Sidor

2012-08-01

Hemlighetsfulla barn som åberopar behovet av konstnärlig frihet

Idag har min mor, som sedan hon blev med laptop är en ivrig bloggläsare med många åsikter, informerat mig om en blogg som hon tycker är fantastiskt bra. Hon har läst den i flera månader och det är alltid något utöver det vanliga, det som "hon Brödtext" skriver. Då trillade poletten ner hos mig, att hon faktiskt inte vet att det är jag som skriver. Sekunden efter trillade poletten ner på andra sidan trädgårdsbordet, att det är jag som skriver. Så nu vet hon.

Hemlighetsfulla barn som åberopar behovet av konstnärlig frihet. Önskan att få vara anonym för att våga uttrycka sig som man vill och behöver, utan att det slår tillbaka på någon oskyldig. Kanske inte alltid så kul men tanken bakom är god. Jag bävar inför tanken att någon bekant hugger tag i mamma på torget för att prata om dotterns förfärliga språkbruk, föraktfulla ton och obehagliga fantasi. Nej, de får vara lyckligt ovetande här i småstan tills någon av de stora drakarna ringer och vill göra en helsida om mig. Tills dess säger vi "schhh!" och låter det, på lagom överklassmanér, "stanna inom Familjen".

Nu sitter kära mamma och läser alla inlägg igen, fast i ett nytt ljus. Tur att det enda hon vill se av OS är Usain Bolt och han är ju inte den som drar benen efter sig på jobbet, så det finns mycket tid till omläsning i sommar. Att hon trodde att bloggaren var en kvinna på 45+ som rest mycket och "varit med om en del i livet" får jag dock analysera ett varv till, jag som är en hemmasittande halvmesig trettinånting som fortfarande minns helgen i London 2003 med viss fasa... Är jag verkligen så falsk och överdramatisk i mitt språk? Låter jag så gammal och erfaren, jag som oroat mig för att jag lät som en svenglishspråkig tjugonånting som pratar om saker jag inte begriper och inte har förstått min plats, tingens ordning och att vissa drömmar är förgäves?

Allt jag vet är att mitt språklekande är ett sätt att få utlopp för allt möjligt och att jag har ett språk som bland annat syns här, ett annat i texter som inte visas här och ett tredje, fjärde och femte för andra sammanhang i livet. Bara som upplysning för den som tror sig känna mig. Och för att mamma med lugn röst ska kunna svara tanterna på stan att nej, hon berättar inte såna historier som godnattsagor och hon tycker inte så illa om Petter Stordalen egentligen, det är bara hennes bloggspråk. Fast jag svär lika mycket i alla sammanhang, det kan vi inte slingra oss ur mamma.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

1 kommentar:

Marthina, Holmbytorp sa...

På riktigt? Vad underbart då att få läsa om allt igen! Du är bara bäst, du är en miljon gånger bättre än du tror även om du svär för mycket. M.