varför han inte satsat på att klippa topparna lite oftare. Favoriten är dock trummisen som är en riktig pingla men ack guuud så uttråkad. Han verkar mest sitta av tiden och funderar samtidigt på om det ska bli tacos eller något med bearnaise som fredagsmys den här veckan.

Musikhistoria när den är som bäst och en optimal humhum-låt som fler borde ha på sin repetoar alltså. Och det sedelärande med det här inlägget är alltså: man kan och får och bör skriva om allt.





ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Inga kommentarer: