Sidor

2012-03-29

Loud & Proud: Det skaver, det spricker, det känns i tunnaste huden



Dear Whitney.

Jag tycker att det är på tiden att jag skriver till dig och berättar lite om hur det fungerar här i landet som heter Sverige (you know Globen maybe?). Ifall du inte har koll på det därifrån din himmel.

När du gick bort så blev många väldigt ledsna. Vi trodde och hoppades att du mådde bättre nu, utan den där killen Bobby och allt det där knarket. Några som däremot blev lite upprymda var de svenska kvällstidningarna (you know Expressen maybe, de har nog skrivit ett och annat om dig förr?). De trodde nämligen att de skulle sälja en massa lösnummer med smaskiga detaljer om dig, precis som när Michael Jackson dog (you know him maybe, han hade what we call tubsockar?). Men vet du vad, det ebbade ut ganska snabbt. Det blev liksom bara att vi pratade om att du sjunger fint och skrev R.I.P. på Facebook och sånt. Varför? Why? undrar du kanske lite bittert, Whitney.

För det första, när någon i Sverige har dött pratar vi väldigt länge om dem och firar dem titt som tätt. Ingmar Bergman pratar vi om då och då. Astrid Lindgren likaså. Och nu ska vi vända ut och in på en kille som heter August Strindberg i ett helt år, trots att det var hela hundra år sedan han dog. So you see, man måste ha vassa armbågar när man är avliden superstar i Sverige.

En annan sak du måste förstå om Sverige, Whitney, är att vi gillar när man sjunger bra, men vi är framför allt svaga för folk som sjunger good enough men vågar sjunga ändå och med grym feeling (you know Håkan Hellström maybe, he is like a happy sailor som spräcker fönsterrutor?). I Sverige behöver man inte heller vara så där hollywoodsnygg för att lyckas, karriären brukar faktiskt vara längre om du är mer åt det fulsnygga hållet. Du kan till och med bli what we call folkkär om du uppfyller dessa kriterier och några till. Du måste till exempel framstå som en hygglig typ, no diva. Mer rock n' roll i musiken än i verkliga livet alltså.

Här i Sverige har vi en kille som heter Timo Räisänen. Han sjunger good enough men vågar sjunga ändå och med grym feeling. Snygg är han inte heller, men lite trendy tror jag. Han kan också spela gitarr (i Sverige är det viktigt att kunna spela ett instrument för att få kallas riktig musiker).

Jag vet allt detta för att jag en gång råkade hamna på en överfull svettig spelning med honom (i Sverige fattar vi inte alltid hur många fans en fulsnygg falsksjungande finne kan ha, och så bokar vi inte Globen). Jag minns att han klädde av sig alla sina kläder och att det inte verkade vara något ovanligt (hälften av publiken verkade vara där av den anledningen) och att synthkillen såg ut som en magister men betedde sig helt bananas. Och så minns jag att han sjöng en av dina låtar och att jag tänkte jävlar! detta är något av det vackraste som någonsin gjorts.

No offens, Whitney, men när du sjunger så tror jag liksom inte på att du är olycklig eller ledsen eller överväldigande kär eller sprittande glad. För du sjunger så... fint. Allt man tänker är oj, vilken lång ton hon kan hålla. Timo sjunger som det känns. Det skaver, det spricker, det känns i tunnaste huden och djupt in i hjärtat. Det kommer en massa snor snarare än en ensam vacker tår. Det är lite svettigt och smutsigt men det spelar ingen roll. Man vill dansa, man vill ligga, man vill skrika och go bananas.

Du kan lyssna på låten här Whitney, så kanske du förstår vad jag menar för det här försöket att förklara med ord känner jag går sådär. Och don't worry, det är inte fel på länken. Jag valde klippet som bara är svart för att jag vill att du ska lägga dig ner och blunda. Inte bli distraherad av synintryck för det här är som sagt något av det vackraste som någonsin gjort. Åtta och en halv minut av total inspiration, Whitney.






ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

3 kommentarer:

Marthina, Holmbytorp sa...

Orkar inte ens höra på denna ikväll. Den är för fin och för vacker. Kram.

Anonym sa...

Vilket fantastiskt inlägg!

Brödtext sa...

Nu blev jag generad men tack och bock så klart!