2013-03-28

Om detta med kärleken och frälsningen och skillnaden dem emellan

Du har väl inte missat recensionen som fick strålande recensioner?

Det handlar så klart om Liknelseboken av PO Enquist och du hittar den på LitteraturMagazinet.

2 kommentarer:

David Lundqvist sa...

En av norra Västerbottens ryktbara författare har kommit ut med ytterligare en bok. Det har nu blivit den kärleksroman han tidigare inte trott sig kunna skriva.
Det är inte underligt att det tagit emot. Hans tidigare ”bokahop” har nästan uteslutande handlat om verkliga människor, som han relativt ogenerat nyttjat som huvud- och bipersoner. I detta har han varit unik, för att inte säga extrem. Framtida litteraturforskning kommer troligen att visa att han har svenskt rekord, kanske världsrekord, i detta sätt att skriva romaner.
Att med detta realistiska/semifiktiva upplägg skriva en kärleksroman har nog varit svårt. Där tror man författaren på hans ord. För här måste det mest intima mellan två människor skildras, ”öppnandet av den innersta dörren” som författaren uttrycker det. Och hur gestaltar man då detta, om man måste blanda in nu levande eller döda kvinnor?
Men det har gått i ”Liknelseboken”. Och det med hjälp av en verklig, 51-årig kvinna, som författaren – 15-årig, snart 16 – får debutera och ”öppna det innersta rummet” med en varm sommardag på det kvistfria furugolvet i Larssonsgården i Hjoggböle-trakten. Denna händelse spinner han alltså nu en kärleksroman kring, drygt 60 år senare, fast han lovade den 51-åriga kvinnan att aldrig berätta.
”Liknelseboken” är i vanlig ordning skickligt skriven och fångar läsaren. Men den ger en underlig känsla under läsningen och efteråt. Är det rätt att nyttja verkliga människor, så som författaren gör? Varför sviker han löftet till kvinnan på det kvistfria furugolvet? Löftet att aldrig någonsin berätta? Hon är död, när han skriver boken om deras kärleksmöte, men ändå. Ett löfte är väl ett löfte?
Och alla andra verkliga människor, författarens medmänniskor, de med hela eller delar av sina namn nämnda och de anonymiserade, men troligen ganska lätt identifierbara – är det rätt att skriva in dem i romanen?
Räknar man, finner man i ”Liknelseboken” närmare 60 verkliga personer, de flesta från norra Västerbotten, åtskilliga nämnda många gånger. Behövde verkligen alla dessa nämnas? Vad säger författarens släktingar, eller vad skulle de ha sagt? Vad säger familjen Larsson om att nyttjas och vad säger ”Lisbeth” om det? Liksom ”Malin Nordmark”, ”Tyra Nordmark”, farbror Birger, farbror Ansgar, ”Eriksson”, kyrkoherde Ollikainen, pastor Stjärne, doktor Hultman, Martin Lönnebo, Erland Larsson m fl, m fl?
Och dessutom, vad tycker den den 15-åriga släktingen till kvinnan på det kvistfria furugolvet, hon som dyker upp vid kvinnans begravning, sjunger en kärleksvisa, och efteråt pratar med författaren utan att få veta varför han är där? Veta får hon först när hon eventuellt läser ”Liknelseboken”. Om nu inte sista delen av sista kapitlet mot förmodan skulle vara fiktion.
Som sagt: åtminstone undertecknad får en underlig känsla under och efter läsningen av ”Liknelseboken”. Och frågar sig: saknar Per Olov Enquist förmåga att skriva 100-procentig fiktion? Kan han bara skriva romaner, om han får nyttja andra, verkliga medmänniskors liv och öde? Hur stor är man som författare, egentligen, om man kan skriva romaner bara på det sättet?

David Lundqvist
f d norra-västerbottning
Märsta

Brödtext sa...

Jag är av åsikten att verkligheten är till för att lånas av. Vore synd om alla vackra, hemska och underliga historier och människor inte togs tillvara i fiktionen. Sen kan man ju alltid diskutera hur mycket eller hur öppet man bör använda verkligheten och detta är väl diskussionen om Knausgårds böcker det bästa exemplet på. Samtidigt är det lustigt att en konstnär får göra nästan vad som helst med hänvisning till att det är konst, men att en författare sällan får göra det motsvarande med hänvisning till att det är litteratur. Hmm... många tankar väcktes nu men något svar har jag inte. Varför inte ställa frågan till författaren direkt och kanske få ett svar? Eller varför inte vända på det och fråga människorna som nämns varför de inte gjort något av historierna och karaktärerna, däribland Enqvist?