Inget bajs på de broderade smaragdgröna tofflorna

Jag har varit med om flera konstiga skrivövningar men jag tror att den här tar priset. Uppgiften var att i både tredje person och jag-form skriva om en tvåhövdad man som rymmer från en cirkus.

Ja, ni hör ju själva. Resultatet lät inte vänta på sig och jag vill varna känsliga läsare eftersom det förekommer både människohandel och tortyr, tidelag och självstympning. Men det är också en berättelse om frihet, vänskap och längtan efter att få bestämma över sitt eget liv. Se där, vilken fantastisk teaser! Omöjligt att inte läsa vidare va? Låt mig presentera Heinz och Hermann Kellermann.




Historien om Heinz Kellermann
Små snabba steg genom de trebenta hundarnas rastgård. Inget bajs på de broderade smaragdgröna tofflorna. Se upp för de hungriga käftarna. Heinz Kellermann skulle aldrig återvända. Aldrig se tillbaka på sina cirkusår, inte med en tanke vidröra vare sig succéerna eller förödmjukelserna som i stora stycken präglade hans fyrtiotvååriga liv.

Modern hade dött i barnsäng av blotta förskräckelsen vid åsynen av sin son. Hennes sista ord blev ”Ett satans verk! Satan!” trots att hon aldrig tidigare ägnat det andliga något intresse, utan såg sig som en modern kvinna. Ingen vågade tro att barnet skulle överleva och ingen ville egentligen ta i honom, men som edsvurna läkare var de tvungna att göra vad som stod i deras makt för att rädda barnet. ”För sitt eget bästa borde han ha slutat andas för länge sedan” sa en av de mera barmhärtigt sinnade, medan flertalet andra gjorde narr av det oförstående spädbarnet.

Heinz Kellermann överlevde de första kritiska dagarna av sitt liv, åt för två och växte sig stadig och stark. Det spekulerades i om det var bristen på ömhet som gav honom en inre styrka och livsvilja. Personalen i den gula villan började så smått tro att han skulle leva, bli gammal och dö hos dem, för vem skulle vilja ta emot detta odjur och behandla honom som sitt eget barn – ja, som ett barn över huvud taget? Så när Marion ville ta sig an den monstruösa fyraåringen var det ingen som satte sig emot och hennes papper ögnades igenom som hastigast. Att hon i närmare tre decenier adopterat oönskade barn och för ansenliga summor lämnat dem vidare för allehanda moraliskt förkastliga uppdrag upptäcktes inte. Sålunda stannade inte Heinz hos Marion längre än byråkratin krävde, utan förmedlades via flertalet mellanhänder till den ljusskygga Zirkus Zensation som för tillfället var halvvägs igenom sin Balkanturné. De följande trettioåtta åren var Heinz bunden till sällskapet som uppträdde för fullsatta ödehus, på svartklubbar, kriminella mc-klubbar och fuktskadade bordeller över hela Europa. Bokstavligen bunden, då ägaren av rädsla för att den kostsamma investeringen skulle avvika förvarade Heinz i en bur då han inte uppträdde. I buren till vänster om honom bodde flickan som var resultatet av ett långdraget samlag mellan en förståndshandikappad kvinna från Uzbekistan och ett tjockhornsfår. På den andra sidan satt den ständigt jämrande baklängesmannen som alltid gjorde succé trots att ingen någonsin bemödat sig med att kontrollera om han verkligen talade baklänges eller bara var galen.

Flykten från Zirkus Zensation, den som beskrivits som omöjlig, var resultatet av två viktiga händelser. För det första hade fårflickan med stor inlevelse berättat sanningen om Älskarna för Heinz. Han var mer än ett vanligt tidsfördriv, så sant, men de skulle aldrig älska honom. Han var en spännande leksak olik alla andra, något så sjukt och äckligt att de inte ens ville ha ett fotografi av honom som minne eller trofé. Bara ut ur buren och in igen efteråt. Ja, om de inte ville ta honom genom gallret vill säga, till tonerna av baklängesmannens falska jämmerlåt och fårflickans bräkande gråt.

Den andra avgörande händelsen var den privata guidningen bakom kulisserna som den indiske mannen med guldkoftan hade betalat dyrt för. Han ville se något extraordinärt och hade långt innan turnén hört talas om de vidunder som den tyska cirkusen skulle föra in i hans land. Hans besvikelse gick inte att ta miste på när han för andra gången passerade burarna. ”Vad ska detta betyda?” sa han uppriktigt förvånat. ”Tänker ni ta betalt för det här? Tror ni att någon vill se ... det här? Vartenda gathörn i varenda indisk by befolkas av den här sortens kräk! Vi har sett allt redan! Ni borde inte komma hit för att sälja er show – ni borde komma hit för att köpa nya artister som ni aldrig sett maken till i Europa!”

Heinz Kellermann, om han lyckades rymma på sina krumma små ben, skulle kunna leva som en vanlig människa bland andra. Fortfarande motbjudande men inte längre uppseendeväckande. Han skulle inte kunna bli annat än en tiggare, krälande i smutsen bland de kastlösa, men han skulle vara sin egen herre. Bland de spetälska med sina stumpar till extremiteter skulle inte en tvåhövdad man vara något speciellt. Det spektakulära skulle snarare vara att han var tysk.

Hermann och jag
Jag sprang så fort jag kunde. Förbi de trebenta hundarna som jag är så rädd för. Som jag var så rädd för, ska jag säga. Nu är jag inte rädd längre för jag är långt långt borta. Jag tänker aldrig återvända om jag så svälter ihjäl. Eller om Hermann svälter ihjäl. Jag offrar Hermann för det är min kropp som får lida. Hermann är bara ett huvud, det är jag som är kroppen. Den som alla tar på. Slår med piskan och klubban. Sticker nålar i. Penetrerar. Hermann känner ingenting, han tar bara åt sig äran och applåderna i manegen: ”Titta på oss, vi är den fantastiske Heinz Kellermann, den lilla tjocka tysken med två huvuden som kan sjunga tvåstämmigt”. Om Hermann vill tillbaka så hugger jag av honom. Ja, jag hugger av honom och stampar på hans vanskapta lilla huvud tills den känslolösa hjärnan ligger utsmetad över hela södra Calcutta.

Jag saknar fårflickan men jag hade inte tid att ta henne med. Hon kan inte gå själv och jag hade inte kunnat bära henne. Men hon var snäll. Hennes liv är om möjligt ännu mer sorgligt än mitt. Hon är inte halva min ålder men så klok. Så det är inte antalet år som avgör vem som vet bäst. Och inte antalet hjärnor. Baklängesmannen är i alla fall skvatt galen så han slipper lida, förutom när de bränner honom eller när de bussar de trebenta hundarna på honom. Runt runt i manegen för att han ska börja skrika om nåd. Baklänges. Jen, jen, jen! Pläjh!

Förstår du nu varför jag rymde och hur jag hamnade här? Nej det gör du förstås inte. Du är indier och jag pratar tyska. Dessutom har du inga riktiga öron så jag vet inte ens om du hör vad jag säger. HÖR DU VAD JAG SÄGER? Du nickar ju fånigt i alla fall. Inställsamt. Jag är på min vakt ska du veta. Jag litar inte på dig, inte på nån. Jag har haft många Älskare och de har kommit tillbaka om och om igen. Jag fick de här gröna tofflorna av en man i Pakistan. Han kunde inte få nog av mig. Jag trodde att han älskade mig som han sa. Han sa att han skulle köpa mig fri. Men det gjorde han inte. Han gav mig sjukdomar som nästan kostade mig mitt patetiska lilla liv och plötsligt så slutade han komma till mig. Någon sa att han förälskat sig i en japansk dvärg med extrem hårväxt och kluven tunga istället. Jag tog det hårt men Hermann bara skrattade. Han vill fortsätta uppträda och var alltid rädd att pakistaniern skulle köpa loss oss. Det är trots allt jag som har både benen och talförmågan. Hermann pratar bara med mig förstår du, och sjunger. Nu hör jag honom skrika att vi ska tillbaka. Han gråter och bedjar. Spottar på mig. Drar till sig uppmärksamhet. Jag tror det är bäst att jag ger mig av nu och letar upp en man med en vass sabel. Men det var trevligt att prata med dig, fast du inte förstår. Fick mig att känna mig som en människa för en gång skull.