2012-05-25

Det flyter som på film i mitt huvud

Så där ja, ett mindre gäng böcker utlästa och det bör ju kommenteras, om än i all hast. Jag kan nämligen tänka på en bok länge, ibland i flera år, men jag talar sällan om dem i mer än en minut. Själv finner jag det lika tråkigt att höra någon återberätta en bok som att titta på deras semesterbilder eller ultraljudsbilder. The moment has passed och var man inte ens med när det hände, där det hände, så är storyn/bilderna plattare än en gravt misslyckad sufflé.


Tony och Susan av Austin Wright.

Tror den är grym skrev jag blåögt en gång i tiden men åhhh, vilken besvikelse. Okej, en helt enastående inledning på berättelsen om Tony, alltså själva händelsen på motorvägen och kort därefter när han är ensam och inte vet vad som har hänt eller var han är. Jag vågade inte andas när jag läste dessa delar av boken, jag kunde inte släppa den men jag kunde inte fortsätta för länge utan paus heller (det är ganska farligt att inte andas har jag hört).

Tyvärr suckade och gäspade jag stort och besviket genom resten av boken. För att den är så ofantligt tråkig. Alla karaktärer är så tråkiga och så illa gestaltade att man inte tror på dem, inte ser dem framför sig, inte bryr sig. Folk dyker upp utan att förankras, som en löjlig fars där det springs in och ut ur dörrar, och när man läser om den stenhårda polisen blir man bara generad.

Det är sant att man inte ska skriva för mycket, läsaren ska få fylla i luckor och vara medskapare. Men här måste man nästa hitta på personerna från scratch för att det antyds så vagt vad de är för ena typer, vad de gjort och vill och varför. Usch. Man får bara inte schabbla bort ett klockrent koncept på det här viset.


Niceville av Kathryn Stockett.

Inbillar mig att Oprah gillar den här boken skrev jag och det står jag för fortfarande. Jag tror att Oprah älskar den här boken. Feelgood och politik i skön symbios. Bra språk utan att vara för mycket åt något håll. När någon är väldigt skicklig på att hitta exakt rätt ord för en viss företeelse, person eller situation så märks det på ett visst sätt: nämligen inte alls. Man bara läser och ser allting tydligt framför sig och undrar aldrig någonsin över ordval och irriterar sig inte på långa skildringar av den ena ointressanta landskapsbilden efter den andra. De bästa vännerna pratar inte stolpigt med varandra som om de aldrig träffats förr. Det flyter som på film i mitt huvud och då kan det handla om i princip vad som helst.

Och jag får ju hålla med alla andra om att det är hyfsat fantastiska kvinnoporträtt som Stockett lyckats skapa med exakt rätt ordval och ordmängd, och det är fängslande med relationerna till barnen och viktigt med inblick i historien och så vidare. Men en sak ska jag framhålla nu som mig veterligen ingen har tagit upp än: det är riktigt bra mansporträtt också. Männen är i bakgrunden i den här historien, de träder bara fram i korta stunder och ibland blir de bara omnämnda. Men de är viktiga för boken och de är grymt bra gestaltade. Oavhängt storyn och alla oprahvibbar, detta är en bok av en berättare.



Böcker att själv fylla med spännande innehåll, köpes företrädesvis här



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , 

Inga kommentarer: